Jordbävning igen :)

Jepp, imorse var det jordbävning igen. Tio i sju på morgonen om jag minns rätt. Lite längre och lite starkare den här gången - jag kände faktiskt att det darrade, hörde inte bara sängen slå mot väggen ;)
Sen var jag vaken också, kan ha haft med saken att göra.
Jo, jag vaknade vid fem eller halv sex och var jättesnorig. Extremt jättemycket, och tänkte att helvete, ska jag vara förkyld igen nu? Sen kunde jag inte somna om för jag låg och snorade... sen kände jag jordbävningen och tyckte det var lite coolt :)
Sen lyckades jag somna om... vaknade igen vid tjugo i tio, och hade jätteont i halsen och hostade hela morgonen.

Sen cyklade jag till skolan, gick omkring lite grand i området innan skolan började... sen... well, sen var det skola. Kurita var fortfarande på dåligt humör. Och under uppropet valde han att inte ställa frågor till oss utan bad oss att bara helt spontant prata. Jag hade egentligen nåt jag tänkte att jag kunde säga, men sen öppnade jag munnen och lyckades inte få ut några ljud, så jag skakade på huvudet helt enkelt. Vilket han naturligtvis inte gillade. Han sa nåt i stil med att "ja, du är här för att studera japanska men du vill inte prata". Fast han sa det på ett "vänligt, skämtsamt" sätt.
Vilket fick mig att börja skriva ett brev till honom. Ville förklara för honom att jag har problem med att prata inför folk, framförallt när jag måste improvisera, och att jag faktiskt har klarat mig fantastiskt bra medan jag varit här jämfört med vad jag gjorde i Sverige. För det har jag. Sen har jag haft mer ångest inför skolan än jag haft sedan jag gick första året i gymnasiet, men det försöker jag ignorera. Går ibland.

Sak samma. Jag skrev aldrig klart det brevet, men jag ska göra det. Och ge det till honom så jag iallafall har gjort mitt bästa för att förklara mig.
Det är ett problem det här. Jag älskar att vara i Japan, jag tycker det är fantastiskt kul här, har fått roliga kompisar, lär mig intressanta saker och är med om och ser jättecoola saker. Enda problemet är Kurita. Det är hans små utskällningar, i stil med den igår, hans åsikter och sakerna vi ska göra på hans lektioner som får mig att må dåligt oftare än jag gillar. (nej, jag gillar inte att må dåligt överhuvudtaget, but you get my point).
Och det är en kombination av att vi gör jobbiga saker på hans lektioner, och hans attityd. De jobbiga sakerna skulle jag klara av bättre om jag hade en lärare som jag kände accepterade misstag på ett annat sätt än han. Som inte kom med kommentarer att "om du varit här igår när vi gick igenom det skulle du förstå" och liknande saker hela tiden. Och han berömmer öppet Anders för att han är den ende som varit i skolan varenda dag, och efter det blänger han menande på resten av oss och kommer med en lång föreläsning om hur dåliga resten av oss är (gårdagens inlägg).
Det är de sakerna. Att jag inte känner att jag får någon uppskattning för att jag gör mitt bästa, utan bara när jag faktiskt lyckas vara bäst, eller bland de bästa. Det ger mig prestationsångest, och det vill jag inte ha.
Ett par gånger har det blivit så illa att jag funderat på att avbryta kursen efter ett halvår bara och åka hem. Men det vill jag ju egentligen inte. Det skulle bara vara för att slippa honom, och det verkar ju som en löjlig anledning. Samtidigt som det är nästan lika löjligt att tänka tanken att jag ska stanna bara för att bevisa för honom att jag struntar i vad han tycker om mig. Vilket ju inte är sant, för det finns massa andra anledningar att stanna. Hoppas bara att de fortsätter vara viktigare än Kurita.

Nu pladdrar jag här. Jag tror det kommer av att jag hade en dröm någon gång inatt som jämförde Kurita med mina teaterlärare på gymnasiet. Som jag ju som ni alla vet inte var särskilt förtjust i. Drar ju en annan parallell till första året på Frysen.
Drömmen var nåt i stil med att Kuritas lektioner var som teaterlektionerna (vilket tyvärr ofta stämmer), så jag slutade gå på dem, precis som jag gjorde med teatern, och då kom både Kurita och Bella (teaterlärare) och skällde ut mig tills jag blev jättearg och skällde ut dem också, vilket gjorde att de båda slängde ut mig från skolan. Varefter jag skrek nåt i stil med att "släng ut mig om ni vill, bara ni är medvetna om att jag ändå hade slutat frivilligt för att ni är så jävla elaka" och rusade därifrån och... ja... sen blev det konstigt, jag började typ slå sönder saker på gatan samtidigt som jag dansade nån fånig dans... fråga mig inte varför.

Iallafall. Jag ska sluta älta detta nu. Åtminstone ska jag sluta skriva ner det så ni slipper läsa mer om det.


Ikväll tittade vi på anime. Loveless heter denna serie. Den är jätterolig och jättesöt, och jättesjuk. Seriöst, det är två killar i "huvudroller" och de är typ kära och de är jättesöta, MEN de är nitton och tolv år gamla. Inte okej! Japaner är perversa...
Okej, sluta älta det också... den är rolig ändå. Ignorerar åldersskillnad och kommer ihåg att det är en anime, inte på riktigt.

Och så går vi vidare med livet...


Jag har ont i halsen igen, kan jag upplysa er om. Det är seriöst omöjligt att hålla sig frisk i det här landet! Vicotr (spanjor) är också sjuk jämt. Han har varit förkyld sen januari, typ. Det är ett miraken att Raul (från Venezuela) inte blir förkyld. Fast nej, det är det inte. Raul klär på sig ordentligt när det är kallt, Victor går ut och köper mat på rasten i bara T-shirt.
Sak samma. Jag är förkyld, var det jag skulle säga. Men jag ska klara av hela den här veckan, sådeså. Sen ska jag åka till Osaka med Tarmo i helgen. Sen ska jag, Tarmo och Henrik till immigration... office... sak... och skaffa arbetstillstånd, på måndag förmiddag. Och sen är det en till vecka skola... sista veckan i februari... sen är det bara tre veckor skola i mars och sen är det lov :) Och då kommer mina föräldrar hit :D Och då har jag klarat av ett helt halvår :)

See, jag kan vara positiv också :) Lite grand iallafall ;)

Nu ska jag sova. Godnatt.