Pinnar i vantarna

(citat från måndags kväll)

Hej på er!
I måndags var jag och Tarmo i Nara. Vilket för er som inte vet är en miniliten stad som ligger ungefär fyrtio minuter från Kyoto med tåg. En liten bit söderut. Nara är känt för sina rådjur, som springer lösa.
Halva Nara - eller lite mindre, men inte mycket mindre än halva staden - består av Nara Park. Vilket är där rådjuren bor, och vilket är en fantastiskt fin plats! Natur, fanns det där, och det har jag ju verkligen saknat här...
Jag och Tarmo var helt överens om att det var synd att vi inte kom iväg dit för några månader sedan, för vi var väldigt inne på att bo där. Seriöst, jag vill verkligen bo i Nara! Det var en liten stad, nära till gräsmatta... helt enkelt mycket mer jag än Kyoto. Don't get me wrong, jag tycker om Kyoto också, men... tycker om Nara mer ;)
Sen har jag ju bara varit där en dag, men iallafall...


Okej, nu tar vi det hela från början. Vaknade av Tarmos mail vid halv åtta på morgonen, sen kom han ner kring tio, vi gick till Mos Burger och åt frukost/lunch, och sen åkte vi till Kyoto Station. Där gick vi och tittade på biljettpriset, sen var jag tvungen att ta ut pengar för att kunna åka, så vi letade reda på ett postkontor. Vilket var svårt, trots att det ligger ett jättestort precis bredvid stationen X) Vi hamnade på fel sida gatan, sen gick vi in genom fel dörr, och... well, det var lite kaos ;)
Men ändå, jag fick ut pengar, och vi satte oss på tåget. Det såg ut så här:
Om någon är intresserad :)
Vi åkte... hamnade i Nara... och gick fram till turistinformationsdisken för att få en karta över staden. Det var roligt, Tarmo gick fram till disken och frågade på japanska om han kunde få en karta. Då frågade hon som satt där på japanska varifrån vi kom, och sen i samma andetag ställde hon frågan på engelska också. Och Tarmo svarade på japanska hela tiden, men hon pratade bara engelska. Fåntratt ;)
Vi följde kartan... eller, vi gjorde vårt bästa, men vi blev förvirrade över att staden var så stor först, sen att den var så liten... det tog tio minuter att gå igenom hela Nara centrum, varifrån det tog tio minuter att gå till Nara Park, vilken det tar tio minuter att gå igenom, och sen har man hamnat i bergen ;)
Vi gick till barken först, för vi tänkte att det borde vara där det fanns rådjur. Och vi hittade dem:
Tre av dem, som låg och vilade på en liten ö :)Och rådjur som vi egentligen såg lite senare, när vi satt på en stor gräsmatta som var en del av parken ;)

Den här gräsmattan:
Visst är det fint? :)

Iallafall... när vi suttit där en stund gick vi ner till stan igen. Gick förbi massa stånd, och köpte naturligtvis lite saker:
Ett halsband och ett jättesött anteckningsblock :)

Sen hamnade vi på en restaurang som hette Pinnochio, där vi ville äta pizza :) De var lite stressade där. När vi kom gav de oss ett bord, och en meny, och sen gick de, ingenting konstigt. Vi bestämde oss för vad vi ville ha, och sen väntade vi på att de skulle komma och ta vår beställning. Väntade jättelänge, sen började vi försöka vinka åt dem och till sist begrep de vad vi ville.
Så det kom fram en tjej, och Tarmo beställde det han ville ha, och sen gick hon innan jag fick en chans att beställa min mat. Hon trodde att vi ville dela på en pizza. Så det fick vi tala om för henne att vi inte ville sen när hon kom tillbaka med Tarmos dricka.
Men ändå. Det var gott. Min pizza var lite bränd, men den var god ändå...

