Tokyo

Tack för kommentarerna på förra inlägget! Som belöning får ni här ett låååångt inlägg om vår resa till Tokyo :)


Det hela började alltså igår, tisdag, vid åttatiden på morgonen. Jag vaknade tidigt (åtta är tidigt), för att jag var nervös och sånt, som vanligt inför såna här saker ;)
Vi åt lite frukost, packade lite, och så gav vi oss av. Åkte buss ner till Kyoto Station, där vi först gick omkring ett tag, eftersom vi hade lite tid på oss. Under tiden kunde jag inte sluta tänka på huruvida jag låst min dörr eller inte. Rättare sagt, jag var helt övertygad om att jag hade låst den, men min mage var ändå nervös. Till sist orkade jag inte med den längre, så jag mailade Maria och bad henne kolla min dörr. Det gjorde hon, och den var låst, och eftersom min mage tydligen litar mer på henne än på mig så lugnade den ner sig efter det ;)

Sen gick vi in genom spärrarna, och vandrade omkring en liten stund där inne. Finns nämligen massor med butiker och grejer även innanför spärrarna på Kyoto Station :) Vi köpte en obento - lunchlåda - som vi tänkte att vi kanske skulle äta på tåget. Vilket vi gjorde också, och den var riktigt god. Jag var lite japansk och tog kort på mat (japaner tar kort på mat hela tiden), och så här såg den ut:

Och så gick vi naturligtvis omkring där på perrongen och var turistiga och tog kort på Shinkansen:

Jepp, där har ni ett Shinkansen-tåg, som är på väg mot Osaka om jag minns rätt ;) Spetsig nos och små fönster, ser ut som ett flygplan utan vingar ;)
Flygplanskänslan blev ännu starkare när man faktiskt kom in på tåget sedan:Fast man hade faktiskt rejält med plats för benen iallafall :)

Jag hade fönsterplats :) Vilket var bra, för jag behövde i princip sitta och titta ut genom fönstret hela tiden för att inte bli åksjuk. Men iallafall.
När tåget väl började åka sedan så åkte vi snabbt snabbt (duh, klart vi gjorde), och det slog lock för öronen ett antal gånger under resans gång. Än en gång - flygplan.
Men det var väldigt tyst, och väldigt mjukt. Det skakade till lite grand när andra tåg åkte förbi såklart, men annars gick allting jättesmidigt och mjukt. Och tyst, som sagt, både från själva tågets håll och från de andra passagerarna. Skönt var det.

Och utsikten var väldigt fin, man såg faktiskt lite landsbygd här och var, och bergstoppar och dalar, och städer vi susade förbi i ilfart och allt möjligt trevligt. Tyvärr fick jag inga riktigt bra bilder på det hela, ni får helt enkelt lita på mig.

Vi var framme i Tokyo på knappt två och en halv timme.
När vi kom av därifrån var ju naturligtvis det första problemet att komma ut från själva stationen. Jag har ju förklarat biljettsystemet i tunnelbanan här - att man har en biljett man stoppar in i en automat, går igenom automaten och så tar man tillbaka biljetten på andra sidan. Det var likadant med Shinkansen-biljetterna.
vi försökte gå ut genom en gate, men det visade sig att därigenom skulle man bara gå om man skulle byta från en Shinkansen-linje till en annan, så vi kom inte igenom. En snäll japan talade om för oss hur vi skulle gå för att hamna vid tunnelbanan.
Så vi gick igenom några andra portar, och förvånades över att vi fick behålla biljetterna. De brukar annars ätas upp av maskinerna när de inte längre kan användas. Sedan gick vi vidare, och följde skyltarna mot den tunnelbanelinje vi skulle till. Så stötte vi plötsligt på ett par portar till, och inga biljettköparluckor nånstans. Vi stod där och undrade vad det var meningen att vi skulle göra, och då kom en till snäll japan fram till oss. Hon förklarade att vi fortfarande var inne på JR-stationen, så vi behövde använda våra Shinkansen-biljetter för att ta oss ut därifrån. Smått förvirrande, men ändå.
Så vi gjorde så. Och gick till tunnelbanan, köpte biljetter till Ginza, dit vi skulle för att sedan byta tåg till en annan linje som kunde ta oss till vårt hotell.

