Det nya och det gamla

Idag har jag varit ute och vandrat på gamla välbekanta gator. Vissa av dem av mindre välbekanta än jag väntat mig. Mer att jag när jag såg dem kom ihåg att "just det, det var nog så här det ser ut" än känslan att "jupp, här har jag varit många gånger". Det är väl inte mer än man kan vänta sig efter sex år, antar jag, men jag blev lite förvånad. 

Nog för att det fanns mycket välbekanta platser. Framförallt vägen mellan tunnelbanan och skolan som jag brukade gå väldigt mycket förra gången jag var här, så fort jag gick på den kände jag mig verkligen hemma ;) Och Teramachi (Tempelgatan, rakt översatt, stora shoppinggatan i Kyotos centrum) såg ut som den gjorde förut, jag kunde till och med känna igen (är jag rätt säker på) där en butik brukade ligga som inte var där längre. Vilket ju säger en del, tror jag. 

Nihongo Center! Saknar lite grand, men ... nej, glad att bara kunna gå förbi och vinka. 

En del av shoppinggata - lägg märke till namnet på caféet.

En annan sak jag hade glömt bort var hur väldigt anpassat för min dygnsrytm saker och ting i Kyoto är. Jag vaknade tidigt i morse, för min dygnsrytm mår inte bra, och sen åkte jag in så jag var i stan strax innan elva. De flesta butiker hade inte ens öppnat än. Då mindes jag också att så var det ju, de flesta affärer som inte har öppet dygnet runt öppnar klockan elva. Skön sak att komma ihåg, då behöver jag inte känna att jag sover bort särskilt mycket dag när jag börjar kunna sova längre på morgnarna igen. 

Det tar ca 5 minuter att gå till tunnelbanan från lägenheten, och 10-15 minuter in till Kawaramachi, som alltså är så mitt i Kyotos centrum man kan komma. När man är van vid Märsta är det här rena lyxen. 

Vädret var inte perfekt - det regnade av och till och var framförallt rätt så kallt - men trots detta vandrade jag en del. Jag gick mot Karasuma för att hitta mormors hotell, sen insåg jag att jag kanske borde ha skrivit upp vad det hette. Jag får göra ett nytt försök en annan dag :p Jag gick ett par varv längs Teramachi och Shinkyogoku (parallellgator, båda inriktade på shopping), åt lunch på Mos Burger (åh, vad jag har saknat teriyakiburgare!) och när klockan närmade sig tre och jag hade vandrat i fyra timmar, med en kort paus för lunchen, åkte jag hem igen. Sen begick jag misstaget att sova igen, och glömde sätta på ett larm, så nu mår min dygnsrytm ännu sämre. Suck. Men, men, jag ska fixa till den. Jag lovar.

Teriyakiburgare! Och cola, inte iskaffe, som tur var.

Men jag hittade som sagt några gamla godingar. Loft, min favoritbutik från förra gången, hade flyttat lite grand, men jag hittade den ändå. Massor av fina och roliga saker - de säljer alltså allt från kontorsmaterial till heminredning till ... ja, till typ allt :p Dock verkar de inte längre sälja pussel, vilket var lite tråkigt. 

Jag gick in på en massa turistbutiker också, och hittade lite kläd- och skobutiker där jag tänker shoppa förr eller senare. Jag behöver ett par skor som är lite mer vattentäta än mina tygskor. Men jag handlade inte så mycket idag - köpte ett block och lite pennor, för sånt behöver jag - för den här gången tänker jag vara lite mer konservativ med vad jag köper. Jag ska försöka tänka på att allt måste kunna komma över till Sverige på ett bra sätt. Det var ju inte lika viktigt när jag var här i ett helt år, då gjorde det inte så mycket att jag fick slänga en del. Men inget spontanshoppande, är planen. Utom möjligen när jag åker till Tokyo, där finns ju inte riktigt alternativet att gå hem och tänka efter före :p 

Men hur som helst. Morgondagens plan: 

Utforska området kring lägenheten i dagsljus. Hitta en större matbutik, hoppas jag, och gärna en bokaffär. Vi får se. Sedan ta mig in till Kyoto Station där jag tänker se om det är värt att försöka skaffa ett japanskt kontantkort till mobilen, och även in och handla lite saker på Bic Camera (jättestor elektronikbutik). Jag var duktig och tog med mig en batteriladdare, men såg inte till att batterierna jag hade med mig var laddningsbara ;) Bland annat.

