Sidor

torsdag 21 maj 2015

Sista dagen

Hej!

Nu är det torsdag. Klockan är åtta på kvällen, och om tolv timmar är jag på väg till flygplatsen för att lämna Japan.

Senaste dagarna har jag ägnat åt ungefär det jag lovade i förra inlägget. Okej, så mycket omkringvandrande i Kyoto blev det inte, för det var dåligt väder både i måndags och tisdags, delar av dagarna iallafall. Men jag gick ändå in till stan och vandrade längs de välbekanta gatorna. Jag fick hålla hårt i plånboken när jag gick längs Teramachi, för det var massor jag gärna ville sista minuten-köpa, men ... plats i väskan och kontanter kvar och sånt ...
     Har tagit så många promenader jag hunnit med längs floden, och suttit bredvid den och skrivit och tittat på utsikten.

Vore svårt att låta bli att titta på ... 
Och allmänt mest tagit det lugnt. Förutom städning och packning och massor av sånt.
     En sak jag har tänkt på här är att återvinning inte riktigt är en grej. I lägenheter separerade man plast från ... allt annat. Fanns inte ens nånstans att göra av med batterier, så jag är glad att jag inte hade några att slänga, för återvinningsstationer och sånt finns inte heller, åtminstone inte lättillgängligt. Och man får plastpåsar varje gång man är och handlar, och ibland några extra, bara utifall att. I vissa butiker kan man välja bort påsarna, men det är långt ifrån alla. Och allt är ju inplastat i minst ett lager (individuellt inplastat godis i grupper om fyra i en påse som ligger tillsammans med några andra påsar i en tredje påse, blir jag inte alls förvånad när jag stöter på). Så, nja. Miljötänk.
     Och jag tänkte på det särskilt när jag skulle flytta ur lägenheten, och hade lite grejer jag inte ville ta med mig (tvål, toapapper, ni vet, hushållsartiklar), och mailade hyresvärden för att fråga om jag kunde lämna kvar något av det till nästa hyresgäst (toapapper och ett par oöppnade tvålar hade iallafall jag uppskattat om det fanns där när jag flyttade in), eller om jag kunde få tillåtelse att ställa ut en liten låda i det gemensamma köket och skriva en lapp till resten av hyresgästerna att de fick plocka om de ville. Men icke. "Gör dig av med det innan vi kommer och inspekterar lägenheten" var svaret. Okej, i nödfall fick jag lägga det i köket, men bara tills jag flyttade ut, om ingen tagit det då skulle det slängas.
     Kändes verkligen jätteonödigt, det var ändå en hel hop fullt användbara saker som nu hamnade i soporna. Jag funderade på att ringa på hos grannarna och se om de ville ha nåt, men eftersom jag inte pratat med dem förut och så så kände jag att jag aldrig skulle våga. Så. Nej. Tråkigt, tycker jag.

Men, men. Det är ett litet klagomål jag har.

I onsdags, innan de kom och inspekterade lägenheten, gick jag upp till det där mystiska lilla templet som ligger på en kulle här i närheten, för jag kände att jag behövde lugna ner mig lite (var nervös för att de skulle tycka att jag behandlat lägenheten illa, eller nåt, jag vet inte), och det är väldigt harmoniskt och fint där uppe, med de okrattade gångarna och övervuxna stenarna ... stor skillnad från de flesta andra tempel och helgedomar i Kyoto.

Har jag nämnt att jag kommer sakna bergen?
Inspektionen gick bra, min städning fick godkänt, så jag fick tillbaka 28000 yen från det deposit jag betalade när jag flyttade in. Vilket var bra, för jag hade nu nästan slut på kontanter.
     Så jag tog mina väskor och begav mig mot tåget. Mina väskor är tunga, kan jag tala om. Tror den ena väger 23 kg och den andra typ 19 kg. Plus 8 kg i ryggsäcken. Och det är inte helt lätt att manövrera två stora, tunga rullväskor, och inte heller jättelätt att lista ut hur jag skulle sitta med dem på tåget utan att de rullade iväg och mosade folk. Men det gick. Jag tog upp två platser plus en bit av en tredje, men det var inte rusningstid, så det gjorde inte så mycket.

Tog mig till Osaka, och letade reda på mitt hotell. Det är samma kedja som jag bodde hos i Tokyo när jag var där själv, så rummet ser exakt likadant ut. Utom att jag har en annan sorts ficklampa. Men ja, det är fint, och för att återkomma lite till miljötänk så har det här hotellet lite sånt iallafall. Det erbjuder inte de där engångsartiklarna man ändå aldrig använder (utom tandborste) på rummet, utan man får hämta i lobbyn om man vill ha. De stänger av kylskåpet i rummet om ingen bor där, och även A/C får man styra helt själv, och de har ett alternativ att man kan skippa ny handduk och sånt också. Så ja, jag gillar det.
     Och vad har jag gjort i Osaka, då? Inte så mycket egentligen, mest gått omkring, vilket inte är lilka kul Osaka som i Kyoto. Osaka är inte lika fint, det är som ett litet Tokyo, och väldigt mycket folk överallt och väldigt lite (läs: nästan ingen) grönska.
     Idag åkte jag till Umeda (typ Osakas centrum) för att titta på en butik som låg där i närheten, och hade sett på kartan att det låg en park där i närheten. Så när butiken visade sig öppna först 12 (jag var där strax efter 11) så gick jag förbi ett Life (stora matbutiken jag var lite ledsen inte fanns nånstans nära där jag bodde) och köpte en bulle och tog mig till parken.
     Som var ... ja ...

