Ungefär som väntat så är Hiroshima ett deprimerande ställe. Okej, inte staden, staden är jättefin, men om man bestämmer sig för att gå på Hiroshimas fredsmuseum (och ärligt talat, varför åker man hit utan planer på att gå dit?) så är depression att vänta.
Men vi börjar från början.
Jag sov bra, även om jag hade lite ont i nacken när jag vaknade - sova på golvet är inget problem, men kudden är inte en normal kudde, utan den där sorten som är fylld med typ ris. Så lite synd att jag inte bestämde mig för att ta med mig min nackkudde (funderingen fanns). Men hur som helst. Jag bor på promenadavstånd från Peace Memorial Park så jag gick dit i morse. Det är en fin park, med många olika statyer och monument för offren för atombomben.
Under den här finns en kenotaf (tom grav) med namnen på alla som dödades av bomben
Förstora bilden så ser ni (kanske?) Fredsflamman, som kommer brinna tills det inte finns några atomvapen kvar i världen.
Children's Peace Monument (i glasburarna hänger massor av origami-tranor)
Tranorna, ja. Jag hade bara en vag vetskap om vad de hade med Hiroshima att göra, men om någon är nyfiken har vi här en kortversion av vad jag lärde mig idag: Huvudpersonen är en flicka vid namn Sadako Sasaki. Hon var två år när atombomben föll, och klarade sig tills hon var elva, då hon fick leukemi. Medan hon var sjuk började hon vika tranor, då en gammal japansk legend säger att om man viker tusen tranor så får man en önskan uppfylld. Hon kom aldrig upp till tusen (enligt de flesta källor, även om det på museet stod att hon gjorde det), och hon dog den 25 oktober 1955 (jupp, exakt 33 år innan jag föddes). Det var efter hennes död som Children's Peace Monument byggdes, och det är tack vare henne som tranan är såpass starkt förknippad med Hiroshima och fredsrörelsen. Även om den som sagt har varit en viktig del av japans mytologi länge.
Efter att ha vandrat omkring i parken och tittat på de olika monumenten ett tag så var det dags för lunch. Jag köpte mig en till bentolåda (en som jag visste vad det var i den här gången) och gick och satte mig vid floden. Det var nämligen jättevarmt och soligt och körsbärsblommorna blommar, så jag kunde inte förmå mig att gå in på en restaurang.
Friterad kyckling och ris, en liten omelettbit och lite inlagda grönsaker. Mycket gott.
Lunchutsikt, jag och de japanska affärsmännen :)
Efter lunchen gick jag för att titta på Atomic Bomb Dome. Detta visste jag inte alls vad det var innan jag såg den, jag hade bara hört namnet. Men det är alltså en byggnad som byggdes ursprungligen för exakt hundra år sedan (April 1915), exakt vad den användes till vet jag inte, men det var en helt normal byggnad, eller lite speciell pga sin design, särskilt den gröna kupolen. Atombomben exploderade nästan precis ovanför den (160 meter hit och dit är inte så noga när explosionen är så stor och äger rum 600 meter upp i luften), och förstörde byggnaden, men inte fullständigt. Den har sedan bevarats exakt såsom den såg ut efter att bomben föll, som ett fredsmonument, och den finns med på Unescos världsarvslista. Den har alltså knappt alls renoverats - minimalt med arbete har gjorts och bara för att den inte ska falla ihop - men just nu verkar något sådant arbete pågå, för den hade en ställning runt sig så man inte såg så mycket. Men som tur var för mig så stod det en man bredvid den och visade upp två stycken modeller han hade gjort (om jag förstod det rätt). En över byggnaden som den såg ut innan bombningen, och en som den ser ut nu.
Mitt foto, som sagt, ställningen förstör lite.
Modellerna
Sedan var det då dags att gå in på museet. Även där pågick det lite renoveringar (jag misstänker att de försöker få allt perfekt tills 70-årsjubiléet (om man nu vill kalla det ett jubileum) i augusti), så vissa utställningar var stängda, men jag hann bli ordentligt deprimerad av det jag fick se, så jag klagar inte.
Man fick ta bilder inne på museet, bara man inte använde blixt, men jag var för distraherad för att ta särskilt många, än mindre se till att de blev bra. Ni får bara två stycken:
En modell av hur Hiroshima såg ut ett ögonblick efter explosionen (den röda bollen)
Kläder tillhörande en fjortonårig flicka som brändes svårt av bomben och dog några dagar senare.
En stor del av utställningen bestod av saker som tillhört offren. Mycket kläder, ett fickur, ett par glasögon, en liten trehjuling, och alla med en liten skylt som berättade vems det var. Trehjulingen var det en liten tvååring som cyklade på när bomben föll. Pappan begravde pojken tillsammans med cykeln i sin trädgård, men grävde upp dem igen drygt tjugo år senare så pojken fick vila i familjegraven istället och cykeln donerades till museet. Det var väldigt mycket saker tillhörande barn, många högstadieelever som dödades medan de hjälpte till att riva hus för att göra brandgator. Och så många som lyckades ta sig hem trots sina skador, bara för att dö några dagar eller veckor senare. Det var så otroligt hemskt att läsa alla de här berättelserna, jag var nära tårar större delen av tiden.
Så ja, det var ungefär så deprimerande som jag hade väntat mig. Eller egentligen ännu mer, jag hade nog väntat mig depression, men att den skulle vara lite mindre just för att den var väntad. Men icke.