Övervuxet traditionellt hus precis intill ett modernt höghus. Här har ni Kyoto. 

Från solsken till regn

Hej!
Jag är i Japan!

När jag lyfte från Arlanda så var det solsken, vindstilla, bästa vårvädret i världen. När jag landade i Osaka var det molnigt, blåsigt, regnigt och kallt ... jag vet inte riktigt vad universum försöker säga.

Om resans början finns inte mycket att förtälja. Jag var nervös inför att flyga själv för första gången, men jag tog mig igenom det rätt bra. Flyget från Arlanda till Helsingfors gick ut på att vi lyfte, fick lite dricka (alltså kaffe/te, typ) och sen landade vi. Vi hann verkligen knappt plana ut innan det var dags att gå ner igen. Och jag satt tyvärr på fel sida för att kunna vinka ordentligt till Åland, men jag vinkade till de sydligaste delarna iallafall :)

Väl i Helsingfors var det inte heller så komplicerat, när man väl överlistat passkontrollen (jag gick igenom maskinerna, scannade passet, klev in i en sluss där man skulle stå på ett visst sätt så en kamera kunde ... vad vet jag, ta en bild, känna igen mig från mitt pass?) Hur som helst blev jag genomsläppt, och satt sen på Helsingfors flygplats en stund innan vi fick kliva på planet till Osaka.
Och så jag kommer ihåg det för all framtid: Economy Comfort hade så varit värt de pengarna! Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar det gällde, men att betala några hundralappar till för lite mer benutrymme hade varit guld. Flygresan tog nästan nio timmar och visserligen klarade jag mig, men med en hel del stelhet. Så nästa gång ska jag uppgradera. Jag ska faktiskt kolla om det går att göra redan nu för hemresan.

Utsikten när vi flög över Kina

Men det var när jag kom av i Osaka som det började hända spännande saker. Först att hon i passkontrollen blev lite förvirrad över att jag kom som turist men ändå skulle hyra en lägenhet. Jag försökte förklara att det var mer av ett lägenhetshotell, och på något sätt förstod hon kanske, för hon släppte igenom mig iallafall. Men sen kom jag till tullen. Och det var uppenbarligen väldigt misstänkt att jag tänkte vara nästan tre månader i Japan och bara turista. Mycket skumt. Så jag fick öppna min väska och visa upp vad jag hade med mig, och försäkra honom om att jodå, mina två 200-gramkakor Marabou mjölkchoklad var för min egen användning. Jag försökte inte smuggla in dem i landet för att finansiera min tre månader långa semester. 

Som tur var gick han med på det och jag kom igenom även tullen. På terminalen sedan hade jag tänkt leta reda på en convenience store (7Eleven eller FamilyMart eller nåt annat som är typ deras version av Pressbyrån), för där brukar det finnas kopieringsapparater, och jag behövde kopiera mitt pass så hyresvärden kunde få kopian. Men det var rätt uppenbart att det inte fanns en sådan butik på terminalen, så jag gick till skytteltaxin istället och tänkte att jag kanske skulle hinna ta tag i det när jag väl var framme.
Det var jag och tre andra passagerare i taxin, och en av dem var en finländska som hade varit på samma plan som jag från Helsingfors, och som berättade att hon skulle till Kyoto för att hälsa på sin dotter, som pluggar på Nihongo Center. Min gamla skola. Så det var ju rätt kul, tyckte jag.
Första delen av taxiresan satt jag storögd och stirrade lyckligt på allt japanskt omkring mig. Sen gick det inte att hålla ögonen öppna så jag halvsov tills vi kom fram till Kyoto, där jag än en gång började stirra mig omkring för att försöka känna igen mig. Jag kände igen en korsning och en massa gatunamn. Det var också lite äventyrligt när vi väl var framme vid lägenheten, för vi var lite osäkra på om vi var på rätt ställe. Men chauffören hoppade ur bilen och sprang för att se till att vi verkligen var på rätt plats, och jag var väldigt glad att japaner tar så väl hand om sina kunder :)