Park?
Okej, det finns lite grönska bakom mig - en gång med några träd bredvid - men större delen av parken var en stor grusplan. Så nja, den får nog underkänt.
     Men jag satt där ett tag ändå, bara för att alternativet var att gå omkring i stan, och den är som sagt inte mycket att se i min mening.
     Gick sen och tittade i butiken, den var rätt kul, köpte ingenting, för plats i väskan. Sen åkte jag tillbaka. På Umeda station hittade jag några jättestora skyltfönster som visade upp konst i form av kläder med jättehäftiga motiv, som jag stod och stirrade på ett tag.

Karp
Man måste nog klicka för att förstora, de här är så coola.  
Även den här ska man nog förstora - detaljerna är fantastiska. 
Så det var spännande.
     Ja, sen har jag mest gått omkring här i området runt hotellet (Den-den-town, det är typ Osakas svar på Akihabara i Tokyo). Det finns en hel del kul butiker och sånt att se häromkring också, men ... jag kommer inte på vad jag ska skriva om det ...
     Förutom:

Växter ...? 
Okje, jag tror/hoppas att tentaklerna på det rödbruna huset är nån sorts växter som bara är döda, men min första association när jag såg det var Mononoke Hime. Någon annan? (För er som är förvirrade är detta en till Ghibli-film. Princess Mononoke på engelska. Ni borde se den!) ;) Anywho. Det var lite läskigt, tycker jag.

Men annars. Jag har checkat in till planet, det blev lite förvirrande när jag fick boardingkortet på mailen och det stod "skriv ut och ta med". Jag har ingen skrivare. Hotellet har ingen skrivare. Jag vågar inte chansa på att det går att få det utskrivet på flygplatsen, eller att det går att bara visa upp mailet i mobilen, så jag gick till Lawson och lyckades överlista deras kopiator. Många convenience stores erbjuder kopiering och utskrift, men det brukar bara vara kopiering, och möjligen fax, som det finns instruktioner för på engelska. Så jag fick försöka lita på min japanska. Det gick ju, även om jag inte riktigt förstod vad den ville när den i slutet frågade mig om jag ville kopiera fler saker. Men jag fick mina boardingkort iallafall, så på det stora hela är jag nöjd.

Nu är väskorna packade. Igen, och den här gången slutgiltigt. Okej, utom ryggsäcken, datorn och lite grejer ska ner där, men det är planerat hur den ska packas iallafall. Sömntablett är tagen så jag somnar tidigt idag, för imorgon ska jag vakna vid 6. Eller 7. Eller nånstans där, 6 som tidigast, 7 som senast, är väl tanken. Mitt flyg går vid 10:45. Jag ger mig själv överdrivet mycket tid oavsett vad, men jag är paranoid, och har hellre massa tid att sitta på flygplatsen och stirra än att jag måste stressa och/eller missar flyget. Och jag är tidspessimist. Så, ja.

Så nu ska jag stänga ner datorn och förbereda mig för min sista natt i Japan. Sorgligt! :( Men snart är jag hemma igen. Kul! :)
     Eventuellt kommer ett sista inlägg när jag har kommit hem och packat upp och har lite tankar jag vill dela med mig av, men det är inte säkert. Så det här kan vara sista chansen ni får att skicka en kommentar för att visa att ni har hängt med mig! :D

Vi hörs och ses. Snart. Ha det bra tills dess!

söndag 17 maj 2015

Sista veckan

Hej!

Nu är det snart dags för mig att åka hem. Sorgligt. Och skönt. Och ... tja, lite alla möjliga känslor har jag. 

Vad har hänt sedan sist, då? 

Tja. Senaste veckan har ägnats åt att försöka packa mina väskor. De är ju nu två stycken, men trots detta har jag problem att få plats med allt jag vill ha med mig hem. Och jag som hela tiden tyckt att jag har varit jätteduktig med att låta bli att spontanköpa souvenirer X) 
     Oh, well, det löser sig. Min ryggsäck är ju magisk och får plats med en himla massa saker, så länge de inte får för sig att väga den på flygplatsen. 

Jag har också ägnat mig åt att försöka göra allt jag kommer sakna när jag kommer hem en sista gång. Eller flera sista gånger, i vissa fall. Jag har varit tillbaka till Saiin, där jag bodde förut, och gått längs Shijo-dori därifrån till Kawaramachi. Jag har inte gått till Nihongo Center (skolan jag gick på förra gången), för där finns ingenting kvar som jag saknar ;) Jag har tagit mig många kvällspromenader längs floden, och försöker hinna med att äta på alla restauranger jag kommer sakna. Ja, det har blivit oproportionerligt många teriyaki-burgare, men jag har iallafall varit relativt nyttig och tagit sallad till istället för pommes :p 

Lite nya saker har jag gjort också. I onsdags åkte jag till Ryoanji. 
     Kul grej med det här templet, som inte har med templet att göra, utan förbannelsen som verkar ligga över det. Förra gången vi var här försökte Maria åka dit, men det var då stängt för säsongen. Jag kände knappt ens till det förra gången, men den här gången hade jag läst lite om det och ville se vad det handlade om. Så jag lade in det i planen när mormor var här, om vi hade tid. Vilket vi inte hade, den dagen då det skulle göras blev det för sent. Ingen fara, tänkte jag, vi tar det när Fredrik är här. Men det blev inte av då heller, vi hittade för mycket annat spännande. Fortfarande ingen fara, jag har ju ändå över en månad på mig att ta mig dit själv. Så en dag bestämde jag att "imorgon ska jag dit". Morgondagen kom, och massor av jobb hade kommit in så jag var tvungen att sitta hemma och ta hand om det. Nån vecka senare; "på lördag ska jag dit!" Lördagen kom, och än en gång kom det även en massa jobb. 
     Då tänkte jag att okej, men på måndagen (nu är vi inne på den här veckan, i måndags alltså), då hade jag ett Skype-möte avtalat med en kompis, men hade hela förmiddagen på mig. 
     Jag försov mig. 
     Okej. Fine. Onsdag. Inget annat planerat, jag ska bara ta mig till Ryoanji. 