Efter museet tog jag vägen förbi körsbärsblommorna vid floden, för att de är fina och gör mig glad, och det är väldigt trevligt med alla japaner som sitter och har picknick :)
Mysigt :)
Och sedan bestämde jag mig för att ta en färja ut till Miyajima, bara för att jag måste få tankarna på annat. Färjan gick från Peace Memorial Park. Och jag är väldigt glad att jag gjorde detta, för jag fick verkligen annat att tänka på. Det var nämligen en japansk äldre dam som satte sig bredvid mig och började prata med mig. Hon var väldigt social och jättetrevlig, så vi satt hela de 50 minuter som resan tog och pratade. Hon var en pensionerad pianolärare, hon bodde i Otsuki, vilket är där man byter tåg om man ska åka till Mount Fuji från Tokyo, och hon var i Hiroshima nu tillsammans med sin dotter och dotterson, om jag förstod det rätt så var det nån sorts present från pianoelever eller något liknande (dottern var också pianolärare). I vilket fall som helst så frågade hon mig om jag hade tänkt åka till Mt Fuji nån gång medan jag var här och jag sa att det hade jag nog tänkt göra, för Fuji är ju rätt häftigt. Och hon blev helt till sig och sa att om jag åkte tåg och kom förbi Otsuki så skulle hon jättegärna guida mig runt i staden och visa Fuji och kanske till och med köra mig närmare berget (även om Fuji egentligen ska upplevas på håll, det är vackrast så), och hon inkluderade även en inbjudan hem till henne för att hälsa på. Jag fick hennes telefonnummer och mail så vi kan fixa det. Så det var jättekul - jag har lyckats med mitt mål att få kontakt med minst en japan under tiden jag är här! ;) Achievement unlocked!
Så det var en trevlig resa - det gjorde inte ens nånting att jag knappt hade tid att titta på utsikten, för ärligt talat, utsikt från färjor har jag ju sett förr ;) - till ön Miyajima.
Denna ö hade jag inte så mycket känsla för egentligen, förutom den kända torii-porten. Nu var vattnet lite lågt vid den här tiden på dygnet - egentligen ska man komma när tidvattnet står som högst, för då står porten mitt ute i vattnet. Nu var tidvattnet på väg ut, men det gjorde inte så mycket.
Porten är ändå cool.
Sedan har de en grej med tama rådjur här i Japan. De finns ju som jag har nämnt i Nara, men även på den här ön. Så tama att de bara vandrar omkring och går fram till folk och tigger mat, och står helt stilla och nöjda när man klappar dem. Och de här ser ut att må lite bättre än de jag minns från Nara, deras päls sitter iallafall kvar, och de är inte feta.
Den här lilla gosingen fick jag klappa :D
Eller så ligger man på lur utanför restaurangen ;)
När man gick lite bort från de turistigaste ställena och hittade staden så fick jag snabbt en vibb av Kikis Expresservice (film från studio Ghibli, alltså anime, för de som eventuellt inte känner till). Sedan gick jag några steg till och insåg att det var Visby-känsla jag hade ;) (Staden i Kikis Expresservice, för de som inte känner till detta, är inspirerad till stor del av Visby) Det var väldigt mysigt.
Men jag var inte där så länge (nån timme eller så), mest för att när jag började bli hungrig så var inte en enda restaurang öppen. Det enda man kunde köpa var glass, och jag kände att mat var bättre. Och eftersom jag dessutom hade sett det jag kommit dit för och lite till så åkte jag tillbaka till fastlandet. Jag tog en annan färja tillbaka, en som kostade mycket mindre och bara gick över sundet till fastlandet, och man fick ta spårvagnen tillbaka till Hiroshima. Det var planen redan från början, alltså, jag ville åka på båda sätten för att se hur det var :)
Hamnen färja nummer två tog en till på fastlandet
Tillbaka i Hiroshima så hittade jag en saluhall och åkte upp till deras restaurangvåning. Det var elfte våningen, och jag blev nyfiken på deras "Panorama Food Court", som hade utsikt över Hiroshima. Så jag köpte en skål nudlar och satte mig och tittade ut över Hiroshima i kvällsmörkret. Jag tog ingen bild, för det hade bara blivit en spegel ändå ;)
Sedan åkte jag tillbaka till min ryokan, och nu har jag suttit och skrivit blogg i två timmar ... Det går inte snabbt att få ihop de här inläggen, ska ni veta :p
Imorgon måste jag upp innan tio för att checka ut. Sedan ska jag åka till Hiroshima station och låsa in min ryggsäck i ett skåp, för jag orkar inte bära på den, sen tror jag att jag åker till Hiroshima slott och tittar, sen får vi se vad jag roar mig med fram tills jag åker hem. Och när jag åker hem, jag har inte köpt någon biljett tillbaka till Kyoto ännu. Jag lever i nuet ;)
Och just det, apropå att få kontakt med japaner, på torsdag kväll ska jag träffa en japan som svarade på min lapp i det internationella huset, hon och några av hennes kompisar (jag tror att det är en hon för att namnet slutar på -ko, och då brukar det vara flicknamn) ska gå på ett hanami (titta på körsbärsblommor) i Gion - "Cherryblossom light up event" kallas det, jag vet inte riktigt vad det är, men man kan ju inte tacka nej till att gå och titta på körsbärsblommor med japaner :) Jag har ingen aning om hur språkkunskaperna ser ut i gruppen, förutom att just hon jag har kommunicerat med kan engelska, så vi får väl se om jag tvingas använda lite japanska på riktigt ;)
Men nu ska jag sova så jag orkar upp innan jag blir utslängd imorgon.
Ha det bra!
Idag har varit en lång dag. Den började med att jag blev lite sen iväg i morse. Alltså senare än jag tänkt mig, men eftersom jag köpt Shinkansenbiljetter utan att reservera sittplats så hade jag egentligen ingen tid att passa, och oavsett vad så är jag tidspessimist, så jag kom dit i rätt bra tid ändå.
Innan jag gick på tåget så köpte jag mig en bentolåda (färdiggjord lunchlåda). Den hette "Exhibition of Japanese Cuisine", vilket jag tyckte lät lite spännande.
