Mt Kurama

Idag har jag varit uppe i bergen och gått :) På Mt Kurama, som ligger en 12km från Kyoto Imperial Palace, ungefär en och en halv mil hemifrån oss, och någon timmes färdväg allt som allt. Berget går 570 meter över havet, och har massor med skog och ett tempel (Kurama Temple) på sig. Templet ligger halvvägs uppför berget, och byggdes ursprungligen där år 770, men har naturligtvis brunnit en del, så huvudbyggnaden kommer nu från 1971.
Templet är helgat för Sonten, en treenighet bestående av Mao-son ("the great king of the conquerors of evil and te spirit of the Earth"), Bishamon-ten ("the protector of the northen quarter of the Buddhist heaven and the spirit of the Sun") och Senju-kannon (the thousand armed Kannon and the spirit of the Moon). Senton är alltså kärlek (Spirit of the Moon), Ljus (spirit of the Sun) och kraft/makt (Spirit of the Earth).


Där har ni lite fakta, hittad i broschyren vi fick, och nu ska ni få höra om själva vandringen också ;)
Vi åkte till skolan och var där kvart över nio, vi skulle mötas halv tio. Jag och Maria var först där ;) Sedan kom kanske femton elever till, fyra av skolans lärare och två främmande japaner, en man och en kvinna, som var där för att vi skulle få öva på att prata japanska ;)
Vi gick från skolan halv tio, mot en station varifrån vi skulle åka ett tåg några stationer, för att sedan ta ett annat tåg upp till berget. På vägen pratade jag lite grand med en av de främmande japanerna. En man vid namn... Naka...nånting. Jag vet att det började på Naka, tror att det var ett "ga" efter det och sedan något mer... men jag är inte säker. Iallafall, det var pinsamt, för jag vågade inte riktigt säga allt på japanska, utan pratade engelska när jag blev osäker.
På stationen pratade jag lite grand med kvinnan också, som jag inte alls kommer ihåg vad hon hette. Gick ganska bra. Men jag blir ju liksom inte mindre blyg för att jag pratar ett främmande språk :p

Men sen åkte vi tåg ett tag, och kom fram till stationen som hette Kurama. Och där började jag ta bilder. Så här såg det ut när man gick av tåget:Små hus och massa berg :)

Sedan gick man ut från själva stationen, och blev välkomnad av denna:

Han var lite läskig. Och lite söt ;)

Så gick man bort från stationen, och stannade till vid en liten affär där man kunde köpa souvenirer och märklig japansk mat, eller godsaker, eller vad det nu var. Köpte ingenting, men smakade däremot på någonting slemmigt, svart, som var jätteäckligt :s

Sen gick man upp till själva templet, och betalade inträde (160yen per person i vår stora grupp. Normalt pris är 200yen), och kom in på området. Det första man stötte på var denna:En fin lite fontän, vars vatten det var meningen att man skulle skölja av händerna med, och man kunde även dricka vattnet. Av någon anledning smakade jag faktiskt inte, men enligt de som gjorde det var det friskt och gott, så :)
Det fanns jättemånga fontäner med samma syfte, och de såg helt olika ut. Många var bara en liten "kran" som sprutade ut vatten, men det fanns fina också. Den ovanstående och den här är mina favoriter:


Iallafall vandrade vi sedan uppåt. Först var det helt vanliga trappor man tog:
Så småningom blev det besvärligare trappor och lite gångar, men inga riktiga stigar naturligtvis.
Iallafall, på bilden ovan ser ni även ett enormt träd med ett rep runt, vilka fanns överallt kring hela templet. Det heter Shiminawa (repet alltså) om jag inte minns fel, och det markerar att detta träd är heligt. Fanns även på ingångar till shrine och lite överallt.

Så man vandrade i dessa trappor och på dessa gånger, och gick förbi många små byggnader som alla har en betydelse i traditionen, men jag vägrar påstå att jag vet vilka alla betydelser är. Men de är fina, de små sakerna:

Mycket var orange. Väldigt mycket orange, faktiskt.
Och överallt såg man träd, medan man gick, vilket var jättefint när det inte satt enorma spindlar i nät mellan dem. Men så småningom kom man också upp till ett ställe som hade lite utsikt. Sedan gick man uppför en till trappa, och kom till ett ställe som hade ännu mer utsikt, men inte heller därifrån får ni se en bild här. De får ni titta på i galleriet när jag orkat lägga upp bilderna där också. Men det kommer en utsiktsbild så småningom.
Iallafall, utsikt nummer två hade man från platsen där huvudbyggnaden stod. Här har ni den:I den fick man inte ta kort, och jag stod inte i närheten så länge, för det luktade extremt mycket rökelse. Visserligen en god rökelse, men jag ville inte stå där för länge ändå, för det luktade lite för mycket.
Men det var fint där också. Man gick in där för att be, typ.