Sedan gick vi in, och hittade de här:Detta är tunnelbaneperrongen, och grindar som gör att man inte kan hoppa ner på spåren. Eller bli knuffad ner när det är mycket folk, vilket som synes inte var fallet just när vi var där ;)
Tågen stannar så att dörrarna hamnar framför de rödvita grindarna, som dras åt sidan samtidigt som dörrarna, och så kliver man av och på.
Vi träffade dock inte på några påpressare! De där som man hört talas om som pressar in folk i överfulla tåg för att alla ska komma med. Jag vet att de existerar, jag har sett massor av youtube-filmer och liknande med dem, men vi såg inga under hela tiden vi var där. Kan iofs vara för att vi inte åkte tunnelbana i rusningstid, men ändå. Tunnelbanorna var inte särskilt fyllda - ungefär som Stockholms vilket vardag som helst, mitt på dagen. Vi såg ett fyllt, men det såg iallafall ut som vilken tunnelbana som helst mellan Gullmarsplan och Centralen under rusningstid.
Det var förresten likadant med resten av det vi såg av Tokyo. Inte alls så mycket folk man hade kunnat förvänta sig. Vilket iofs är bra, jag gillar inte massa folk. Men ärligt talat har jag trängts mer både i Stockholm och i Kyoto ;) Men som sagt, jag var väl inte ute i rusningstid heller. Vilket jag är glad för - ingen trängsel är jättebra.

Iallafall. I Ginza visade det sig att vi inte behövde gå ut ur stationen, utan vi kunde bara byta linje och åka vidare på nästa. Är jag inte van vid eftersom man i Kyoto alltid måste köpa ny biljett när man ska åka nån annanstans, men Tokyos tunnelbana är ju lite större än Kyotos nästan obefintliga ;)
Så vi åkte vidare. Jag har tyvärr glömt vad vår station hette, men å andra sidan skulle väl namnet inte säga er så jättemycket ändå.
När vi kom fram till stationen gick vi ut (var ingen fara med biljetten - den kostade tydligen lika mycket var man än åkte vi Tokyos innerstad), och så började vi gå åt något random håll där vi trodde hotellet låg. Men man kan ju inte ha rätt första gissningen, så vi hamnade helt fel och blev förvirrade.
Så vi gick tillbaka till stationen för att börja om. Och medan vi stod framför kartan och var förivrrade så kom det fram en tredje snäll japan och frågade om vi behövde hjälp :)
Vi förklarade vart vi ville ta oss, och han sa att "jo, men jag kan ta er dit om ni vill, det är inte så långt." Så han gick med oss nästan ända fram till hotellet :) Pratade lite under tiden, han frågade var vi kom ifrån, vad vi gjorde i Japan, och när jag sa att jag pluggade japanska skämtade han om att då borde jag väl kunna läsa den japanska kartan vi hade ;) Vilket jag inte kunde eftersom det var alldeles för många kanjis ;)

Men tack vare honom kom vi iallafall fram till hotellet. Vi checkade in, och kom upp på rummet. Nummer 604 om nån är intresserad ;)
Det var ett dubbelrum de ställt in en extra säng i så det var rätt trångt, men varmt och mysigt och fint :)
Badrummet var större än mitt - vilket jag inte blev ett dugg förvånad över, ett hotell med självrespekt kan inte installera så här små badrumm - och häftigare. Toaletten hade ett par extra knappar, som jag glömde ta kort på... man kunde iallafall bli dushad av den efter att man var färdig med vad man nu skulle göra där. Istället för, eller som ett komplement till att torka sig. Det var väldigt mystiskt kan jag tala om X)
Iallafall, förutom detta så är det ju så att Japaner har en viss bacillskräck allihopa. Bland annat de där vita maskerna de har på sig när de är förkylda för att inte smitta andra, och man får inte snyta sig offentligt eller så. Men här gick det ytterligare lite längre:Alla glasen stod i plastpåsar som det stod "disinfected" på. För er som inte kan engelska och inte orkar lista ut det så betyder det alltså desinfekterad. Eh, okej, inte helt säker på stavningen. Whatever, steriliserad funkar väl också? Hur som helst, you get the picture.
Det var väldigt intressant. Räcker det inte med att diska glasen? Tydligen inte...