Bentolåda
Jag ska medge att jag inte smakade på allt. Det är också väldigt lite jag kan säga vad det var. I delen i övre vänstra hörnet är två sorters ris, det vita är typ vanligt ris med nån sorts frö i. Det gula är sakuraris (sakura = körsbärsblomma). Båda var riktigt goda, tydligen börjar jag vänja mig vid japanskt kallt ris ;) Ett steg på vägen mot sushi ... Men hur som helst. I nedre högra hörnet fanns paprika (det röda), morot (det jätteorangea) och pumpa (det lite mer gulaktiga som gömmer sig i ett hörn) och nån sorts svamp (det svarta i hörnet motsatt pumpan). Sen är det slut på saker jag vet vad det var ;) Men den lilla stjärnaktiga vit/rosa saken bredvid moroten var lite slemmig, men smakade helt okej. Den vita saken nedanför paprikan var riktigt god. Likaså den gulaktiga skivan av nånting precis nedanför riset, den var knaprig och bra efter slemmet. Appropå slem förresten, ser ni den lilla fyrkantiga saken högst upp i högra hörnet? Det var slemmigt. Eller geléaktigt, det darrade när jag plockade upp det, försökte glida ur pinnarna och smakade ... ugh. Inte en favorit.
Men hur som helst. Shinkansentåg. De är lite roliga, de ser precis ut som flygplan, även på insidan, med två undantag: större fönster (fast inte så stora som man hade kunnat tänka sig) och betydligt mer benutrymme.
Till och med västerländska ben fick plats med råge.
Eftersom jag inte hade reserverat plats var jag lite orolig (det är särskilda vagnar man ska sitta i då, och har man otur är det så fullt att man måste stå), men det fanns gott om sittplatser, och jag fick till och med fönsterplats efter Osaka :)
Det tog bara 45 minuter att komma till Himeji, där jag visserligen inte hade varit det minsta orolig att inte hitta till slottet, men jag visste inte att det skulle vara så här lätt:
Himeji slott!
Eller vänta ...
Okej, skämt åsido, modellen här ovan fanns precis nedanför trapporna från perrongen - man kan ju ana att de är väldigt stolta över sitt slott. Inte för att jag kan klandra dem. Men:
Klicka på bilden så bör ni kunna ana slottet långt där framme.
Bilden är tagen bokstavligt talat där jag klev ut från stationen. Så det var bara att gå typ en kvart rakt fram så kom man fram till slottsområdet.
Jag tror jag har nämnt att slottet är precis nyrenoverat. Alltså verkligen precis, det har pågått sedan 2009 och var klart för tre dagar sedan. Så på sätt och vis hade jag bra timing. På sätt och vis inte, för jag var ju knappast ensam om att vilja se den nyrenoverade huvudbyggnaden (området var öppet under renoveringen, men huvudbyggnaden var övertäckt och väldigt få besökare fick komma in). Så det var två timmars kö. Ja, jag ställde mig i den. Okej, jag tvekade en liten stund, men det var ju det här jag var där för ;) Dessutom var det väldigt fint väder, så jag hade inget emot att stå i kön.
Slottet! Taget från precis utanför själva området.
Kön! Jag lovar, det var värt det.
Jag ska säga att jag tog över 200 bilder på och i det här slottet, och det har varit väldigt svårt att välja vilka jag ska visa upp här. Delvis för att vissa bilder dels inte är lika intressanta för icke-nördar och dels behöver hela kontexten för att bli förstådda. Jag har massor av bilder på detaljer, på nischer och vapenförvaring, på förvaringsutrymmen och portar (alltså själva dörrarna till portarna) och så vidare. Jag hade nog inte tänkt på hur nördig jag är innan jag lade märke till att jag var i princip helt ensam om att ta den sortens bilder. Men så är det, halva poängen med mitt intresse för det här slottet var ju att se hur ett faktiskt försvarsverk byggdes här. Jag vill för övrigt ta med mig den där modellen från stationen hem, men jag kunde inte lista ut hur jag skulle smuggla ner den i ryggsäcken.
Utsikt från allra högsta våningen.
Högst upp fanns såklart en helgedom man kunde be vid.
En dörr, vapenställ och en trappa.
Detalj från ett tak på en mur.
Något annat som kan nämnas om slottet, apropå trapporna i mitt förra inlägg - livsfarliga trappor även här. Jättebranta. Ni ser ju en del av en på en bild ovan. De kändes mer som stegar, faktiskt. Och höga trappsteg, det var inte bekvämt att gå i dem. Men det är ju som sagt en befästning, så det kanske inte var meningen att man skulle vara bekväm.
Mer bekväm var "den långa korridoren"
Den långa korridoren
Det är mer än en korridor, men i princip är det en väldigt lång byggnad längs områdets västra ände (jag vet inte hur bra man ser det, men den syns på utsiktsbilden där uppe, typ mitt i bilden), som tydligen byggdes när Prinsessan Sen (dotter till Japans andra Shogun) och hennes make Honda Tadatoki flyttade dit. Inte för att de skulle bo där (de bodde i en byggnad som inte längre finns kvar), utan för prinsessans tjänare. Sen hade med sig 40 tjänare - kvinnor från låg- och medelklass - från Edo (Tokyo), och de bodde alla i den här långa korridoren. West Bailey (bailey = slottsmur/ringmur) heter den. Jag råkade hamna där av en slump, egentligen, trots att jag när jag kom ut från huvudbyggnaden var väldigt hungrig och egentligen tänkte gå ut och leta reda på mat. Men jag var nyfiken och hittade den här. Och där inne stötte jag på en kvinna som jobbade där och som var jätteentusiastisk om sitt jobb, hon kom fram och gav mig en spontan liten guidning, på riktigt bra engelska. Det var synd att jag var så hungrig, min hjärna fungerade inte tillräckligt bra för att vara så entusiastisk som jag egentligen ville vara där, jag hade kunnat ställa massor av frågor, men ... hennes spontana upplysningar var jätteintressanta, hur som helst :)
Prinsessan Sen och en av hennes tjänare, måhända?
