Allt detta välbekanta

Igår, måndag, var jag ute på äventyr igen. Jag åkte ner mot de sydvästra delarna av staden, ett område som heter Nagaoka, för att hitta en dockaffär, där planen var dels att kolla runt lite på saker och dels att skaffa ett medlemskap som man behöver för att komma in på företagets största butik, som ligger här i Kyoto.
Det var inte jättesvårt att hitta butiken, jag hade fått bra vägbeskrivningar och kollat in området på Google Maps. När jag väl kom dit, vi hoppar över det mesta, fram tills att jag tagit mod till mig för att gå fram till kassan och fråga om det här medlemskapet. Som jag nästan anat så talade mannen bakom disken i princip ingen engelska alls. Jag lyckades på min halvtaskiga japanska få fram vad det var jag ville, och att jag hade en japansk adress, och han tog fram blanketten man skulle fylla i, men sen tog det stopp. Den var ju på japanska, och jag läser inte längre japanska tillräckligt bra för att klura ut vad som stod på den. Det slutade med att han fick ringa Tenshi no Sato (den där stora butiken man behöver medlemskapet för) och jag fick prata med en person där som kunde lite engelska, och vi lyckades lösa hela grejen. Det kändes väldigt besvärligt, och jag hade lite dåligt samvete för jag såg hur jobbigt han bakom disken tyckte att det var att han inte kunde lösa det här själv
Men när det väl var klart, och jag hade kommit därifrån med mitt medlemskort, så kände jag mig väldigt duktig. Dels för att jag vågat gå fram och göra det här, väl medveten om att det inte skulle bli lätt, och dels för att jag lyckades ta mig igenom hela grejen utan att ge upp. Det ökar på självförtroendet rätt rejält :)

Ovanligt sympatiskt så fanns det anvisningar för var cyklarna skulle ta vägen. Sen att de inte åtlyddes ... 

Och trottoaren var reserverad för ... clowner? Jag vet inte, men jag kände mig färgglad nog för att få gå där. 

Nu är det jul igen! Sådeså!

För att ta sig till den här butiken så åkte man samma tunnelbanelinje som jag bodde på förra gången jag var i Japan, så självklart gick jag på vägen hem av vid min gamla station för att se mig omkring. Ni vet känslan jag pratade om förut att "här har jag varit många gånger", som jag saknade? Den dök upp i samma ögonblick som jag klev av tåget :)
Området i stort såg likadant ut, huset jag bodde i står kvar, livsmedelsaffären vi brukade handla på fanns kvar (och sålde fortfarande de underbara gräddbullarna jag har sökt efter med ljus och lykta sen jag kom tillbaka - jag köpte fem stycken nu), och ... ja, det var sig likt :) Med en enda liten besvikelse, nämligen att bokaffären jag var stamkund på förra gången och hade längtat efter att få besöka igen, har blivit till en 7Eleven ;(

Saiin Station. Jodå, här känner jag igen mig :) 

Livsmedelsbutik, vad jag önskar att jag bodde närmare en sån här nu också.

Hus! Jag gick inte och kollade vem som har min lägenhet nu. 

Som om Japan behövde fler 7Eleven :(

Jag gick till en annan bokaffär istället, en ny som öppnat bara 100 meter bort, och hittade där en serie barnböcker, vilket gjorde mig glad. Det är sagor - jag såg Skönheten och Odjuret, Hans och Greta, massa andra västerländska, blandat med japanska sagor - som är skrivna på enkel japanska och illustrerade. Serien heter något i stil med "bilderböcker för små barn och mammor". Lite tveksam till den beskrivningen, där har vi japansk jämställdhet, men jag köpte några stycken trots detta.
Det jag vill säga om japanska bokaffärer är; det är omöjligt att se skillnad på vad som är porr och vad som bara är ... manga. Verkligen, jag vet inte om de helt enkelt inte har en egen avdelning för faktisk pornografi, eller om det bara är det riktigt hard core som hamnar där, för baserat på böckernas omslag (och jag menar inte bara att de visar hud, jag menar att de visar allt) så fanns det överallt. Så där en fyra meter från där jag hittade barnböckerna, till exempel. Jag har inget emot att de säljer sånt, men tycker kanske att det borde separeras lite bättre. Men, men. Pryd västerlänning här.

Översta är Urashima Tarou - tänkte jag inte på när jag köpte den, men den spelade jag och min grupp som teater på Japanska I på SU

Efter detta bestämde jag mig för att gå till Kawaramachi. Alltså ta den vägen som jag brukade cykla till skolan förra gången, bara för nostalgins skull. Jag hittade den nästan ;) Jag gick fel nån gång, men tack vare att Kyoto är en så väldigt fyrkantig stad så hamnade jag inte jättefel iallafall. Och jag kom fram till Kawaramachi utan problem. Det kändes väldigt nostalgiskt när jag kände igen att "jomen, här brukade jag ju cykla hela tiden" och "just det, här fick man cykla långsamt, för här ser man ingenting" och så vidare.

Väl framme vid Kawaramachi så bestämde jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda. Jag tog ju inte med så mycket kläder hit, för jag tänkte att det var mer värt att köpa det jag behövde här. Men det är inte helt lätt. Jag hittar inte den butik jag köpte mest kläder på förra gången, den finns nog inte kvar längre, och jag måste ge mig ut till lite mer obskyra ställen för att hitta annat än precis de tråkiga kläder man kan hitta hemma. Okej, det finns undantag. En butik som säljer riktigt coola kläder med japanska motiv (okej, väldigt turistigt, men jag får vara sån), massor av kimono-shops som säljer ... ja, kimonos, och då och då även den manliga motsvarigheten. Dock inte sådana kläder jag är ute efter. Jag hittade dessutom en lolita-butik undangömd på femte våningen i ett osynligt hus (okej, inte riktigt, kanske, men förklara varför jag inte såg huset förrän jag hittade hissen, om ni kan!). De hade jättesöta kläder, men detta var kanske inte heller exakt vad jag var ute efter för stunden.
Däremot tycker jag väldigt mycket om att man kan gå in på en butik som är specialiserade på "men's socks" och hitta massor av färger och motiv! Det är japanerna iallafall bättre på än Sverige - även om man sällan ser folk faktiskt gå klädda i färgglada kläder. Jepp, jag sticker ut av fler än en anledning.

Som sagt, det kanske inte var i jakt på detta jag kom till Japan ;)

Karaoke Rainbow! Jag var bara tvungen X) 

Ni får tyvärr inte så mycket bilder av butikerna jag pratar om, för jag vågar inte fotografera inuti dem, och glömmer ofta att man (ibland, inte alltid) får ta kort på butiken utifrån.

Nu sitter jag i min lägenhet och slösar el på A/C, för när jag vaknade i morse kände jag mig lite halvkrasslig. Risken för förkylning är rätt stor här just nu (syns på alla munskydd de drabbade har på sig), för det är som sagt regnigt och kallt, så jag tänker idag stanna inne, med undantag för att jag måste ut och få tag på mat, men jag går och fixar det på närmaste tänkbara ställe, och vila och hålla mig varm. För det är sånt man kan ägna några dagar åt när man har tre månader på sig att se allt man kom hit för att se :)
Så jag bjuder på en bild på hur det här huset ser ut utifrån, sen ska jag tillbaka ner i min säng med en grillad majskolv. Godmorgon!

Lägg märke till hur man klämmer in parkeringsplatser i den här staden.