Anyway. Klockan var knappt tre när vi kom fram till hotellet, så vi hade ju lite tid att döda på eftermiddagen. Så vi åkte till Akihabara.
Akihabara är elektronikdistriktet. Ett måste att åka till för alla elektronikintresserade, står det överallt ;) Och det är nog sant...
Det låg iallafall bara en station bort på tunnelbanan från vårt hotell, så vi åkte dit. Och det var stort. Framförallt Yodobashi, vilket är en elektronikaffär som finns i Osaka, och nånstans i Kyoto också. Jag köpte min bärbara hårddisk där. Sex våningar med massor av elektroniska prylar. Lite väl mycket - man blev helt överväldigad och kunde inte riktigt koncentrera sig på en sak i taget ;)
Dessutom så var det naturligtvis dyrt. Framförallt som valutan står nu så blev det mesta inte tillräckligt mycket billigare där än i Sverige för att vara värt det. Och många saker hade jag sett billigare i Kyoto ändå.
Vi gick omkring inne på Yodobashi ett bra tag, sen gick vi ut, i tanken att hitta nån lite mindre affär, som kanske var billigare. Det visade sig svårt. Det där med "distrikt" stämde inte riktigt, egentligen. Vi hittade till sist en gata med några andra butiker, som var billigare, men inte bättre. Deras sortiment var mindre, och deras prismärkning var ofta värdelös. Nåt jag tittade på kunde kosta 10 000 eller 37 000 eller 25 000 beroende på vilken lapp där som faktiskt gällde den...
Och många sker var secon hand, vilket visserligen inte alls är någonting dåligt för det mesta, men vissa saker såg ut att vara både tredje, fjärde och sjätte hand:Kanske lite svårt att se på den här bilden, men det var lådor med väldigt gamla saker, many of which jag inte ens såg vad det var för nåt. Men det var väldigt kul att se ;)

Annars tog jag en annan bild, när det hade börjat mörkna, så den är inte jättebra, men:Det är en stor TV-skärm som visade massa reklam för allt möjligt konstigt. Den satt på Yodobashis vägg. Anledningen till att jag tog kort på den är att jag i massa filmer och sånt sett de här TV-apparaterna från Japan, men i Kyoto finns de inte. Så nu var jag tvungen att bevisa för mig själv att de faktiskt finns, åtminstone i Tokyo. Och i Nagoya om jag såg rätt från tågfönstret när vi stannade där. Hur som helst. De finns. Och de skriker ut reklam så man hade blivit döv i både ögon och öron om man inte redan blivit det inne i själva affären :)
Av nån anledning har jag inte fotat det, nånsin, men i japanska affärer är allt mycket plottrigt. Jag tror inte jag märkt det förrän mina föräldrar kom och påpekade det, men det är sant. Massor av olika saker, massor av färger, så det blir alltid rätt svårt att koncentrera sig på det man egentligen ville ha. Allt vill synas hela tiden. Plus musiken. Hysterisk musik, olika musik i olika delar av affären, så står man rätt kan man i vissa affärer höra tre olika saker samtidigt. Plus en lycklig japanska i högtalarna som ropar nåt om att "den här vill jag ha" eller "nu har vi rea" eller nåt liknande ;)

Hur som helst. Nu ska jag tala om nästa märkliga sak. Ett par timmar, kanske mer, spenderades i Akihabara bland all elektronik, men den enda som köpte något alls var mamma! The world is spinning backwards!
Hrm. Nej, men lite konstigt är det, i ärlighetens namn ;) Visserligen köpte hon inget elektroniskt, utan en liten väska åt sin kamera, men ändå.


Men vi går vidare. Lite snabbt. Vi åkte tillbaka till hotellet. Duschade och sånt. Jag badade, för jag trodde att hotellets badkar var större än mitt. Det var det också, men inte tillräckligt stort. Jag fick inte plats :(
Men seriöst, varför sätter man det där avrinningshålet en decimeter nedanför badkarskanten? Värdelöst *muttermutterskruv*
Whatever. Moving on. Mamma och pappa var trötta, så de lade sig tidigt. Alltså, tidigt på riktigt! Hon var typ sju, hade inte hunnit bli åtta än iallafall. Jag låg i sängen och skrev tills jag tröttnade på det och somnade jag också, vid en något mer acceptabel tid - nånstans mellan nio och tio.