Onsdagen kom, jag gick upp, kollade att inget jobb kommit in, jag tittade noggrant upp vilken buss jag skulle ta och varifrån den gick. Jag tog mig till bussen, satte mig på den, och tänkte "nu fattas bara att det kommer en stor jordbävning ..."
     Nej, det kom ingen jordbävning. Rättare sagt, jordbävningen hade redan varit, i onsdags morse, men den var långt uppåt nordöst (stackars Fukushima) och jag kände inte av den. 

Så ja, jag kom fram till Ryoanji. Yay!
     Namnet Ryoanji (egentligen Ryoan-ji, där ji står för tempel), skrivs med tecknen för drake och fred, alltså Den fredliga drakens tempel. Ungefär. Lite fint, tycker jag. 
      Det här är ett rätt så litet tempel, faktiskt väldigt litet i jämförelse med många andra tempel i Kyoto, och det som är speciellt för det är dess stenträdgård. Det är en trädgård bestående av 15 stenar av olika storlek, som är lagda på ett sådant sätt att var man än står i trädgården så kan man aldrig se alla 15 stenar. Exakt vad detta ska symbolisera får man gissa sig till, jag tycker mest att det är rätt coolt. 
     Jag kan inte svära på att man inte kan se alla stenar var man än är i själva trädgården, för man fick inte gå ner i den, men är man uppe på terrassen så är det iallafall sant. Om man inte är lite längre än mig, för då tror jag att man nog kan skymta en del av den saknade stenen ;) 

Liten modell över hur trädgården ser ut.
Hur trädgården faktiskt ser ut.
Jag tyckte muren var väldigt cool också. 
Jag satt en stund bredvid trädgården och filosoferade, för så ska man väl göra vid en zen-trädgård? :p Men det var mycket folk där och jag kände att jag tog upp plats, så jag begav mig ut till den andra trädgården. Som tydligen typ ingen annan ville se. 

Tomt och mysigt.  
Ett litet tehus hade de.
Och en liten damm, såklart. 
Och en hel hög sköldpaddor som inte bryr sig om avgränsade stenar ;) 
Så. Efter Ryoanji tog jag spårvagnen ner till Saiin, som jag skrev där uppe. Bara för nostalgins skull. 

Och för att ta en bild av stationen jag inte trodde skulle bli så här cool.
Och det var ungefär onsdagen. 
     I torsdags satt jag nästan hela dagen och Skypade med Maria. Jättetrevligt, och behövdes för att påminna mig att det inte bara är tråkigt att åka härifrån ;) 
     Sedan blev det fredag, och det var dags för Aoi Matsuri. Detta är en av Kyotos tre största festivaler. De andra två är Gion Matsuri (som hålls i juli finns beskriven i ett inlägg från förra gången jag var här), och Jidai Matsuri, som hålls i oktober, och inte finns beskriven då jag inte visste om detta när jag bara varit här i tre veckor förra gången ;) 
     Jag såg inte hela festivalen, men paraden går från Kejserliga palatset till Shimogamo Jinja och sedan vidare till Kamigamo Jinja. Eftersom jag bor ett par minuters promenad från Shimogamo så var ju detta fantastiskt passande. Så jag gick för att hitta en bra plats, vilket jag också hittade, på vägen en bit innan helgedomen. Jag såg jättebra från den platsen, men den var inte jättebra för fotografering. Jag tog ändå några foton: 

Kvinna till häst, och det är säkert viktigt vad de gående bär på ... 
Vagnarna var fina, men känns otympligt att man måste gå och hålla i hjulen medan den körs. 
Dessa blomparaplyer, vet inte vad de här symboliserade :p 
Kvinna i Heian-kläder, 12 lager, usch vad hon måste ha varit varm. 
Den sista bilden, förr i tiden (enligt lilla infobladet jag fick har den här festivalen funnits i i princip samma form som nu sedan 500-talet) var det alltid en kejserlig prinsessa som satt där (och jag skulle gissa att förr i tiden blev hon buren på riktigt, och fuskåkte inte i en vagn ;) ). Numera är det inte det längre, såklart, kejserliga familjen har väl bättre saker för sig :p 

Det här är en stor festival, av typen som stora gator stängs av för (svängen jag tog bilderna i är från Kawaramachi), och en himla massa folk var närvarande, som ni kan ana av folkmassan i bakgrunden. 