Tre timmar efter att jag kommit till slottet kom jag därifrån. Hungrig och trött i fötterna, men med en upplevelse jag inte hade velat missa för allt i världen :) Men jag gav mig ut på jakt på mat, och behövde inte gå långt. Precis utanför slottsområdet stod flera stånd uppställda, lite festivalaktigt, och flera av dem sålde mat. Jag hittade en som sålde okonomiyaki och bestämde mig för att fuska lite (detta var ju vad jag tänkte äta i Hiroshima annars) och köpte mig en.
Okonomiyaki
Så vad är detta för någonting? Det är vitkål, tror jag, och lite fläskkött och andra grönsaker, inlindade i någonting pannkaksliknande och med ett ägg ovanpå, och soja, majonäs (eller liknande) och nån sorts krydda som var lite salt och lite ... eh, annat. Det var ... intressant. Dels var det intressant att man skulle äta det med pinnar - jag hade behövt en kniv eller allraminst en sked för att dela på den ordentligt. Sen smaken, hälften av tuggorna var helt okej, hälften var konstiga. Jag funkar inte så bra med många smaker samtidigt, nämligen, mina smaklökar blir jätteförvirrade - en tugga var jag helt övertygad om smakade rabarber. Så, jag tyckte inte det smakade äckligt, men jag kunde inte äta upp hela ändå, tyvärr. Tyvärr av flera anledningar - jag var ju jättehungrig :p Men nu vet jag det, vi får se om jag försöker igen här i Hiroshima, köpa på restaurang kan ju tänkas vara annorlunda än köpa från stånd.
Eftersom jag nu var trött i benen, och lite trött i huvudet, så bestämde jag mig för att åka vidare. Det var skönt här, att inte ha reserverat någon sittplats på Shinkansen, för det innebar att jag kunde åka med vilket tåg som helst, jag behövde inte vänta på det som hade mina sittplatser.
Än en gång kunde jag inte ladda upp en film på bloggen, men jag får väl se om jag kan ta YouTube till hjälp helt enkelt. Ett klipp jag filmade ut genom fönstret på tåget mellan Himeji och Hiroshima :)
När jag kom fram till Hiroshima var klockan sex på kvällen. Jag letade reda på spårvagnen och tog mig ut till stationen mitt boende skulle ligga på. Det var lite förvirrande, för just min station hade ingen perrong, man klev bara rakt av på gatan, och jag var dessutom den ende som skulle av där. Men jag kom av iallafall. Och hittade boendet snabbt, det ligger bara en minut bort. Väl där så gick jag in, men det fanns ingen reception eller så, så jag stod och var förvirrad en stund till. Sen dök en av de andra boende upp och upplyste mig om att det fanns en ringklocka utanför dörren (jag hade inte tittat efter det), så jag gick ut igen och ringde på ;) Då dök ägaren upp och jag kunde checka in. Hon var väldigt trevlig, helt okej engelska för en japan. Jag betalade och så, hon visade mig lite hur det såg ut och var allting fanns, och visade mig upp på rummet.
Det här är en ryokan, ett traditionellt japanskt vandrarhem, typ. Så man måste ta av sig skorna vid dörren, och får ett par tofflor man ska använda. Men dessa får man inte ha på sig in i själva rummen (jag råkade gå in med mina och blev tillsagd).
Mitt rum
Rummet har tatamimattor, som japanska hus ska ha. Det är egentligen inte mattor utan plattor med nån sorts träram och rishalm. Mjukt att gå på och luktar gott (när de är nya), och de är såpass standard att man ofta använder dem som mått för att förklara hur stort ett rum är. Mitt är 4,5 tatamimattor. En tatamimatta är 180x90cm.
Och så sover man på golvet, såklart, på en futon som på bilden ligegr upprullad i ett hörn. Och inga stolar, utan man sitter på golvet. Det är väldigt mysigt, faktiskt :)
Eftersom jag var trött så gav jag mig inte ut på några äventyr efter att jag hittat hit. Men jag var hungrig så jag letade reda på närmaste 7Eleven och köpte en liten sallad, som jag sedan tog med mig och satte mig vid floden som ligger precis här intill. Vad den heter ska jag ta reda på en dag, men under tiden fortsätter vi på temat nattbilder vid floder:
Värre middagsutsikt kan man ha
Så. Planen inför imorgon är att ta mig till Peace Memorial Park (till alla fyra ställena jag skrev om i förra inlägget, i själva verket, eftersom de alla ligger på samma plats), och om jag har tid kanske ta en färja därifrån ut till den där ön med den häftiga torii-porten.
Än en gång har jag inte hörts av på länge, detta beror den här gången på att det kom in jättemycket jobb så de senaste dagarna har ägnats åt att jobba, i princip hela dagarna. Inte mycket mer att säga om det.
