Bågskytte och japaner

Jepp, bågskytte :D Imorgon ska jag titta på japanskt bågskytte, det är någon ceremoni/tävling vid ett tempel här i Kyoto, som tydligen hålls en gång per år. Ska dit med Signe, Tarmo och Maria. Ser fram emot det :D Lovar att ta massa bilder. För japanskt bågskytte är fascinerande, och enligt Signe kommer det vanligtvis massa japaner i fina kimonos :) (traditionella japanska kläder, för de som kanske inte vet det).

Och nästa söndag är det marknad där Tarmo bor, så då ska vi dit.

Och... på måndag är det rollspel igen, men den här gången känns det inte lika jobbigt. Jag tror att det framförallt är för att jag och Paulina faktiskt har planerat, så nu vet jag precis vad jag ska säga, och det känns skönt :)
Och apropå bra saker i skolan. Jag har nu lärt mig över 100kanji *jättestolt* :) Och fått 17/17 poäng båda kanjiproven den här veckan :) Ja, jag måste skryta lite ;)
Dock måste jag också klaga lite på förvirrande lärare. I torsdags hade vi Tanaka första lektionen, och han sa att vi på fredagen skulle ha honom istället för Kurita. Sedan hade vi Kurita andra lektionen, och precis när vi slutade så sade han att vi skulle ha rollspel på fredagen. Vilket förvirrade oss allihop. vi försökte säga att vi ju inte skulle ha honom, men han bara ryckte på axlarna.
Sen visade det sig att Tanaka hade rätt iallafall. Alltså är rollspelet uppskjutet till måndag. Vilket är skönt, för jag och Paulina träffades innan skolan och bestämde vad vi skulle ändra på och så, så nu har jag ett äkta manus att plugga på under helgen :)

Annars... jo, en läxa till igår var att skriva ens livs historia. Typ. Berätta om ens liv från att man föddes till att man kom till Japan, i princip. Jag gjorde inte den läxan och jag planerar inte att göra den heller. Barndomshistoirer gör mig deprimerad.
Och läxan till på onsdag är att skriva om ens familj. Vilket jag först tyckte kändes rätt lätt, men sen började hon specificera exakt vad hon ville veta om familjen, och då blev det jobbigt. Jag menar, visst, jag kan berätta hur många vi är i familjen, vad jag har för syskon, vad alla jobbar med, hur gamla folk är, vem i familjen jag ser ut mest som (alla främlingar som sett bilder på pappa har reagerat med "åh, vad lika ni är". Utom Henrik som faktiskt helt ärligt frågade "är det där du?", vilket var... eh... märkligt).
Iallafall, sen kommer besvärligare frågor. Framförallt - "pratar du med din familj och vad pratar ni om?" What kind of a question is that? :s
Och så ska jag skriva om vad allas intressen är, och om vi äter middag tillsammans, och vad vi gör på semestrarna och så vidare... det känns liksom lite som en invasion of privacy alltihop.

Men det är japaner... det finns inget sådant som en för personlig fråga här. Lärarna frågar oss om våra familjeförhållanden, om vi är ihop med någon och när och var och hur och varför och vem vår första stora kärlek var :s Jag är inte helt säker, men händer sånt i Sverige? Och att folk som i princip är främlingar - inte bara lärarna - frågar om såna saker.
Japaner är underliga överhuvudtaget. Igarashi berättade igår om en normal vecka hos en normal japansk familj.
På vardagarna stressar föräldrarna till jobbet varje morgon, barnen går till skolan, lunch äts på resåektive ställe, och middagen äts aldrig med familjen heller. Föräldrarna är fortfarande på jobbet, och barnen är antingen i skolan i någon sorts klubb (sport eller vad som helst) eller ute med kompisar, alla äter middag ute.
På helgerna umgås föräldarna med arbetskamrater eller andra kompisar, och barnen är ute med sina kompisar och gör gud vet vad.
Med andra ord, familjen är i princip aldrig tillsammans, och pratar aldrig med varandra, och alla mår dåligt av det.
Inte undra på att Japan är bland de tio största länderna i självmordsstatistik.

Så, det var allt jag hade att skriva. Och lite till, jag fadade ut där en stund. Sorry ;)
Men, men, nu ska jag fortsätta plugga. Woho.

Hörs :)