Så här såg det ut när jag var på väg därifrån. 
Till och med på sköldpaddsvägen var det trafikstockning ;) 
Så, ja. Det är vad jag har roat mig med sedan sist, ungefär. 
     Helgen har mest tillbringats med att om och om igen försöka pussla ihop mitt packande, och att jobba. Men nu är jag ledig närmaste veckan, så jag kan koncentrera mig på min separationsångest ;) 

Imorgon ska jag in till stan och hitta en elektronikaffär så jag kan kika lite på mobiltelefoner. Jag måste beställa en ny tills jag kommer hem, för min nuvarande håller verkligen på att dö. Så jag tänkte jag ska kolla på funktioner och grejer här, och sen beställa så jag har en ny väntande på mig när jag kommer hem. Typ ;) Och så ska jag vandra omkring. Känna mig nostalgisk. Ta massa bilder bara jag förstår poängen med ;) 
     Tisdag ungefär samma sak. På kvällen ska jag äta Yakiniku, sista chansen jag har innan jag åker härifrån. 
     På onsdag ska jag städa lägenheten, för sen ska den inspekteras innan jag flyttar ut och åker till Osaka. 
     På torsdag är jag i Osaka, ska roa mig med att se mig omkring där. 
     Och på fredag åker jag hem. 

Ja. Det var väl det. 

Godnatt! :) 

fredag 8 maj 2015

Takayama

Hej!

Här kommer inlägget om Takayama. Jag skrev det egentligen som flera inlägg medan jag var där, men min SD-konverterare har slutat fungera så jag kunde inte lägga upp bilder :( Och bilder behövs!

Först lite kort från i måndags, efter senaste inlägget. Jag åkte ner till Kyoto Station och köpte biljetter till Takayama, och blev förvånad över hur dyrt det var. Jag hade dubbel- och trippelkollat vad det skulle kosta, och hade bestämt för mig att det var ca 5000 yen enkel resa. Men nu fick jag betala 18000 för hela resan. Betalade såklart, men dubbelkollade när jag kom hem, och konstaterade att jodå, ca 9000 enkel resa var det. Ingen aning om hur jag kunnat se så fel innan. Inte för att det gör så mycket, min budget för resor var ändå väl tilltagen, så det gör ingen större skillnad.
     Efter biljetterna åkte jag till centrum och gick til yakiniku-restaurangen. Det stod en tjej där utanför som hade som jobb att försöka locka in kunder. Tydligen ett otacksamt jobb, för hon såg väldigt förvånad ut när jag tittade på hennes meny och "bestämde mig" för att gå in ;)
     Maten var god, såklart. Jag köpte en all-you-can-eat för 2 timmar. Vilket var lite länge när det gällde maten - jag var nästan för mätt när jag väl kom ut - men det var precis lagom för vädret. Det småduggade nämligen lite grand när jag kom dit, och medan jag var där kunde jag titta ut på folk som desperat försökte hålla sig torra under sina paraplyer när det plötsligt började spöregna. Och när jag väl kom ut så duggade det igen, och medan jag gick hemåt slutade det helt och hållet. Så jag var ändå rätt nöjd ;)

Sedan blev det tisdag, och min plan var att shoppa. Jag tänkte mig att ta promenaden längs floden ner till centrum, men efter tio minuter var jag genomsvettig och hade redan druckit upp mitt vatten, så jag gick till närmaste tunnelbanestation istället. Och köpte mig en Pocari Sweat - låter inte så aptitretande, men det är nån sorts dryck med extra ... mineraler och grejer? Saker man behöver massor av när man svettas, helt enkelt. Det är enormt stor skillnad att dricka en sån mot att dricka vatten i det här vädret, iallafall.
     Min shoppingrunda blev lite si och så, egentligen, jag hittade massor men lade tillbaka det mesta. Det som blev köpt var ett par kortbyxor, för det behövs verkligen i detta väder, och en långärmad röja som definitivt inte behövs, men om man köpte en 30 % reavara fick man 20 % rabatt på hela köpet, och jag behöver ändå fler färgglada tröjor :) Sedan köpte jag också lite mer turistiga souvenirer - en kortlek med Kyotomotiv, och lite sånt.

Sen blev det onsdag. Började dagen med att städa lägenheten, för jag vill att den ska vara ren när jag kommer hem. Sedan åkte jag ner till Kyoto Station och satte mig på Shinkansen mot Nagoya. Det var lite förvirrande vilka biljetter jag skulle använda i maskinerna där, för jag hade fått tre stycken (Kyoto-Takayama, Kyoto-Nagoya och Nagoya-Takayama). Jag använde de två första och kom genom spärren så det var ju skönt.
    Det var rätt mycket folk på Shinkansen, men jag fick iallafall en sittplats. Åkte till Nagoya, det var inte så äventyrligt. Bytte tåg i Nagoya, från Shinkansen till en Limited Express, det var inte heller så svårt.
    Det var nästan inget folk alls på detta tåg, vi var kanske 6 personer i min vagn, så jag fick utan problem fönsterplats. Utan problem alls - de här tågen har enorma fönster. Alltså, väggarna består nästan bara av fönster. Vilket var jättebra när vi kom in i bergen.
    Också lite roligt var att första biten av den här tågresan åkte tåget baklänges. På japanska tåg brukar alla säten oftast vara vända åt ett håll, och det är det hållet alla åker. Här var alla säten vända åt samma hål, men när tåget började åka åkte man baklänges. Det var lite märkligt. Ännu märkligare blev det när vi hade stannat vid första stationen och plötsligt började åka framlänges istället. Men vi togs inte tillbaka till Nagoya igen, den bytte spår, så vi kom dit vi skulle. Men märkligt kändes det.