Men igår åkte jag ner till Kyoto Station för att få tag på biljetter till Hiroshima. Det gick bra, vid tiotiden imorgon, måndag, åker jag, först till Himeji där jag ska titta på slott och vadhelst annat som visar sig intressant, och sedan vidare på eftermiddagen/kvällen till Hiroshima, där jag stannar i två nätter. Exakt vad jag ska göra förutom att gå till Peace Memorial Park och alla dessa ställen för att bli lite deprimerad vet jag inte. Kanske tar jag en färja ut till Miyajima och tittar på Japans mest kända torii-port (äntligen har jag lärt mig att stava till dem, ignorera alla mina tidigare försök; detta är det korrekta), kanske vandrar jag bara omkring i staden och ser vad guideböckerna inte säger något om (de fyra attraktioner min guidebok listar i Hiroshima är: Atomic Bomb Dome, Peace Memorial Park, Peace Memorial Museum och Hiroshima National Peace Memorial Hall for the Atomic Bomb Victims, men jag förväntar mig att det måste finnas någonting icke-relaterat i stan också). Om inte annat så har körsbärsblomningen precis börjat, och det är alltid värt att se var man än är i Japan. Och så ska jag äta Okonomiyaki, som Hiroshima är kända för, och jag har ingen aning om vad det är. Förutom att beskrivningen verkar ha lite grand gemensamt med typ raggmunkar. Vi får väl se :)
Hur som helst, det var det jag gjorde igår eftermiddag/kväll.
Körsbärsblomningen har börjat så smått, här på Kiyamachi i Kyoto.
Kamogawa by night, mycket mysig syn, tycker jag.
Idag, förutom att jobba, så tog jag mig en promenad till en helgedom som ligger på ett berg precis här i närheten. Det var jättespännande, man vandrar uppför berget, och väl där är det ett helt komplex med ett par hus, och lite trädgårdar undangömda här och var och en labyrint av gångar däremellan. Vädret var perfekt, också. Det hade regnat, så det droppade fortfarande från träden, det luktade vårregn, och det kändes verkligen som att vara ute i naturen. Vilket man alltid börjar sakna efter en viss tid i den gröna staden Kyoto ;) För det mesta var man alltså omgiven av träd, men på ett par ställen dök det upp en fantastisk utsikt över den lilla dalen på östra sidan och sedan de "riktiga" bergen bortom dem. Verkligen så där så man kunde tänka sig hur det såg ut i den där dalen innan husen byggdes. Hela det här området kittlade min kreativa ådra, det var otroligt inspirerande. Jag tog massor av foton, men just utsikten framförallt är svår att göra rättvisa.
Nästan högst upp låg den här lilla trädgården med fantastisk utsikt över bergen.
Närbild, det här är en kompass (tecknen ni ser på stenarna är norr och väster). Vet inte vad den var till för, men fantasin skenar.
Måste väl vara någon sorts scen.
Trappan ner från berget var väldigt brant och hal, men jag överlevde ;)
Favoritutsikten över dalen.
Så det är dagens rapport. Nu är det dags att packa, och sen sova. Vi får se om det kommer några blogginlägg medan jag är i Hiroshima, för min surfplatta kan inte läsa kamerans minneskort och jag har ingen sladd som passar. Eventuellt kan jag köra på ett annat minneskort medan jag är där. Jag vill inte lägga upp blogginlägg utan bilder, nämligen, jag tycker att en reseblogg måste ha bilder ;) Och det är bara krångligt och förvirrande att lägga upp dem i efterhand. Men hur som helst. Annars kommer ju ändå ett långt, långt inlägg om hela resan när jag väl kommer hem igen.
Nu är det nästan en vecka sedan jag skrev här, och det är ju inte helt okej. Så nu ska ni få en liten uppdatering om vardagen här i Kyoto.
Jag har nämligen ägnat det mesta av de senaste dagarna åt att jobba. Det har kanske inte så mycket med vardagen i Kyoto att göra, för det innebär bara att jag har suttit framför datorn och transkriberat. Vilket är mycket skönare att göra i Sverige, måste jag säga, för där har jag en bekväm stol att sitta på och ett ordentligt skrivbord där tangentbordet får plats och en större skärm som sitter i rätt höjd och ...
But I digress. Poängen är att pga jobb har jag inte kunnat göra några längre utflykter, utan mest sett mig om i närområdet. Med ett par undantag. I torsdags kväll var jag på ett dockmöte, träffade två amerikaner och en japan och pratade lite dockor, jag fick peta lite på deras eftersom jag inte har några egna med mig, och gick omkring i Kyoto en stund. Det var väldigt trevligt. Och idag var jag ut till en dockbutik här i Kyoto, den där jag behövdde ha medlemskap för att komma in i. Det var spännande, bara att komma in. När jag kom dit och visade upp mitt medlemskort så frågade hon i kassan vart jag hade fått tag på det. Jag svarade "butiken i Nagaoka", och hon frågade: "Betalade du för det?" Jag blev lite förvånad och svarade att ja, det gjorde jag. Hon gick bak och pratade med en annan kvinna en stund, kom tillbaka och frågade om jag hade en adress i Japan. Jag sa ja, hon frågade om jag var här som turist eller inte, och eftersom jag inte ville säga att jag var det eftersom de skulle uppfatta det som att jag inte bor här, så sa jag att jag jobbar medan jag är här - men jag poängterade att jag inte hade ett arbetsvisum när hon frågade. Hon gick bak och pratade med sin kollega igen, kom tillbaka och frågade igen om jag verkligen hade betalat för kortet. Jag svarade ja, och började i ärlighetens namn bli lite förnärmad. Värre blev det när de frågade en tredje gång om jag verkligen hade betalat för kortet. Hmpf. Men de släppte in mig iallafall, även om det blev ett missförstånd och de skrev in att jag hade ett arbetsvisum, men ... whatever. Jag fick komma in och jag får nog komma in igen om/när jag kommer tillbaka.
Butiken var iallafall väldigt fin. Det är inte bara en butik, utan ett museum också, och de har en jättefin trädgård och ... tja, det var ett vackert ställe. Det var nästan inget folk där, dock, jag hade hoppats på en chans att få prata med folk, men ... en annan gång kanske.
