Filosofi, björnar och svart silver

Goddag!

Ja, rätt god dag har det varit. Jag mötte mormor på hotellet vid elvatiden i morse, och eftersom det var rätt så fint väder - allt är relativt, det var visserligen mulet, men det var vindstilla iallafall - bestämde vi oss för att tillbringa dagen ute i nordvästra delen av staden med att gå Filosofens väg och se Ginkakuji - Silverpaviljongen. Detta är två saker som jag själv aldrig hade gjort förut, så det var väldigt spännande. Vi började med att ta bussen ut mot östra delarna av staden. jag hade kolla tupp vilken hållplats som borde ligga ganska nära början av Fiosofens väg, men när vi väl kom fram var det lite förvirrande. Vi gissade oss till en riktning, och sen gick vi tills vi hittade en skylt som visade var Filosofens väg låg nånstans.

Lite bakgrundsinformation, då: Filosofens väg är ett vandringsstråk, ca 1,5-2 km långt beroende på var man tycker att den börjar och slutar. Den går längs en liten flod, precis vid foten av Kyotos östra del. Tydligen är namnet relativt modernt enligt Kyotos standard, det kommer sig av en professor vid Kyotos Universitet brukade gå längs den här vägen och meditera. Det här är ett jättepopulärt promenadstråk när körsbärsblommorna blommar, för det finns en massa såna träd längs floden, men det var väldig vackert även utan blommorna.

Filosofens väg, bara allt det gröna är ju jättefint

Plommonblommor längs Filosofens väg

Jag har glömt vad de här heter, men de ska beskydda själarna av barn som har dött. De är väldigt vanliga längs vägar särskilt på Japans landsbygd, och de här står alltså längs Filosofens väg

Och här sitter ett par nallebjörnar och fiskar :D

Vid norra änden av Filosofens väg är man nära Ginkakuji. Ja, namnet är besläktat Kinkakuji - Kinkakuji är Guldpaviljongen, Ginkakuji är Silverpaviljongen. Namnet är dock mest på kul för att de ligger typ mitt emot varandra i olika ändar av Kyoto och har lite liknande historia - byggdes av mäktiga personer som bostadsområde, blev sedan till buddhisttempel efter att byggmästarna hade dött. Ginkakuji är alltså inte gjort av silver. I själva verket var ursprungsbyggnaden tydligen svartlackerad.
Hur som helst, när vi kom fram till slutet av vägen så var jag hungrig, så vi började med att äta lunch på en liten restaurang i korsningen där. Den hade en gullig nallebjörn som satt vakt, men vi blev insläppta :) Servitrisen där var väldigt duktig på engelska, och hon ansträngde sig så mycket för att förklara saker för oss att jag inte hade hjärta att säga ett enda ord på japanska, eller påpeka att jag redan visste hur man drack japansk läsk (flaskorna är lite speciella, de är tilltäppta med en kula istället för kapsyl, som man trycker in i flaskan för att öppna. Det är lite svårt att förklara och jag tog ingen bild, men poängen är att man måste hålla flaskan åt ett särskilt håll för att kulan inte ska rulla tillbaka och täppa till flaskan igen). Men det var väldigt god mat. Jag åt ramen igen, mormor tog stekta nudlar, och vi var båda väldigt nöjda med valet :)

Får man komma in och äta, Nalle? 

Sedan till Ginkakuji, alltså. Som sagt så är paviljongen inte gjord av silver, och även om den är väldigt fin ändå, så är det trädgården man går dit för att titta på. Den är verkligen otroligt vacker, med olika delar i olika stil - allt är japanskt, men varje del är optimerad för att en viss årstid ska göra den mest rättvisa. Det är inte ett så stort område egentligen, men det finns väldigt mycket att se. Vi gick längs vägen, en del av den gick upp en liten bit för berget och gav lite utsikt över området och Kyoto. Sen gick vi tillbaka mot huvuddelen av trädgården - mormor blev väldigt förtjust i den - och satt där en stund och tittade, och njöt av solen när den tittade fram lite då och då.

En bit av silverpaviljongen och dess trädgård

En bit av vägen upp mot berget, massa grönt överallt omkring en :)

Så här går det till när man krattar till en zen-buddhistisk trädgård

Gången fram mellan själva tempelingången och biljettkassan, komplett med ett par kimonoklädda japaner :) 

Ginkakuji ligger inte särskilt långt från mig (nån kilometer eller två kan det kanske vara), så vi tog promenaden till min lägenhet och tittade på den, och mormor tog sig en tupplur i min säng, jetlaggen är ju fortfarande aktuell. Men efter det så åkte vi in till Downtown och gick längs Teramachi och letade lite souvenirer - teburkarna mormor tittade på i tisdags verkar dock fullständigt ha försvunnit. Hela den affären är borta, vi kunde inte hitta den igen. Som sagt, osynliga byggnader, den är nog släkt med det där osynliga femvåningshuset jag hittade förut. Men vi får försöka igen, någon annanstans ska man nog kunna hitta teburkar i Japan, kan man tycka ;)
Därefter åt vi middag på Star, en restaurang jag kom ihåg från förra gången, som har väldigt god mat - risomeletter är deras specialitet - och framförallt väldigt goda efterrätter. Portionerna är stora där (portionerna är ofta stora i Japan, faktiskt), så vi fick dela på en parfait till efterrätt. Man var mycket mätt när man gav sig av :)

Min middag. Ja, jag hade redan börjat äta när jag kom på att den kunde fotograferas :p Efterrätten åt vi upp innan jag kom ihåg kameran ;) 

Ja, det var väl det. Jag följde mormor till hotellet, sen åkte jag hem ... sen skrev jag blogg, nu ska jag sova. Imorgon blir det en resa till Saiin, mitt förra boende, och sedan vidare ut till Arashiyama där vi ska vandra i bambuskog.