Jag förstår fullständigt varför de här tågen har så stora fönster, för man åker verkligen genom jättefina områden. Resan Nagoya-Takayama tar drygt 2 timmar, och större delen av den tiden åker man längs bergväggar, så man kan se bergssidor, risodlingar, småstäder och byar, berg och massor av berg, och jag såg till och med en ko! Jag har aldrig sett en levande ko i Japan förut ;) Men vyerna fick mig i vilket fall som helst att tänka på Laputa, för er som sett den. Den lilla staden som Pazu bor i, och scenerna i början när de blir jagade av piraterna över tågspåren, det var verkligen precis den miljön.
     Man fick då och då lite guidning i högtalarna: "nu åker vi förbi det här stället" och så vidare, men tyvärr var volymen för låg, så jag hörde inte så mycket
     Andra halvan av tågresan satt jag och halvsov, för det var soligt och varmt och man blev väldigt trött. Jag tror alla i vagnen halvsov eller sov på riktigt stor del av resan ;)
     Till sist kom vi till Takayama station. Som är pytteliten. Okej, inte pytte. Men liten. Den har inga automatiska spärrar, utan det stod stationsvakter och samlade in biljetterna när man kom av perrongen. Och perrongen var såpass smal att man inte får gå in på den förrns det faktiskt är dags att gå på tåget. Eller, man blir insläppt innan tåget kommer, men spärrarna öppnas typ en kvart innan tåget kommer.

Takayama var en jättemysig liten stad. Den är tydligen Japans största till ytan, men med en befolkning av under 100 000 pers. Och större delen av centrala staden består av hotell. Det finns verkligen massor av dem. Så, turiststad. Vilket också märktes på att man stötte på alldeles för många västerlänningar för en så här liten stad ;)
     Mitt hostel var riktigt trevligt. Personalen var bra på engelska (okej, lite varierande, men det varierade från bra till riktigt bra), både de och de andra gästerna var trevliga (hostel innebär ju mycket mer kontakt med andra gäster än hotell brukar göra, trots att jag hade ett singelrum. Man hänger en del i de gemensamma utrymmena). Mitt rum var pyttelitet, mer än hälften av det togs upp av sängen, men det var trevligt och det fanns handdukar i badrummet trots att det stod i bokningen att det inte gjorde det :p Så jag tog med handduk i onödan, men jag kan leva med det. Ett litet problem jag hade var att A/C är inställd på värme, vilket definitivt inte behövs i det här vädret, och man kunde inte ändra det själv. Men man kunde stänga av den, och fönstret gick att öppna lite grand iallafall, så ... jag överlevde.
     Onsdagskvällen tillbringades med att vandra omkring. Bland annat stötte jag på en äldre japansk man som ville öva lite engelska. Jag lyckades inte vara så social som jag borde ha varit, för jag var trött och hungrig, men ändå. Han var från Nagoya, var 60 år gammal och pensionär sedan 10 år tillbaka, och han var på resa i sin husbil. Han tipsade också om att jag borde åka till Hokkaido (Japans nordligaste del), särskilt under sommaren, och berättade om en tvåmånadersresa han gjort i Hokkaido för några år sedan - i sin husbil. Han tyckte om sin husbil ;)
     Som sagt, hungrig var jag, så jag letade efter mat, men hittade bara dyrt eller stängt, förutom ett stånd som sålde gyumans (gyu = nötkött, man = en sorts dumpling, typ). Så det blev min middag, som jag gick och åt på medan jag tittade på stan. Det var rätt mysigt ändå.

Så här ser en gyuman ut.
Japanska skyltar: "There is the restaurant in the depths of the store." Det lät lite väl spännande för mig ... 
Japanska skyltar, fortsättning: Steak & Fun Butchers? Jag vågade inte gå in här heller ... 
Torsdagen, sedan, som var min heldag i Takayama:
     Jag började med den viktigaste anledningen till att jag åkte hit: Hida no Sato (Hida Folk Village, eller helt enkelt Hida by). Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är det en ”konstgjord” by, alltså ett gäng gamla hus som har flyttats från sina ursprungliga platser runt omkring Hida (som detta område hette förr i världen) och satts upp igen som ett sorts museum.
     Min guidebok tipsade om att man kunde hyra cykel eller ta en buss för att komma till den här byn, men när jag såg skyltar som sa att den låg bara 2,5 km bort så tyckte jag att båda dessa alternativ verkade rätt onödiga, så jag följde skyltarna och gick istället. Det var en trevlig promenad, sista biten gick visserligen rätt rejäla uppförsbackar, men det var jättefina kvarter så det gjorde inget.

Man fick gå under en väg, och i tunneln hängde inramade pussel. 
Visserligen tagen på vägen tillbaka, men det här är den finaste bilden jag fick på den fantastiska utsikten mot de japanska alperna. 
När jag kom in till själva byn så kom jag först till ett ställe där man kunde bli fotograferad – det stod en kvinna där som tog kort både med ens egen kamera om man hade en och med deras – man kunde köpa en utskriven version av fotot hon tog med deras kamera, men det var gratis att hon tog med min också. Så det är klart att jag gjorde. Man måste ju ta alla chanser man kan att få bevis på att man faktiskt varit på platser, när man inte har sällskap som kan fota, är för blyg för att be främlingar göra det och inte vill ta selfies ;)

Här är jag! Man fick rekvisita att hålla i också ;)
Den röda lilla figuren jag håller i där är en sarubobo (bebisapa). Den är typisk för Takayama och säljs i olika storlekar i i princip alla affärer (jag köpte en liten i form av ett mobilsmycke), Ursprungligen en amulett som far-/mormödrar gjorde till sina barnbarn, tydligen.
     Anywho, kvinnan som fotade frågade också varifrån jag kom, sedan tittade hon på ett papper hon hade där, men jag tror att hon läste lite fel, för sen sa hon ”kiitos” ;) Som tur är klarar min finska sig såpass långt iallafall.
     Själva byn var jättefin. Det fanns små skyltar vid varje hus som beskrev varifrån det kom, vilka som bott där och lite grand om hur de var byggda. Jag tyckte det var lite kul hur stolta de var över de sluttande taken, och hur stor grej de gjorde av att de sluttade för att de inte skulle gå sönder av all snö. Kort sagt kände jag igen takformen.

