Jobbigt

Hej på er. Klockan är elva, och jag är jättetrött. Idag har nämligen varit en jobbig dag.
Men jag tror jag börjar med igår.

Som sagt, min kran var ond, och rann och rann och rann och ville inte sluta rinna. Så jag ropade upp Henrik, som var jättesnäll och ringde till vår hyresvärd och berättade om problemet. Och eftersom detta är Japan så jobbade de fortfarande kvart i sju på kvällen.
Så en halvtimme senare kom en av dem hit. Han var klädd i kostym och hade med sig en portfölj innehållande skruvmejslar och allehanda andra verktyg ;) Japanskt så det förslår.
Iallafall, han skruvade med kranen en stund, sen gick han och stängde av vattnet och skruvade en stund till, och sedan hittade han en liten plastbit som tydligen hade gått sönder. Så då sprang han ut och köpte en ny sån och kom tillbaka och satte dit den. Och sedan droppade inte kranen ens :)
Och vi diskuterade lite hantverkare, och skillnaden mellan Japan och Sverige. För den här killen, som alltså egentligen inte var rörmokare, tror vi, utan jobbade på Sakura, var jätteartig. Som japaner är. Han bad hela tiden om ursäkt för att problemet uppstått, han frågade om det gick bra att han stängde av vattnet, om det var okej att han lämnade verktygen här medan han sprang och köpte en ny plastbit, frågade om det kändes bra att vrida på vreden efter att han hade satt ihop dem igen osv. Nästan lite läskigt ;)
I Sverige kommer hantverkaren, lagar det som är sönder, och går därifrån igen. I princip. Har själv ingen vidare erfarenhet av hantverkade, men det var slutsatsen jag drog av Marias och Henriks diskussioner.
Sverige är iofs bättre än Åland där, enligt vad jag har förstått på vår stuga, hantverkaren knappt ens kommer ;)

Iallafall. När det var löst gick vi och handlade godis, och sen tittade vi på Kyou Kara Maou.

Vid elva gick var och en hem till sig, och jag tog tablett och duschade, men kunde inte sova förrän vid fyra/halv fem på morgonen. Var förmodligen fortfarande spänd.

Så jag var jättetrött imorse, och ville inte gå till skolan. Men jag gjorde det ändå, för vi skulle ju ha en speciell övning idag, och jag såg faktiskt fram emot den, även om den naturligtvis skulle bli lite läskig. Prata med främlingar.
Men när vi kom till skolan upptäckte jag rätt snabbt att jag mådde sämre än jag trott. Och när vi sedan fick själva uppgiften...
Well, vi blev indelade i par. Jag hamnade med Maria (något en svensk lärare aldrig hade gjort, btw - i Sverige får kompisar nästan aldrig vara tillsammans när lärare delar in en). Och vi fick en uppgift. Att gå till två speciella ställen och köpa en specifik sak och fråga några specifika saker.
Och det blev jobbigt.
Jag är inte säker på varför. Jag var inte beredd på att vi skulle delas upp själva, och verkligen inte beredd på att vara med Maria. Vi är nämligen lika dåliga på att prata med främlingar båda två, och det är jag fullt medveten om.
Och jag tänkte försöka, men när jag omöjligt kunde förstå uppgiften blev det ännu jobbigare, jag började gråta, och jag kunde inte sluta på två timmar.
Gick in i ett annat rum efter en stund. Tanaka-sensei kom in och frågade om jag mådde bra, jag kunde inte annat än att skaka på huvudet.
Han sa att det var okej om jag inte ville gå, och sen gick han.
Och jag insåg att jag verkligen måste förklara för dem varför jag reagerade så kraftigt. Så jag började skriva ett brev, för att förklara att jag har Asbergers. För jag känner mig mer bekväm med att skriva än att prata, framförallt om såna saker, och framförallt när japaner i allmänhet förstår skriven engelska bättre än talad.

