Hiroshima och Miyajima

Ungefär som väntat så är Hiroshima ett deprimerande ställe. Okej, inte staden, staden är jättefin, men om man bestämmer sig för att gå på Hiroshimas fredsmuseum (och ärligt talat, varför åker man hit utan planer på att gå dit?) så är depression att vänta.

Men vi börjar från början.
Jag sov bra, även om jag hade lite ont i nacken när jag vaknade - sova på golvet är inget problem, men kudden är inte en normal kudde, utan den där sorten som är fylld med typ ris. Så lite synd att jag inte bestämde mig för att ta med mig min nackkudde (funderingen fanns). Men hur som helst. Jag bor på promenadavstånd från Peace Memorial Park så jag gick dit i morse. Det är en fin park, med många olika statyer och monument för offren för atombomben.

Under den här finns en kenotaf (tom grav) med namnen på alla som dödades av bomben

Förstora bilden så ser ni (kanske?) Fredsflamman, som kommer brinna tills det inte finns några atomvapen kvar i världen.

Children's Peace Monument (i glasburarna hänger massor av origami-tranor)

Tranorna, ja. Jag hade bara en vag vetskap om vad de hade med Hiroshima att göra, men om någon är nyfiken har vi här en kortversion av vad jag lärde mig idag: Huvudpersonen är en flicka vid namn Sadako Sasaki. Hon var två år när atombomben föll, och klarade sig tills hon var elva, då hon fick leukemi. Medan hon var sjuk började hon vika tranor, då en gammal japansk legend säger att om man viker tusen tranor så får man en önskan uppfylld. Hon kom aldrig upp till tusen (enligt de flesta källor, även om det på museet stod att hon gjorde det), och hon dog den 25 oktober 1955 (jupp, exakt 33 år innan jag föddes). Det var efter hennes död som Children's Peace Monument byggdes, och det är tack vare henne som tranan är såpass starkt förknippad med Hiroshima och fredsrörelsen. Även om den som sagt har varit en viktig del av japans mytologi länge.

Efter att ha vandrat omkring i parken och tittat på de olika monumenten ett tag så var det dags för lunch. Jag köpte mig en till bentolåda (en som jag visste vad det var i den här gången) och gick och satte mig vid floden. Det var nämligen jättevarmt och soligt och körsbärsblommorna blommar, så jag kunde inte förmå mig att gå in på en restaurang.

Friterad kyckling och ris, en liten omelettbit och lite inlagda grönsaker. Mycket gott. 

Lunchutsikt, jag och de japanska affärsmännen :)

Efter lunchen gick jag för att titta på Atomic Bomb Dome. Detta visste jag inte alls vad det var innan jag såg den, jag hade bara hört namnet. Men det är alltså en byggnad som byggdes ursprungligen för exakt hundra år sedan (April 1915), exakt vad den användes till vet jag inte, men det var en helt normal byggnad, eller lite speciell pga sin design, särskilt den gröna kupolen. Atombomben exploderade nästan precis ovanför den (160 meter hit och dit är inte så noga när explosionen är så stor och äger rum 600 meter upp i luften), och förstörde byggnaden, men inte fullständigt. Den har sedan bevarats exakt såsom den såg ut efter att bomben föll, som ett fredsmonument, och den finns med på Unescos världsarvslista. Den har alltså knappt alls renoverats - minimalt med arbete har gjorts och bara för att den inte ska falla ihop - men just nu verkar något sådant arbete pågå, för den hade en ställning runt sig så man inte såg så mycket. Men som tur var för mig så stod det en man bredvid den och visade upp två stycken modeller han hade gjort (om jag förstod det rätt). En över byggnaden som den såg ut innan bombningen, och en som den ser ut nu.

Mitt foto, som sagt, ställningen förstör lite.

Modellerna

Sedan var det då dags att gå in på museet. Även där pågick det lite renoveringar (jag misstänker att de försöker få allt perfekt tills 70-årsjubiléet (om man nu vill kalla det ett jubileum) i augusti), så vissa utställningar var stängda, men jag hann bli ordentligt deprimerad av det jag fick se, så jag klagar inte.
Man fick ta bilder inne på museet, bara man inte använde blixt, men jag var för distraherad för att ta särskilt många, än mindre se till att de blev bra. Ni får bara två stycken:

En modell av hur Hiroshima såg ut ett ögonblick efter explosionen (den röda bollen)

Kläder tillhörande en fjortonårig flicka som brändes svårt av bomben och dog några dagar senare.

En stor del av utställningen bestod av saker som tillhört offren. Mycket kläder, ett fickur, ett par glasögon, en liten trehjuling, och alla med en liten skylt som berättade vems det var. Trehjulingen var det en liten tvååring som cyklade på när bomben föll. Pappan begravde pojken tillsammans med cykeln i sin trädgård, men grävde upp dem igen drygt tjugo år senare så pojken fick vila i familjegraven istället och cykeln donerades till museet. Det var väldigt mycket saker tillhörande barn, många högstadieelever som dödades medan de hjälpte till att riva hus för att göra brandgator. Och så många som lyckades ta sig hem trots sina skador, bara för att dö några dagar eller veckor senare. Det var så otroligt hemskt att läsa alla de här berättelserna, jag var nära tårar större delen av tiden.