Okej, jag kanske inte känner igen den extrema lutningen, men det här var det värsta exemplet ;) 
Man fick gå in i husen också, i några av dem fanns lite utställningar – ett hade massa slädar – och man fick se hur de sett ut. Så nu har jag äntligen fått lite förståelse för hur man levde, iallafall i sådana här hus. Jag har alltid undrat om och hur man värmde upp hus i Japan – eld och tatamimattor känns inte säkert – men i de här husen var det iallafall så att en del av huset hade inget golv – eller jordgolv antar jag att det var då – medan andra delar hade bara trä och bara några av rummen tatamimattor. Eldstäder fanns oftast antingen i jordgolvsrummen eller trägolvsrummen, i form av en eldstad mitt i rummet. Inga skorstenar verkade finnas, utan taken var istället gjorda så att de släppte igenom rök (trots att det var tätt för regn och snö utifrån), och röken var bra för att hålla skadedjur och liknande borta från träet.
     Det stod på skyltarna utanför husen att eldarna alltid var igång, även nu, för att hålla husen i bra skick, men det såg inte ut att ha eldats i nån av de här eldstäderna på ett bra tag, så jag vet inte …

Innuti ett av husen - man kom in till jordgolv (betong i nuläget), sedan upp till trägolv, och längst in kan ni ana tatamimattor.
Bara en mysig liten bild av byn.
Rokujizou - "sex stycken jizou" - man bad till dessa för att förhindra olyckor och lidande. De brukar oftast finnas längs vägar.
När jag hade sett hela byn gick jag tillbaka. Jag letade efter ett ställe att äta lunch på, men det gick inte så bra. Det är när det gäller mat som jag framförallt hade behövt resesällskap, nån som bara kan tröttna på att jag velar så mycket och säga ”nu går vi in här”. Resesällskap är i och för sig bra på flera andra sätt också, men just maten är mitt största problem.
     Till sist blev det så att jag köpte en till gyuman, och sen gick jag till ett café och fikade. Köpte en iste (det var för varmt för vanligt te) och en chokladkaka, och sen satt jag en stund och pratade med en kvinna från England, som hade rymt från sin chartergrupp för att hon tänkte att Takayama var tillräckligt litet så hon inte skulle gå vilse ;) Det var till och med nästan jag som tog kontakt med henne – hon ville ha sötningsmedel till sitt kaffe, och jag tolkade åt henne när servitrisen inte förstod att det inte var socker hon ville ha, utan sirap. Så då kände jag mig lite stolt ;) Och hon trodde jag var amerikan, vilket jag tog som en komplimang för min engelska.
    När jag gick ut ur caféet stötte jag på mannen jag pratat med dagen innan igen. Bara lite snabbt, vi vinkade till varandra, men ändå. Liten stad.

Nu tänkte jag ta mig till parken jag sett på kartorna över staden, och där jag läst i min guidebok att det skulle finnas slottsruiner. Det fanns skyltar. Jag följde skyltar. Skyltar tog slut och jag befann mig inte i en park. Jag befann mig vid ett tempel, som höll på att renoveras, och som skulle ligga i parkens norra ände, men jag hittade inget sätt att ta sig söderut förutom en jättesmal stig som hade bergvägg på ena sidan och stup på andra och var täckt av löv och såg väldigt hal ut. Jag valde att inte ge mig på den.
     Istället gick jag tillbaka in mot stan, tog ett par varv kring de fina gamla gatorna och tittade i souvenirshopper och lite andra affärer. Köpte lite souvenirer. Fick plötsligt massa inspiration till att skriva så jag gick tillbaka till mitt hostel, hämtade datorn och satte mig nere i loungen och skrev. Var lite social med de andra gästerna också, fast inte så mycket.
     Det var också här jag skrev större delen av det här blogginlägget och tänkte publicera det, men utan foton så går det ju inte.

På kvällen sen så gick jag ut och hittade en restaurang som sålde Hida-biff till ett någorlunda rimligt pris. Hida-biff är alltså en specialitet för det här området. Kanske inte lika fint som Kobe-biff, men jag tycker ändå att 6000 yen är för mycket att betala för en middag. Jag är snål. 6000 yen är strax under 450 kronor.


Men det var torsdagen. När det gäller fredag (idag) så ska jag säga att jag är väldigt glad att jag köpte tågbiljetter utan att boka sittplats. Det går ungefär ett tåg i timmen mellan Takayama och Nagoya, och igår kväll kunde jag inte bestämma mig för vilket jag ville ta. Jag ville åka nån gång efter 10, men alternativen som fanns däromkring var 9:38 och 11:24. Så jag bestämde mig för att 11:24 var bra, då skulle jag kunna få sova på morgonen, och utcheckningstiden var senast 11:00, så. Perfekt.
     Sen vaknade jag klockan sju i morse och kände inte att det var nån idé att somna om. Jag lekte lite med tanken på att checka ut, gå och låsa in min väska vid stationen och sen vandra runt i stan och kanske åka hem först på eftermiddagen, men kände att jag inte skulle hinna med mycket mer än att vandra i samma områden under de timmarna. Så jag bestämde mig för 9:38-tåget, helt enkelt.
     Så det var väldigt skönt att kunna bestämma sig för det bara så där, utan att vara fast vid att jag måste åka en viss tid. Jag förstår att mannen jag pratade lite med igår kväll på hostelet tyckte det var skönt med ett JR-pass för 3 veckor och bara åka runt utan att egentligen ha några planer. Det ska jag nog göra nån gång, nästa gång jag har råd att resa till Japan kanske.