Sen gick vi därifrån, och vandrade för att hitta nånstans där vi kunde ta oss en coctail. Vi hittade en bar som hette Woo Koo Bar? och frågetecknet ska vara där - det stod så på deras skyltar. Vi stod och tittade en stund, men det verkade mystiskt, så vi bestämde oss för att gå till en isakaya vi sett lite tidigare på dagen istället.
Vi gick dit, men där visade de sig inte ha öppet. klockan var kvart i sex och de öppnade sex. Fast örren var öppen, och bartendern satt och pratade med nån i fåtöljerna där inne, så vi fick fråga om de hade öppet eller inte.
Men ändå, vi gick därifrån... och tillbaka till Woo Koo Bar? för att se om de hade öppet. det hade de när vi kom dit, stod det på skylten iallafall, men när vi öppnade dörren var det knäpptyst och kolsvart, så vi vågade inte gå in. Vi satt där utanför i tio minuter istället och undrade vad sjutton som pågick egentligen. För skylten "open" var ute, men lamporna lyste inte och ingenting... vi konstaterade till sist att bartendern förmodligen hade snubblat på en stol och slagit i huvudet och låg döende där inne, och då gick vi därifrån :p
Tillbaka till isakayan, som för övrigt hette Ninetrack om jag minns rätt. vilket jag inte tänker svära på att jag gör.

Tja... det var jag och Tarmo utepå en isakaya, man kanske kan gissa hur det gick. Vi drack lite, vi pratade, vi drack lite till... blev rejält fulla - jag medger villigt att jag var för full - och sen gick vi därifrån vid elvatiden. Åkte tillbaka till Kyoto. Som ni kanske vet slutar kollektivtrafiken gå vid tolv här i japan. Eller ett om man har tur.
Men ändå, vi satte oss på tåget, lyssnade på Smash Mouth på min Mp3, och jag misstänker att jag sov ett tag. Vaknade nånstans fem stationer från Kyoto och mådde jätteilla. Var tvungen att dricka lite av läsken jag hade i väskan för att inte spy. Det gick över efter en stund, men... iallafall.
Vi kom till Kyoto, tog en taxi till Saiin (där jag bor) och gick på McDonalds... jag mådde inge bra så jag åt ett par pommes och två pyttesmå tuggor hamburgare.
Sen skildes vi åt och gick hem. Jag orkade inte göra nåt annat än att klä av mig och lägga mig på sängen, sen somnade jag som en sten. Sen vaknade jag och mådde illa, och sen var jag bakfull hela tisdagen. Blä blä blä säger jag bara.

Och dessutom. Igår (tisdag) när jag vaknde vid typ tolv, mailade jag Maria och frågade om hon ville följa med mig till McDonalds, där jag ville göra ett nytt försök att få i mig lite fett, för det säger folk är bra när man har supit bort alla fettceller i hjärnan, eller nåt sånt. Då visade det sig att Maria hade tappat bort sin plånbok.
Vi hade varit på McDonalds i söndags, det var sista gångenhon kom ihåg att hon haft den, så vi gick dit och frågade dem om hon hade glömt den där. Det var jag som frågade, på japanska, jag var jätteduktig :) Även om jag inte riktigt förstod svaret han gav mig till sist, han fick upprepa det två gånger ;) Men, jag är förlåten för det, för då var jag fortfarande smått berusad.
Hennes plånbok har inte kommit fram än heller, och det är ju rätt jobbigt. Men... antingen ligger den nånstans i hennes rum där hon bara inte tänkt på att leta - såna ställen finns det ju liksom alltid - eller så har hon tappat den, och isåfall är chansen att hon får tillbaka den stor ändå. Vi är i japan, hennes adress står i plånboken, nån kommer att lämna in den till en Koban eller nåt och så får hon ett brev som säger att den finns och så löser sig allt.
Tror jag.

Så, anyway. Det var väl tisdagen... jag och Maria skrev lite sen, utom när jag sov mellan tre och sex på eftermiddagen.
Och idag, onsdag, kom Tarmo och hälsade på vid tvåtiden, för att se om jag mådde bra ;) Och för att han ändå varit hos Henrik och för att låna en manga av mig :) Satt och pratade i nån timme, sen åt jag frukost/lunsh/middag, satt och skrev lite själv, satt och skrev lite med Maria, och sen blev jag dödstrött vid åttatiden... nu är klockan halv tio, hur gick det till? Går alltid så när man skriver blogg...

Jo, början av bloggen är förresten egentligen skriven igår, jag orkade bara inte göra klart det och publicera, så... ja :p

Nu måste jag skriva en uppsats om Sverige som vi har till imorgon, och sen ska jag sova tidigt idag... Imorgon är det skola :( Men bara två dagar, sen är det helg igen... bra...

Så... hörs :)

ps. citatet i rubriken - minns inte riktigt varför vi sade det. Tror det var Tarmo som försökte komma på uttrycket "käppar i hjulen" ds.