Så ja, det var ungefär så deprimerande som jag hade väntat mig. Eller egentligen ännu mer, jag hade nog väntat mig depression, men att den skulle vara lite mindre just för att den var väntad. Men icke.
Efter museet tog jag vägen förbi körsbärsblommorna vid floden, för att de är fina och gör mig glad, och det är väldigt trevligt med alla japaner som sitter och har picknick :)

Mysigt :)

Och sedan bestämde jag mig för att ta en färja ut till Miyajima, bara för att jag måste få tankarna på annat. Färjan gick från Peace Memorial Park. Och jag är väldigt glad att jag gjorde detta, för jag fick verkligen annat att tänka på. Det var nämligen en japansk äldre dam som satte sig bredvid mig och började prata med mig. Hon var väldigt social och jättetrevlig, så vi satt hela de 50 minuter som resan tog och pratade. Hon var en pensionerad pianolärare, hon bodde i Otsuki, vilket är där man byter tåg om man ska åka till Mount Fuji från Tokyo, och hon var i Hiroshima nu tillsammans med sin dotter och dotterson, om jag förstod det rätt så var det nån sorts present från pianoelever eller något liknande (dottern var också pianolärare). I vilket fall som helst så frågade hon mig om jag hade tänkt åka till Mt Fuji nån gång medan jag var här och jag sa att det hade jag nog tänkt göra, för Fuji är ju rätt häftigt. Och hon blev helt till sig och sa att om jag åkte tåg och kom förbi Otsuki så skulle hon jättegärna guida mig runt i staden och visa Fuji och kanske till och med köra mig närmare berget (även om Fuji egentligen ska upplevas på håll, det är vackrast så), och hon inkluderade även en inbjudan hem till henne för att hälsa på. Jag fick hennes telefonnummer och mail så vi kan fixa det. Så det var jättekul - jag har lyckats med mitt mål att få kontakt med minst en japan under tiden jag är här! ;) Achievement unlocked!

Så det var en trevlig resa - det gjorde inte ens nånting att jag knappt hade tid att titta på utsikten, för ärligt talat, utsikt från färjor har jag ju sett förr ;) - till ön Miyajima.
Denna ö hade jag inte så mycket känsla för egentligen, förutom den kända torii-porten. Nu var vattnet lite lågt vid den här tiden på dygnet - egentligen ska man komma när tidvattnet står som högst, för då står porten mitt ute i vattnet. Nu var tidvattnet på väg ut, men det gjorde inte så mycket.

Porten är ändå cool. 

Sedan har de en grej med tama rådjur här i Japan. De finns ju som jag har nämnt i Nara, men även på den här ön. Så tama att de bara vandrar omkring och går fram till folk och tigger mat, och står helt stilla och nöjda när man klappar dem. Och de här ser ut att må lite bättre än de jag minns från Nara, deras päls sitter iallafall kvar, och de är inte feta.

Den här lilla gosingen fick jag klappa :D

Eller så ligger man på lur utanför restaurangen ;) 

När man gick lite bort från de turistigaste ställena och hittade staden så fick jag snabbt en vibb av Kikis Expresservice (film från studio Ghibli, alltså anime, för de som eventuellt inte känner till). Sedan gick jag några steg till och insåg att det var Visby-känsla jag hade ;) (Staden i Kikis Expresservice, för de som inte känner till detta, är inspirerad till stor del av Visby) Det var väldigt mysigt.
Men jag var inte där så länge (nån timme eller så), mest för att när jag började bli hungrig så var inte en enda restaurang öppen. Det enda man kunde köpa var glass, och jag kände att mat var bättre. Och eftersom jag dessutom hade sett det jag kommit dit för och lite till så åkte jag tillbaka till fastlandet. Jag tog en annan färja tillbaka, en som kostade mycket mindre och bara gick över sundet till fastlandet, och man fick ta spårvagnen tillbaka till Hiroshima. Det var planen redan från början, alltså, jag ville åka på båda sätten för att se hur det var :)

Hamnen färja nummer två tog en till på fastlandet

Tillbaka i Hiroshima så hittade jag en saluhall och åkte upp till deras restaurangvåning. Det var elfte våningen, och jag blev nyfiken på deras "Panorama Food Court", som hade utsikt över Hiroshima. Så jag köpte en skål nudlar och satte mig och tittade ut över Hiroshima i kvällsmörkret. Jag tog ingen bild, för det hade bara blivit en spegel ändå ;)

Sedan åkte jag tillbaka till min ryokan, och nu har jag suttit och skrivit blogg i  två timmar ... Det går inte snabbt att få ihop de här inläggen, ska ni veta :p
Imorgon måste jag upp innan tio för att checka ut. Sedan ska jag åka till Hiroshima station och låsa in min ryggsäck i ett skåp, för jag orkar inte bära på den, sen tror jag att jag åker till Hiroshima slott och tittar, sen får vi se vad jag roar mig med fram tills jag åker hem. Och när jag åker hem, jag har inte köpt någon biljett tillbaka till Kyoto ännu. Jag lever i nuet ;)

Och just det, apropå att få kontakt med japaner, på torsdag kväll ska jag träffa en japan som svarade på min lapp i det internationella huset, hon och några av hennes kompisar (jag tror att det är en hon för att namnet slutar på -ko, och då brukar det vara flicknamn) ska gå på ett hanami (titta på körsbärsblommor) i Gion - "Cherryblossom light up event" kallas det, jag vet inte riktigt vad det är, men man kan ju inte tacka nej till att gå och titta på körsbärsblommor med japaner :) Jag har ingen aning om hur språkkunskaperna ser ut i gruppen, förutom att just hon jag har kommunicerat med kan engelska, så vi får väl se om jag tvingas använda lite japanska på riktigt ;)

Men nu ska jag sova så jag orkar upp innan jag blir utslängd imorgon.
Ha det bra!