Tågresan var lugn och fridfull, den här gången var vi hela 9 personer i vagnen ;) Utsikten var lika fin som förra gången. Solen och tågets rytm var lika sövande.
     Byte vid Nagoya gick också bra, Shinkansen var långt ifrån fullsatt, inga problem att få sittplats. Kom till Kyoto, åkte upp till centrum och åt lunch och köpte mig en till resväska.
      Innan jag åkte fick jag tips från flera håll att jag skulle ta med mig en resväska som fick plats i min stora, så jag kunde ha två väskor på vägen hem. Dum som jag var lyssnade jag inte - trots att jag har inte bara en utan två väskor som får plats i min stora - för jag var övertygad om att en skulle räcka. Synd, för nu blev jag ju tvungen att lägga pengar på att köpa en väska jag egentligen inte behöver när jag väl kommer hem igen. Men jag kanske kan sälja den när jag kommer hem, så får jag tillbaka lite av pengarna. Eller så säljer jag en av mina andra, för den här var roligare. Men, men, den dagen den sorgen.

Men det var iallafall den resan. Jätterolig, jag är otroligt nöjd med den, och nu ser jag fram emot att bara njuta av Kyoto med omgivningar närmaste två veckorna. Jag har vaga planer på att kanske åka ut till Biwako (Biwa-sjön, stor insjö som ligger någon timmes tågresa härifrån) bara för att det är varmt och det skulle vara lite skönt med en strand. Någon dag. Om jag känner för det ;)

Nu är det så att jag har tre stycken filmklipp jag ville lägga in här också, men internet är långsamt och vill inte riktigt ladda upp dem. Men de kommer komma upp på Youtube, och med lite tur kommer jag ihåg att lägga in dem i ett annat inlägg. Jag har fått in bilderna i det här iallafall, så nu tänker jag publicera det här inlägget ändå, för det har försenats så mycket redan :p

måndag 4 maj 2015

Sommar och sol


Ja, nu måste jag säga att jag vill kalla det sommar. Och jag har blivit påmind om varför jag inte vill vara här när det blir sommar på riktigt i Kyoto.

I lördags åkte jag till Daikakuji. Ni kanske kommer ihåg det som templet jag och Fredrik inte åkte till för att se blomsterarrangemang (som sagt, förvirrande namn, vi letade vid Daitokuji). Men igår skulle en särskild del av det här templet vara öppet för allmänheten, som alltså inte brukar vara det. Så jag kollade upp vilket tempel det faktiskt var, och bestämde mig för att åka dit. 
    Det här templet ligger i princip i Kyotos nordvästra hörn. Jag bor i det nordöstra. Och kollektivtrafiken här är uppbyggd så att jag fick åka ner till centrum först, för att sedan ta en buss ut. 
    Vädret var verkligen somrigt. Jag tänker gissa på 25-30 grader, vilket är på gränsen till för varmt, och vilket definitivt blir för varmt i och med luftfuktigheten här. Jag gick ut genom dörren och kunde knappt andas. Gick till tunnelbanan och njöt av AC:n under den korta resan till centrum. Kom upp från stationen, ut i solskenet och folkmassan och värmen och fukten. Gick till Karasuma, där jag precis missade bussen. Ingen katastrof, det var 20 minuter till nästa, och det gav mig tid att gå in på Family Mart och köpa en dricka.
    Bussresan tog 45 minuter, men den var trevlig, jag satt och skrev, tittade på den fina staden och njöt av AC:n, igen.
    Väl uppe vid Daikakuji så hade jag planer på att följa strömmen för att hamna rätt, men ... det var ingen ström. Alls. Folktomt var det kanske inte, men det var definitivt inte packat med folk. Jätteskönt.
    Jag hamnade först vid en liten sjö. Tydligen Japans äldsta anlagda damm, den heter Osawa-no-ike, och är jättemysig. Jag ville bada. Tills jag såg de blodtörstiga karparna. Det var ett litet barn som matade karp med bröd, de kan verkligen slåss för sin mat, kan jag tala om. Jag tog en liten filmsnutt på det, men känner mig inte bekväm med att lägga ut en film på ett främmande barn på internet, så om nån vill se den så får ni påminna mig när jag kommer hem.

Är det inte vackert? 
Grönt och fint :)
Sköldpadda! :D
Jag gick ett varv runt den här dammen. Ungefär en kilometer är det runt, vilket är anledningen till att jag egentligen hellre kallar det en sjö än damm - en damm ska vara lite mindre, tycker jag. Men vad vet jag, egentligen. 
    En bit av den är promenaden upptäckte jag att jag blev förföljd av/själv förföljde ett gäng svenskar. Det tog mig ett tag att inse vilket språk de pratade. Jag sa inte hej den här gången heller. 

Efter sjön gick jag till själva templet. Som var jättefint. Ja, ni vet, jag har skrivit så mycket om fina tempel här förr, jag har inte så många ord kvar. Men här fick man ta kort (så länge det inte var för "business reasons"), så ni kan få lite bilder av hur det kan se ut inne i ett buddhistiskt tempel i Japan :)

Så här kan det se ut, till exempel
Eller så här
Fina väggar
Finare väggar
Ja, mycket vackert. Som sagt tycker jag själv att det är finast på sista bilden - enkelt och stilrent, bara några jättevackra japanska väggmålningar, och utan allt detta guld. Jag menar, guldet är häftigt också, det ser bara lite plottrigt ut. Men det kanske bara är jag. 
     Jag tog lite bilder utanför också. Bland annat på ett hus som hade ett band runt sig. Det här bandet går sedan in i byggnaden bakom mig, och hänger ner framför böneplatserna. Tydligen ska man ta på det när man ber. Jag vet inte varför ... 