Vi var där en halvtimme före utsatt tid, så jag vandrade iväg för att hitta en kopiator. Hittade en 7Eleven några minuter bort och kopierade mitt pass, och köpte ett paraply för, som sagt, regn. Sedan gick jag tillbaka, mötte en kvinna från hyresvärden, hon visade mig in i lägenheten, gav mig papper att skriva på, och en av de sakerna man skulle fylla i var passnummer. Och det var där jag insåg att jag hade glömt mitt pass i kopiatorn! En smärre chock, och oerhört pinsamt. Men kvinnan från hyresvärden följde med mig tillbaka dit, och passet låg som tur var kvar i kopiatorn. Inte för att jag hade väntat mig att det skulle vara borta - det här är trots allt Japan - men det var ändå en stor lättnad.
Efter att sedan ha skrivit på kontraktet, blivit visad omkring i huset, fått ordningsregler och sånt förklarat för mig så blev jag lämnad ensam och insåg genast att min plan att vänta med sömn tills kvällen skulle aldrig funka. Klockan var nästan två på eftermiddagen, jag hade varit vaken i nästan 24 timmar och världen snurrade omkring mig. Så jag gick och lade mig. Tänkte att en timme skulle jag få sova. Alarmet ringde efter en timme. Tänkte att en timme till är okej. Alarmet gick igen och jag tänkte att en enda liten timme till - sen! Alarmet gick igen, jag tvingade upp ögonen, och lyckades till sist tvinga mig upp ur sängen.
Nu var det mörkt, men jag gick ut på upptäcktsfärd ändå. En försiktig upptäcktsfärd, för jag ville inte gå vilse, men ändock. Jag hittade en himla massa restauranger (den första jag såg var McDonalds, men den tänker jag undvika, jag lovar), ett par cykelaffärer, en matbutik, en hyakuenshop (butik som säljer allt möjligt smått och gott, från sybehör, porslin, godis, pennor, städartiklar osv, och i princip allting kostar 100 yen (ca 7 kronor).
Så jag köpte lite bra-att-ha-saker, typ tvål, toapapper, frukost till imorgon. Sen gick jag och åt middag på Matsuya, en av de fantastiska japanska snabbmatsrestaurangerna som Teresa saknar så mycket ;) 290 yen. 20 kronor, för en skål ris med kött, som man blir proppmätt på. Jag kommer aldrig laga mat under hela tiden jag är här :D Jag hade glömt att det var så billigt.

Nu har jag packat upp väskan ordentligt och ställt i ordning rummet. Jag var lite orolig när jag såg skrivbordet, att min dator och tangentbord inte skulle kunna samsas där, men det går. Om än knappt. Vi får se hur bekvämt jag tycker det är att sitta så här.

Jag har en TV, förresten! Med kanaler, jag zappade runt lite förut och konstaterade att min japanska är rostig. Jag var stolt över att jag förstod både taxichauffören och hyresvärden när de gled in på japanska, men misstänkte redan då att de nog talade lite bebisspråk. Men ändå. Nu hoppas jag bara att språket ska återkomma snabbt.

Planen för imorgon, i hopp om att det inte regnar;
Ta tunnelbanan in till stan för att se hur lång tid det tar. Leta reda på hotellet mormor ska bo på sen, så jag vet var det är. Återse lite gamla bekanta gator och butiker. Vid fint väder kanske jag tar mig till nåt av de turistiga ställena jag har saknat. Fler bilder utlovas hur som helst i nästa inlägg, när jag har varit ute i dagsljus! :)

Rummet sett från hallen

Badrummet - inte helgjuten plast!

Hallen - dörren är inte av plåt!

Rummet, sett från fönstret

Nu bär det av igen!

Hej på er!

Jag har fyra följare kvar på den här bloggen, jag misstänker starkt att de skyldiga tillhör min familj ;)

Den här bloggen var väldigt aktiv under tiden jag pluggade i Kyoto från oktober 2008 till september 2009. Därefter har den, av det naturliga skälet att jag inte har varit i Japan, legat nere. Men nu, på onsdag, åker jag till Japan igen. Än en gång ska jag bo i Kyoto, jag kommer den här gången att vara där i knappt tre månader. Den här gången kommer jag dock inte att plugga, utan tänker vara där mest som turist, med lite distansjobb vid sidan om.

Min plan är att återuppliva den här bloggen. Skriva om vad jag gör och ser och upplever, skriva om vad som känns bekant och annorlunda med Japan, och lägga upp en himla massa bilder. Så, på det stora hela ungefär det den användes till för sex år sedan :)

Så, var så goda att läsa om mina kommande äventyr! Ni får hemskt gärna kommentera på så många inlägg ni vill, det gör mig glad att se när folk läser och det uppmuntrar mig att skriva fler, ännu intressantare inlägg!

Välkomna tillbaka!