Nu drar jag över till nästa dag. Idag. Onsdag. Den 24 mars. 2009. Nån som inte vet vad jag pratar om? X)

(bara först en varning - det har varit en lång dag och jag är trött, det är därför detta inlägg förmodligen kommer spåra ur mer och mer i fånigheter som bara jag tycker är kul. Sorry, ni får stå ut med mig. Håll mig inte ansvarig för allt mina fingrar ställer till med when I'm in this state)

Iallafall. Sängen på hotellet var mjuk. Till skillnad från min säng här hemma som är en futon bara, i princip. Hårt. så jag trodde att jag skulle njuta av mjukheten. Men tji fick jag, för min rygg har vant sig vid det hårda, och klagade väldigt mycket imorse när jag vaknade. Mjufs.
Men, men. Bortsett från det.

Vi checkade ut från hotellet vid elva, och åkte till Ginza. Tokyos mest kända stora shoppingdistrikt. Som gav precis samma första intryck som jag hade tänkt mig. Detta var vad som mötte oss när vi kom upp ur tunnelbanan:Stort, glänsande hus och shoppande människor ;) Shoppande, är det ett ord? Borde vara det. Shopping, shoppa, shoppande... kanske är stavningen som är konstig... njäe, låter konstigt ändå... äh, whatever. De ägnade sig åt shopping iallafall.

Vi gick omkring där ett bra tag. Hittade ett postkontor där mamma köpte frimärken och postade lite vykort. Men annars hittade vi inte så mycket. Shopping. Det betyder att handla kläder. Och vem är intresserad av det? Well, massor av folk. Men inte jag. Inte särskilt ofta iallafall. Och inte när allt allt allt allt man ser är tjejkläder av alla de slag, och herrhattar. Och skor. Whatever. Det fanns massor med kläder, men som sagt, menat för tjejer. Jättesnygga saker fanns det. Och vid ett eller annat tillfälle tänkte jag nog på i princip alla mina kompisar och deras olika smaker och tänkte att "det här skulle hon absolut ha på sig". För er som inte vet är alla mina kompisar i Sverige tjejer. Har fått mina första killkompisar nånsin här - yay! X) Jag vet inte vad jag ska tänka om att båda är gay - inte så att det gör dem mindre killar, men något sorts statistiskt mirakel måste detta vara iallafall X)
Varför kom jag in på det? Trött.
Sak samma, det fanns massa kläder där iallafall. Säkert killkläder också, men jag tycker det är för tråkigt att titta på kläder hela tiden för att orka leta efter några specifika. Sån är jag. Jag koncentrerade mig på att ta bilder på random hus istället:Höga hus, och framför det åker Shinkansen. Måste jag skriva här känner jag, för det ser man kanske inte om man inte vet det. Så nu skrev jag det så nu vet ni det och kan se det. Woho!
Och här:Annat random högt hus. Hööögt hus. Iallafall ur min synvinkel. Jag är svensk och boende i Kyoto, jag är inte van vid skyskrapor av något slag ;)

hur som helst. Efter ett tag i Ginza åkte vi till Imperial Palace, för det ville mamma se.
Man får inte se Imperial Palace. Det är öppet den 2 januari (nyårsdagen) och 23 december (kejsarens födelsedag). (jag vet inte hur 2 januari är nyårsdagen egentligen, men det stod så i mammas guidebok).
Men man får gå in i den östra trädgården och kika. Där finns några gamla hus, och eftersom det är en trädgård - en massa grönska. Som inte var så grön nu, det är lite för tidigt för det. Fick några bilder därifrån också.
Stoort, är det. Och fint. Och med skyskraporna i bakgrunden kändes allt plötsligt väldigt fel. Iallafall för mig, som anser att såna här platser ska vara gamla. Vilket misslyckades med en gång i och med att allt som inte var grönt var asfalterat. Men sak samma. Det var fint ändå.

Efter detta åkte vi tillbaka till Ginza ;) Fikade, på ett ställe som nog inte var vant vid utlänningar. Men de hade en japan som kunde väldigt bra engelska, för att vara japan. Han visade oss till ett bord, sen blev han imponerad av att jag kunde läsa japanska. Menyn var på japanska alltså ;) Jag kunde inte läsa allt, men... mycket iallafall.
Vi beställde in, fick fika. Sen stod han och sneglade på oss hela tiden medan vi satt där, och förmodligen undrade han om vi visste hur man gjorde när man ätit klart och skulle betala ;) Vilket vi ju gjorde. Men hur som helst. Kunde inte han veta.