Band

Trädgård
Så det var min lördag.

Sen blev det söndag, och dags för en av Kyotos största festivaler - Aoi Matsuri - att börja. Jag är lite förvirrad över detta, för jag visste inte att det var det som hände, allt jag visste var att det skulle ske en festival vid Shimogamo Shrine, 5 minuter från där jag bor, och att man skulle få se traditionellt japanskt bågskytte till häst. Som ni kanske kan ana kunde jag omöjligt missa detta ;) 
    Festivalen skulle vara 13-15:30, så jag var där vid 12:30. Visste som sagt inte så mycket, så jag följde strömmen (här fanns det definitivt en ström) och hamnade precis bredvid den långa vägen är själva bågskyttetävlingen skulle vara. Vilket jag tyckte kändes rätt bra. jag kunde dessutom få en rätt bra plats, även om jag kände mig lite skyldig när japanerna som kom senare inte hade en chans att se något bakom mig ... Inte så skyldig att jag flyttade på mig, dock. 
    Ovanligt nog så hade de lite information på engelska i högtalarna. Jag menar, det var mest information på japanska, men lite engelska också. Det var där jag fick reda på att det här var början på Aoi Matsuri, som jag annars hade fått för mig (för att det är det som står på alla sidor där jag har letat efter festivaler) "bara" bestod av en parad och ceremonier den 15 maj. Jag ska gå på dem också. Men tydligen är det en längre festival som börjar här. 
    Själva uppvisningen idag bestod inte bara av tävlingen, den började klockan 14, och innan dess var det en liten procession, en ceremoni och sånt. Jag bestämde mig för att inte lämna min plats för att se detta, det var ju bågskyttet jag var mest intresserad av. 
    Tävlingen gick till så att bågskyttarna red längs den 400 meter långa gången, och sköt på tre mål av trä, ca 45x50cm eller nåt sånt, uppsatta på hundra meters avstånd. Det var riktigt coolt, iallafall om man är lite nördig ;) Det roliga (okej, en av de många roliga sakerna) var att om jag jämför med liknande tävlingar jag har sett i Sverige, så betedde sig publiken helt annorlunda. I Sverige är det ofta mest jubel och applåder i början, sen klingar det av lite när folk blir trötta. I Japan började det nästan utan jubel eller applåder, det var först vid omgång 2-3 publiken ens började reagera ordentligt ... Det var lite mystiskt, jag vet inte hur det kommer sig.
     Jag tog massor av bilder och flera stycken videos, men eftersom de flesta bilder och videos kan tänkas se ungefär likadana ut om man inte vill titta på detaljer i kläder, bågar och pilar, så får ni bara några stycken.

Bågskytt till häst
Hjälpredor och annat, med bågar, pilar och mål
Fler bågskyttar
Här sätter man upp målen som ska skjutas på. 
Och här får man in en fullträff!

Och en av de tävlande. Jag lade upp två filmklipp, ni får gå in på min kanal om ni vill se det andra också. De är ganska lika ;) 

Annars har jag inte så mycket mer att säga, egentligen. På onsdag åker jag till Takayama. Två nätter stannar jag där, som det ser ut på väderleksrapporten så ska det regna ... Jaja, jag tar med mig ett paraply. Mitt främsta mål att se där är Hida Folk Village, som inte är en riktig by egentligen, men massa traditionella hus från områdena i närheten som har flyttats hit. Lite turistigt, men jag vill hemskt gärna se gamla traditionella japanska hus :) Det verkar också finnas en hel del museum där, så jag ska nog hitta saker att roa mig med.
    Biljetterna dit ska jag köpa idag (för en gångs skull bloggar jag inte på natten utan på eftermiddagen), för det är Golden Week nu, så jag räknar med att det kommer vara trångt som sjutton. Kanske vore det värt att köpa reserverade platser för den här resan.
    Golden Week är alltså ett gäng helgdagar som är sammanpackade - 29 april (Showa Day), 3 maj (Constitution Day), 4 Maj (Greenery Day) och 5 maj (Children's Day). Och eftersom den 3 maj var en söndag i år så är man ledig nästkommande vardag - alltså den 6 maj i det här fallet. För så funkar det i Japan, vilket jag tycker är väldigt sympatiskt.
    Jag lade ju min resa i slutet av veckan, för jag tänkte att då kanske det är lite mindre folk ute - i Japan gör man nämligen inte så att man tar ledigt de där extra dagarna för att få en hel vecka. Man utnyttjar inte alla de lediga dagar man har rätt till, fick vi veta av Yuriko när vi var och hälsade på henne. Man får ta 5 veckor ledigt som arbetstagare i Japan, men man gör det inte.
    Hur som helst. Det här blir också den sista längre utflykten jag gör under den här resan. Därefter gäller det bara att njuta av Kyoto så mycket jag kan den sista tiden här.

Till detta hör att äta yakiniku, vilket jag ska göra ikväll. Gå på restaurang själv tar alltid emot lite grand, men yakiniku är min belöning för att ha gjort klart alla uppgifter jag haft från jobbet på sista tiden, så nu har jag flera dagar ledigt! :)