Hur som helst. I veckan åt jag upp min sista svenska choklad (snyft, hur ska jag överleva två månader till utan Marabou mjölkchoklad?!), så jag bestämde mig för att köpa på mig lite japanskt godis och i lördags hade jag därför godisprovning. Någonting måste jag ju hitta för att få min sockerdos ;) Men tyvärr är japanerna inte jättebra på godis, så särskilt höga förhoppningar hade jag inte.
Godissamlingen jag köpte på mig.
Så här såg de ut
Jag kan meddela att läsken (som jag köpte pga Pokémon, ja) smakar lite som äppelcider (eller okej - äppeldryck med ciderkaraktär), så den får godkänt. De små hjärtformade godisarna var också helt okej, den gula smakade citron, och var sur på riktigt, det var godd, och den rosa smakade persika, sötare men också god. Den runda chokladbiten som ser lite ut som påskgodis hade en jordgubbs- och blåbärsgelé i sig. Helt okej, men själva chokladen var ... japansk. Den runda kakan var en miniblåbärspaj, och kakdelen smakade faktiskt paj, fast blåbärsgelén var en lite småkonstig kombination. Märklig, men helt okej. Kexet med skeppet smakade som Digestivekex med chokladöverdrag, och får mer än godkänt.
Så, kanske för att jag undvek att köpa något godis som skulle smaka grönt te eller lila vindruvor, ingenting var vidrigt, på det stora hela är jag nöjd. Även om Marabou fortfarande är bäst ;)
Men det finns saker som Japan gör bättre än Sverige också, om vi fortsätter på vardagstemat. Några saker som finns här som jag aldrig har sett i Sverige (ni får gärna upplysa mig om det finns):
Schampoo och balsam i pumpflaskor
Det här är jättebra! Det är alltså samma sorts pumpflaskor som finns för tvål i Sverige, men för schampoo och balsam- och det här är inte nåt särskilt märke jag hittade, utan normen. Jag kan aldrig lära mig hemma hur mycket av det här jag ska ta till mitt hår, så jag tar ofta för mycket, vilket är ett sådant slöseri. Här har jag redan lärt mig - jag tar tre pumpningar av både schampoo och balsam, så är det perfekt. För att lösa det i Sverige så tänker jag hädanefter hälla över schampoo och balsam i såna där pumpflaskor man kan köpa, men vad bra det vore om det fanns "på riktigt".
Nät för avrinningen i badkar och handfat
Jag har långt hår. Långt hår gör att man måste rensa avloppet väldigt ofta. Detta är inte kul. I lägenheten försökte vi ett tag åtgärda detta med ett nät som man kunde sätta i själva golvbrunnen, men det var värdelöst - efter en vecka eller så var nätet fullt och man var tvungen att krångla sig ner under badkaret för att byta den. Jättejobbigt. Här finns det ett litet "nät" av ståltråd som man helt enkelt lägger i själva hålet för avrinning (jag vet inte vad det heter - där man sätter proppen om man vill fylla badkaret), och sen enkelt kan plocka upp och rengöra när man har duschat klart. Samma sorts grej fast i plast finns till handfatet. Jättebra och inte fullt lika äckligt.
Vending machines
Okej, de finns i Sverige, jag vet, men bara på tåg- och tunnelbanestationer, i princip. Här finns de överallt, även om jag tycker mig minnas att utbudet i dem brukade vara bättre. Förra gången kunde man köpa lite godis och random saker (jag såg dock inga för underkläder), men den här gången har jag bara sett dem för dryck (och mest kall dryck, få som erbjudit varmt kaffe på burk) och cigaretter. Men de finns iallafall överallt, blir man törstig när man är ute på promenad behöver man inte gå många steg för att hitta vatten, och det är inte särskilt mycket dyrare än i butik. Vill man köpa en chokladkaka i en vendinch machine (seriöst, vad heter de på svenska?) i Sverige får man betala dubbelt så mycket som i en butik, här läggs det på kanske 10-20 %. Överkomligt.
Snabbmat för 20-30 kronor
Nyttig snabbmat, kanske ska tilläggas. Ris, kött och sallad. Kanske inte jättevarierat, men bra mycket nyttigare än hamburgare, pizza och så vidare. Och ja, man kan komma undan med motsvarande ca 30 kronor (20 om man skippar salladen). Många av dessa ställen har dessutom öppet dygnet runt.
Gratis (och fräscha) offentliga toaletter
Jo, jag vet, offentliga toaletter skulle inte förbli fräscha i Sverige oavsett hur många det fanns, men jag älskar ändå att det här finns i Japan. Överallt; på tåg- och tunnelbanestationer, i parker, i ett relativt stort antal butiker, och helt gratis, väldigt fräscha, vissa har till och med gått så långt som till att sätta in de där avancerade toaletterna med uppvärmd sits och massa spolfinesser.
Detta är listan jag kommer på nu. Det finns säkert mer, det lovar jag (jag har redan fyllt på listan sen jag skrev den ursprungligen), kanske återkommer jag om detta. Helt enkelt saker jag önskar fanns i Sverige också.
...
Men Sverige har Marabou ;)
Okej, Sverige har mycket annat också som jag saknar här i Japan - periodkort i kollektivtrafiken, en ugn som obligatorisk del av ett normalt kök, isolering, för att bara nämna några. Så jag skulle önska mig en blandning, helt enkelt.