Sedan kom Kurita-sensei in i rummet och började prata med mig. Och jag kan ha missförstått mycket i hans tonfall, ansiktsuttryck och så vidare, eftersom jag var väldigt upprörd, men iallafall.
Han frågade om jag tyckte japanaskan var svår, och jag försökte förklara att det inte alls var det som var problemet. Jag är tillräckligt confident i min japanska för att tro att jag visst skulle klara av att göra det uppgiften sade.
Sedan frågade han varför jag hade kommit till Japan, varför jag ville plugga japanska. Och här tyckte jag att han lät lite anklagande. Mer "vad fan gör du här" än ren nyfikenhet. Vet inte hur mycket av det som var en överreaktion från min sida. Iallafall, jag sade att jag var fascinerad av Japan och att jag ville förstå anime på originalspråk osv... han frågade om animen hade gjort mig intresserad av Japan, och jag skyndade mig att förklara att det inte vara var animen. För jag vill att han ska veta att jag är medveten om att anime oerhört sällan är helt sanningsenlig. Sa att jag hade läst om japansk historia och så också, och att det var delvis det som gjort mig intresserad.
Sen frågade han om brevet, och jag sa att det var till honom, eller till skolan, och han bad mig läsa upp det. Jag kunde inte göra det helt och hållet, men jag berättade att jag hade Asbergers.
Och han log, fast det mer på ett "än sen då?"-sätt än vänligt, och så sa han att det tydligen är vanligt bland svenskar. Att de haft tre svenska elever med Asbergers förut. Och att en av dem hade åkt hem med sin pojkvän för att det blivit för jobbigt för henne. Och han såg ut som om det var vad han förväntade sig av mig också. Vilket gjorde mig lite arg.
Jag sa att jag tänkte fortsätta, att jag åtminstone tänkte försöka så länge jag kunde.
Sen sa han nåt väldigt japanskt i stil med "gambatte". Fast han pratade engelska. Och för de som inte vet översätts "gambatte" ofta till "kämpa, du klarar det!" eller nåt liknande uppmuntrande. Men en mer korrekt översättning är ofta "suck it up" eller "get over it".
Han sa att när jobbiga saker händer är det bara att acceptera och lägga det bakom sig. Jag försökte förklara att det är just det jag har svårt med, att det tar längre tid för mig än för normala människor. Men han förstod inte.

Grejen är att från början hade jag inte förväntat mig att japanerna skulle acceptera Asbergers och vara lika förstående som Fryshuset var (som Fryshusets personal personligen var, men inte pedagogiken alltid). Men sedan jag varit här hade jag fått för mig att de nog skulle det, för de är rätt förstående när man inte orkar med nåt, som med Maria för några veckor sen och som med Jana när de trodde hon var förkyld. Hon har en ansiktsmask på sig just nu, som japaner har när de är förkylda för att inte smitta andra, fast hon har den för att hon har ramlat och skrapat upp halva ansiktet och inte vill att folk ska se såren innan de läker. Men iallafall.
Nu efter Kurita-senseis reaktion så misstänker jag att det inte var det bästa att göra, att berätta. För det verkar bara ge honom vatten på kvarn i sin åsikt att svenskar är klena och lata. Att vi blir sjuka ofta, alternativt skolkar. Och så vidare.
Och just nu är jag rätt sur på honom, och pendlar mellan att planera att plugga jättemycket bara för att bevisa att han har fel, och att plugga jättelite för att han ändå inte kommer tycka att jag är duktig.


Iallafall. Nästa gång det här riskerar att hända stannar jag hemma från skolan. Så får han tro vad han vill om huruvida jag är sjuk eller inte, för jag vill inte gå igenom den här dagen en gång till.
För visst, jag har lätt för att börja gråta, men idag grät jag i nästan två timmar i streck, och det har jag inte gjort sen jag var deprimerad. Om ens då.
Gissa om jag var urpumpad sen. Var tvungen att gå till McDonalds för att äta efter skolan, bara för att få lite snabb energi så jag klarade av att åka hem. Sen har jag varit jättetrött. Sen klockan tre i eftermiddags. Nu är klockan halv tolv. Och jag stavar fel på vartannat ord jag skriver så jag ska avsluta detta nu.
Med att säga att jag vill att börsen ska må bra snart! Imorse var 100yen nästan 9kronor. Det alldeles för mycket! Jag kommer inte ha några pengar kvar i mars om det fortsätter så här.

Iallafall.
Godnatt.
Nu ska jag vara ledig i tre dagar och ta det lugnt.