När vi fikat klart gick vi omkring lite till. Och jag köpte faktiskt nåt. Det enda jag gjorde av med pengar på under hela Tokyo-vistelsen X) Ett fint, guldigt bokmärke, med en samurai på :) Har tyvärr ingen bild på det... men det var fint. 24 karats guld X) För... 420yen, så nej, jag tror inte ett ögonblick på det, men det stod så iallafall ;)

Sen vandrade vi lite till... och sen gick vi till Tokyo Station. Vi var lite tidiga, för vi tröttnade på att gå i affärer tidigare än vi räknat med ;) Delvis fötter som tröttnade, men... well, anyway.
Lite förvirrande även nu om var vi skulle gå in nånstans, och när vi gick in hamnade vi inte riktigt där vi trott. Men det är sånt man får ta. Och vi kunde ju inte gå ut igen, eftersom vi gått igenom spärrarna. Gjorde inte så mycket för min del ändå...
vi satt på perrongen. Köpte obentos för att äta på hemvägen. Jag har en bild på min, men orkar inte lägga upp den här. Sorry ;) Sen upptäckte vi att vi satt på fel perrong. Tåget som gick därifrån gick vid 17:13. Vårt skulle gå vid 17:10. Så jag gick och tittade på de andra perrongerna. Hittade tåg som gick 17:00, 17:03, 17:10, 17:20... tror jag... så jag hittade ju vårt tåg också, poängen med den där uppräkningen var att ni skulle inse att tågen mellan Tokyo och Shin-Osaka går jätteofta. Allihop var snabbtåg alltså, som bara stannar på några få stationer. Några av dem gick vidare efter Shin-Osaka, men ändå. Ofta!

Vi gick upp till rätt perrong. Och vi hade lite roligt när vi tittade på städarna. De är alla klädda i rosa, stackarna, och de måste skynda sig jättemycket när de städar tågen. De har typ tio minuter på sig. Och sen när de är klara, försvinner de in genom jättesmå dörrar, som finns i trapporna och når mig ungefär till midjan. Stackarna, igen.
Eftersom de har så kort om tid på sig så står de och väntar innan tågen kommer, för att springa in så fort som möjligt när alla passagerare har gått av. Här har ni dem:
Sen är det ju så att Tokyo är slutstationen, så tågen vänder där, och då måste ju alla åka rakt fram. Så därför vänds sätena. Det gör de på de flesta tåg som man inte åker åt sidan på hela tiden, och det finns lite olika sätt att göra det. På Hankyu flyttas ryggstöden automatiskt från ena sidan sätet till andra. På expresståget mot Kansai Airport snurrar hela sätet automatiskt. Och på Shinkansen är det städarna som snurrar på sätena. Så här:



Mycket skojigt att titta på tyckte jag ;)


Men ja... sen kom vi på tåget. Och resan hem gick till ungefär som resan dit. Bortsett från att vi faktiskt lyckades se Mt Fuji :) Vi satt på fel sida även den gången, men mamma hade utkik åt rätt håll, så hon såg när vi åkte förbi :) Tyvärr var det inget bra läge att ta kort från, men... jag har sett Mt Fuji, iallafall ;) Fuji-san, som japanerna kallar det. "Herr Fuji". Eller "Fru Fuji" faktiskt, -san är unisex...

Hur som helst. Sen är det inte mycket mer att skriva. Vi kom till Kyoto, vi kom hem till mig, mamma och pappa packade en väska och gick till hotellet där de ska bo fram tills på fredag :) Jag följde dem dit, sen gick jag hem och duschade, och satte mig här och började skriva blogg... vilket jag nu har sysslat med i nästan två timmar, och skrivit jättelångt och mycket och förmodligen rätt osammanhängande i slutet, för jag är som sagt trött.

Men en liten sammanfattning. Jag har varit i Tokyo. Häftigt! Och jag hade jättekul, jättetrevligt, vill hemskt gärna tillbaka och se mer nån gång :) Kort sammanfattning. Men... nötskal :)

Nu sitter jag och skrattar fånigt åt alla mystiska tankar min hjärna fladdrar omkring i. Jag ska bespara er från att veta mer än så ;) Ska sluta skriva.
Om det är nåt som är jättekonstigt, jättedumt, eller allmänt jätte...fel... så säg till mig så ska jag förklara mig i nästa inlägg ;)
Nu förväntar jag mig massa kommentarer, när jag nu har ansträngt mig så mycket och skrivit hela det här :) Behöver inte vara långa (även om långa är lite extra kul), bara... nånting... gör mig glad :D

Men nu är det dags att sova. Hörs :)