Detta om detta. Jag har inte så mycket mer att säga, men ni kan få en bild på ett blommande träd (nu är vi i den perioden när det här kan vara plommon, kan vara körsbär, jag har ingen aning, men fint är det):
Alltså, under de dagarna som mormor var här så var det kallt. Inte iskallt, men det var nog aldrig över 10 grader, utom möjligen några gånger när solen lyckades ta sig fram. Men igår, måndag, dagen efter att hon åkte hem, så blev det varmt, så där så att man knäppte upp jackan. Och idag blev det jättevarmt. Så där att man inte ens satte på sig jackan, utan gick utomhus i T-shirt och tyckte att ens tygskor kanske var lite väl varma att gå i. Det var jätteskönt, alltså, jag klagar absolut inte, jag bara undrar varför det här vädret inte kunde ha kommit förra veckan också? ;)
Men hur som helst. Jag är alltså ensam igen nu. Så mina dagar kommer bli lite lugnare och uppdateringar kommer ske lite mer sällan. Men jag hoppas att jag ska hinna göra en del iallafall. Jag blev lite inspirerad att se häftiga saker när jag hade sällskap här, så igår satte jag mig och började planera resor. Det blev lite jobbigt för jag har ju inte råd att åka överallt dit jag vill åka, så jag har bestämt mig för tre stycken längre resor nu:
Hiroshima, 30 mars till 1 april.
Tokyo, 17-20 april.
Takayama, 6-8 maj.
Hiroshima känns som ett sånt där ställe man bör ha åkt till. Se hur staden ser ut, så här 70 år senare, och jag har hört att det ska vara ett ställe som är värt att se. På vägen dit kommer jag också att göra en mellanlandning i Himeji, hem till ett av Japans absolut finaste slott, som kommer vara precis färdigrenoverat då (stora hallen har renoverats, öppnar igen för allmänheten den 27 mars).
Tokyoresan blir precis efter att storebror har åkt hem, så typ en vecka efter Tokyoresan jag gör med honom. Det kan tyckas onödigt i utomståendes ögon, så om någon är nyfiken har jag två anledningar: 1. Jag har redan sagt att jag inte kan jobba hela den veckan, så varför inte passa på att lägga den här resan under ledigheten? 2. Den 17 april sker det ett dockmöte i Tokyo, som jag tänker att jag nog vill gå på.
Takayama valde jag för att jag vill se lite av det lantliga Japan också och enligt min guidebok ska det finnas goda möjligheter att uppleva både lite av det gamla och lantliga Japan, och Takayama (namnet betyder "Högt berg") ligger dessutom så man kan få fina vyer av de Japanska alperna, och eftersom jag blev tvungen att prioritera bort en resa upp i dessa berg så tänkte jag att det här kan vara ett helt okej substitut. Och på vägen hit eller härifrån ska jag nog stanna till i Nagoya, mest för att se mig om.
Men vad har jag annars roat mig med senaste dagarna? Tja, igår tvättade jag. Jättekul ;) Och konstaterade att nu har jag nog köpt tillräckligt med kläder, åtminstone tills jag kommer till Harajuku i Tokyo, där det finns massa häftiga kläder som jag eventuellt vill ha :p
Och igår gick jag också på en promenad för att utforska en helgedom som ligger inte alls långt härifrån, men som jag av nån anledning ännu inte tittat på. Den heter Shimogamo, och är helgad åt en skördegud. Tydligen brukade man hämta vatten härifrån för att använda till jordbruksceremonier. Och enligt min guidebok ska det också vara ett ställe där man inte kan ljuga, så man går dit för att lösa konflikter. Praktiskt :) Jag hade ju inga konflikter att lösa, men jag gick dit ändå. Det var jättefint, såklart, och framförallt hittade jag en syn som jag blev totalkär i, se foto nedan.
Jag vet inte vad det är för fågel, men den var lite kul
Fina lampor
Litet hus, såg ut att vara nån sorts bostad, kanske för präster eller nåt? Verkar dock inte användas nu.
Kanske var det från bakom den här man hämtade det heliga vattnet? Det var härifrån det rann iallafall
Vägen till helgedomen, tyvärr låg en bilväg vara tjugo meter bort så det lät inte lika lantligt som det såg ut ...
Och min favoritdel. Jag menar, plommonblommorna, vattnet, bron, toori-porten, kan det bli mer vykortsvärdigt?
På vägen mot det här templet så går man över Takano-floden (där den flyter ihop med Kamogawa - det ligger alltså mellan de här två floderna strax innan de flyter ihop) och där upptäckte jag att det finns en väldigt fin liten "park" eller vad det ska kallas - det är lite grönt och finns några bänkar - där jag har bestämt mig för att jag kommer sitta väldigt mycket och skriva när vädret börjar bli pålitligt.
Jag menar, jag kan tänka mig värre utsikter :)
Idag försökte jag köpa en cykel. Eller jag gick ut i det fina vädret och tänkte "åh, vad jag vill ha en cykel just nu!" Det blev tyvärr inte så. Saken är nämligen att så fort jag närmar mig en cykelbutik så får de som jobbar där plötsligt väldigt mycket att göra i andra änden av butiken. Jag tolkar detta som att de inte talar engelska, och eftersom jag inte tror att jag skulle klara av hela det här köpet på japanska så har jag inte hjärta att närma mig dem och utsätta oss för det här. Okej att jag har gjort det förr (i dockbutiken), men det här är svårare, av nån anledning.
Så istället gick jag hela vägen bort till ett ställe som heter Kyoto International Community House. Där kan man nämligen sätta upp lappar på en vägg om att man vill ha kontakt med internationella människor, typ. Antingen erbjuda eller be om språklektioner, erbjuda eller be om boende, eller bara hitta kompisar. Så jag läste lite bland lapparna och fotograferade av några som var skrivna av folk som verkade intressanta - japaner som ville öva engelska - och skrev en egen lapp om att jag ville skaffa kompisar i Kyoto medan jag är här. Nu ska jag bara kontakta de där människorna vars lappar jag fotade, och sedan hoppas på att någon hör av sig till mig och vill träffas. Jag behöver japanska kompisar, känner jag ju ;) Och vem vet, nån jag träffar kanske jag lust att hjälpa mig med cykelköpet :p Man får inte vara dum!