Här var vi alla för övrigt jättevarma och trötta, och hungriga, så vi blev lyckliga när vi fick äta lunch. Min sallad var jättegod :) Och den var i min Serenity-lunchbox, så jag blev lycklig av den ;)
Satt och pratade med Maria, Paulina och Jana, och jag irrterade mig på att vi hela tiden glömde bort att Jana inte förstod oss när vi pratade svenska. Det är väldigt lätt att glömma att inte alla är svenskar, för vi är så fruktansvärt många. Irriterande många, faktiskt. Jag börjar bli sur varje gång jag hör svenska talas nästan ;)
Njä, så illa är det inte, men närapå.
Hur som helst, vi åt upp, vi satt och pratade, vi blev tagna kort på av Tanaka-sensei och Kurita-sensei (som för övrigt var den ende som hade en häftigare kamera än mig, och som tog jättemånga kort) ;)
Sen började vi gå därifrån, längre upp i bergen, uppför fler trappor, och vi kom till den häftigaste utstikten:Berg! Jättehäftigt var det :)

Och vi vandrade vidare. Uppåt, uppåt, uppåt, och sedan nedåt, nedåt, nedåt. Det var delen nedåt som var jobbigast. Massor av trappor att gå nerför, till sist var det knappt jag orkade gå ner. Varför är det besvärligare att gå nerför mycket trappor än uppför? För det var det - inte bara att jag var trött nu, för senare när vi gick uppåt ett par trappor också, kändes inte det lika jobbigt.
Men hur som helst, man ska inte gå i trappor i bergen iallafall. Det är fel. Man ska gå på stigar - det är inte lika besvärligt :) Och jag ska inte ha en ryggsäck nästa gång, för jag hade mycket mer ont i ryggen än fötterna sedan. Och fötterna har gått över nu, ryggen plågar mig fortfarande. Maria har lovat att hon ska ta väskan nästa gång :) Och jag har lovat mig själv att snart faktiskt gå till en massage-salong och få någon halvtimmes massage, för det behöver jag. Usch, vad jag hatar min rygg.

Jaja, nog med klagan nu. Jag har inte gått färdigt berget :) Eller jo, vi kom nerför berget till sist, till en asfalterad väg vi fortsatte gå på, för att se resten av alla shrines.
Ni ska få en bild därifrån också:Det är två heliga träd. Två träd av olika sort som ser ut att komma ur samma rot. "(vad det ena nu heter) and Malptree makes love", enligt Kurita-sensei ;)
Detta fanns alltså vid det sista shrine. Där tog vi också några gruppfoton, och sedan sade Kurita att ni måste vi gå tillbaka för att hamna vid en tågstation igen. "Men det är bara två kilometer", sade han. Vilket väl är rätt bara för honom, som dagen innan hade varit ute och sprungit 40km på 4 timmar, men vi var inte så glada på honom :p
Men det var asfalterad väg, och gick bra ändå. Även om vi var jättetrötta när vi kom på tåget, och naturligtvis fick vi inte sittplatser heller. Men, men.
Sen åkte vi tillbaka. Skildes åt vid slutstationen, och fick uppmaning om att inte skolka imorgon ;)

Och så åkte vi hem. Kom hem, jag och Maria satt och tittade på film, skrev en stund, sen gick vi ut och åt på McDonalds, för vi orkade inte göra nåt annat, sen skrev vi lite till, tills klockan var nio. Nu har hon hunnit bli halv elva på något sätt. Ska snart sova.

Blev tillfrågad flera gånger om jag tyckte om "hiking", och jag började mer och mer inse att jag faktiskt saknar att vara ute i skogen. Jag menar, friluftsfrämjandet, som var en självklarhet när jag var liten. Sen slutade jag med dem, och sen slutade jag gå ut i skogen, annat än under somrarna på Åland, och inte heller där är jag mycket i skogen. Hur blev det så egentligen.
Jaja, det får jag göra någonting åt så småningom. Här får jag väl ta mig upp i bergen när jag får möjlighet helt enkelt :)

Och nu ska jag sova. Godnatt :)