Hur som helst. Det var ju fint väder, så efter det här gick jag ner mot centrum, åt middag, och sedan gick jag hem. Jag kollade på google maps när jag kom hem och konstaterade att jag gått nästan en och en halv mil idag. Så nu känner jag mig duktig ;)
Planerna för resten av veckan är lite lösa. Om vädret fortfarande är fint imorgon kanske jag åker ner till Nara. Detta var Japans första permanenta huvudstad (lite beroende på hur man ser det, historieskrivningen är lite svår), numera är det en rätt liten stad som är känd för två saker; en enorm Buddhastaty, som jag aldrig såg förra gången jag var där, och en enorm park som är full av i princip tama rådjur. Rådjuren såg jag förra gången och tyckte synd om dem, de såg inte ut att må så bra, de var tjocka av alla kakor turisterna matar dem med (man kan köpa dem i parken just för ändamålet), och deras päls var fläckvis tunn och ... nja, de mår väl bättre än djurparksdjuren här i Japan, men ändå. Hur som helst är det Buddhastatyn jag är mest intresserad av den här gången :)
På torsdag ska det regna, så jag ska sitta inne och skriva, om det inte kommit något jobb att göra, och sedan på kvällen ska jag ut på ett dockmöte (mindre än det som ska ske i Tokyo, men en bra uppvärmning). Helgen får vi väl se vad jag fyller med.
Idag var sista dagen mormor var här. Sista heldagen, iallafall, men imorgon blir det bara att följa henne till flygplatsen, och skyttelbussen hämtar oss vid mormors hotell vid tio i åtta på morgonen, så det blir inget gjort innan dess.
Men det har varit en väldigt trevlig dag idag. Vi började med förmiddagsfika och begav oss sedan iväg mot Kyomizudera. Vi tog vägen genom Yasaka Jinja, som är ett shrine (helgedom) som ligger en bit norr om Kiyomizudera, och har en hel del fina byggnader och natur, och vägen vidare mot Kyomizudera går genom väldigt fina gamla gator.
Porten in till Yasaka Jinja
Böner uppknutna på snören
Totoro! :D Jag tror det är en affär, men jag gick inte in
Sedan Kiyomizudera. Hur ofta jag än skriver det namnet så vill det inte flyta, det är inte gjort för att kunna skrivas enkelt på ett tangentbord ;) Men detta är alltså ett tempel som ligger i östra bergen i Kyoto. Halvvägs upp i berget, och man får en väldigt fin utsikt därifrån på fina dagar. Idag var kanske inte en jättefin dag, det var lite mulet, men idag hade de en liten festival i templet. Kyomizudera är byggt kring ett litet vattenfall, och det sägs att en blå drake brukar komma och dricka därifrån. Den är draken är nån sorts symbol för templet, och då och då hålls en parad där draken välsignar besökarna. Eller nåt liknande, det finns inte riktigt någon genomgående förklaring till den här ritualen vad jag kan hitta, men det där är vad jag har tolkat det som.
I vilket fall som helst så hade jag läst att det här skulle ske idag, och tänkte att det var något man ju måste passa på att visa upp. Så vi tog oss dit, och väl där så var det inte helt lätt att veta var man skulle vara när. Vid två skulle paraden börja, men vi visste inte var nånstans. Så vi gick helt enkelt vändan runt templet, men det visade sig ju att vid två skulle man vara vid huvudingången, och dit fick man inte komma tillbaka när man väl gått halva varvet. Vi blev stoppade när vi försökte. Så vi gick till utgången istället, och där, utanför huvudingången, hittade vi en klunga japaner som stod och verkade vänta på nånting. Så vi satte oss i närheten och väntade vi också, och det visade sig ju att dit gick paraden, och en ceremoni hölls där. Och eftersom vi var där rätt tidigt så fick vi ganska bra platser att se det hela från, så det löste sig ju alldeles utmärkt :) Jag filmade lite, men tyvärr kan jag inte lägga upp filmerna här, de är för stora och jag orkar just nu inte lista ut hur man redigerar ner dem.
Ni får en bild av draken på väg ner mot oss, iallafall :)
Efter detta var ju planen egentligen att ta oss till Sanjusangendo och titta på alla statyerna där, men det visade sig, upptäckte vi när vi satt och åt lunch och kikade i guideboken, att de stänger redan vid halv fyra, vilket var exakt vad klockan var då. Så det blev inte av, istället hittade vi en busshållplats och åkte till Kyoto Station. Och vi fick nöjet att trängas lite med japaner, för det var en väldigt fullpackad buss. Knappt så vi kom på, och knappt så de som skulle av innan Kyoto Station kom av. Så, ja, där var vi lite moderna en stund, tittade på stationen, och fikade på Starbucks. Detta mest för att min lunch inte varit vidare god (Tempura-nudlar - försökte vara japansk, men det var ingen höjdare), så jag behövde hitta någonting annat att äta, och det blev så svårt att välja så vi valde något som vi ändå kände till lite grand.
Men därefter åkte vi upp till gamla kejserliga palatset och tog en promenad i trädgården i skymningen. Vilket var en riktigt fin avslutning på dagen, den där trädgården är jättestor och fin och vi var nästan ensamma där, vilket var en skön kontrast gentemot Kyomizudera.
Så det var avslutningen. Eller, sen åkte vi till mormors hotell och satt där en stund, men sen skiljdes vi åt, för vi ska ju upp tidigt imorgon. Jag måste faktiskt upp ännu tidigare imorgon än i tisdags när jag hämtade henne från flygplatsen ... ojojoj.
Nu har jag kommit på fler saker jag egentligen tänkt nämna här, men de får vänta tills imorgon, för nu måste jag sova. Godnatt :)
