Tokyo och Otsuki

Hej! Här kommer ett långt inlägg om Tokyo och Otsuki.

Tokyo:
Alltså dag 2 i Tokyo, som vi började med att åka till kejserliga palatset och vandra omkring i parken där. Det var lite svårt att hitta – inte till palatset, det var välskyltat, men väl där var det svårt att riktigt veta var man skulle gå in. Vi och många med oss gick fel först och fick vända och gå till rätt port. Man kan undra varför de inte skyltar bättre …
Men hur som helst, parken var fin, och stor, och här och var lite labyrintlik, men vi kom både in och igenom och ut ;) Tydligen blev det inte mycket bilder på själva trädgården utan mest intressanta detaljer i den, men:

Utkikstorn döpt efter Fuji - en gång i tiden kunde man se Mt Fuji från detta torn.

Apelsinträd! :D

Tokyos skyline från palatsträdgården

Tehus i palatsträdgården

Efter detta åkte vi till Harajuku,

Apropå ingenting, men vem har pratat om trängsel i Tokyos tunnelbana?

där vi bland annat åt lunch på en ramen-restaurang jag kom ihåg från förra gången jag var i Tokyo. Den var lika god den här gången :) Sedan gick vi ett varv längs gatan med alla de konstiga butikerna. Vi gick bara in i en av dem, och köpte inga kläder. Jag ska shoppa kläder nästa gång jag kommer dit, om jag mot förmodan lyckas hitta någonting i västerländska storlekar.

Början på den här roliga gatan. 

Min favorit, bara för att den säljer så mystiska kläder.

Sedan gick vi till Meiji-jingu, Meijis helgedom, som ligger precis där intill. Meiji var Japans 122:e kejsare, och de var han som satt på tronen när USA tvingade Japan att öppna sina gränser i slutet av 1800-talet. Han var tydligen rätt öppen för det västerländska och introducerade nåt som kallas ”japansk själ, västerländsk teknik” (eller nåt liknande), som är det som flödar igenom Japan än idag. Ha kvar det gamla japanska tänkandet men blanda det med västerländska influenser. Meiji var uppenbarligen en omåttligt populär kejsare och när han dog 1912 så bestämdes det att man skulle bygga den här helgedomen till honom. 120 000 träd och växter donerades från hela Japan och övriga världen för att få ihop skogen som omger helgedomen, och man tog en stor del av Tokyos yta i anspråk (Tokyo kanske inte nådde så långt ut på den tiden, men som det är nu är den här helgedomen en enorm park mitt i Tokyo). Längst norrut finns även ett museum tillägnat Meiji, där man får se lite saker han och kejsarinnan Shoken ägde, och får se lite bilder och läsa om Meijis liv från födelse till död och begravning. Man fick även se en miniatyruppställning av hur begravningståget såg ut. Enormt mycket folk. Alltså flera tusen. Man fick även se porträtt av alla kejsare Japan har haft – alla målade av samma person, alltså i modern tid, så hur han visste hur alla dessa kejsare såg ut är något av ett mysterium.

Massor av sake, doneras tydligen varje år från japanska sakebryggare. 

Även massor av vin doneras från Frankrike.

Det tehus Meiji lät bygga åt sin hustru, Kejsarinnan Shoken.

Liten fiskedamm, tillhörde tehusområdet.

Kamferträd i helgedomen, runt omkring kunde man hänga upp böner.

Utsidan av Meiji-museet.

Efter detta åkte vi till Shinjuku. Mest för att jag inte har någon bra koll på Tokyo alls men visste att vid Shinjuku eller Shibuya fanns en stor korsning som man borde se. Det var inte i Shinjuku. Vi gick runt där en stund, men hittade inget vi egentligen tyckte var intressant, så vi åkte vidare till Shibya.
Det japanska tågsystemet är förvirrande. De japanska tågsystemen, snarare. Plural. Många plural. Alla plural. De har ju massor av privata aktörer, vilket håller nere priserna om man jämför med Sverige, men gör det hela jätteförvirrande. Vi gick till en karta och tittade vad det skulle kosta att åka till Shibuya. Vi köpte en biljett för så mycket pengar. Vi gick igenom spärren och satte oss på tåget. Det är så är det går till. Sedan gick vi av vid Shibuya och försökte gå ut genom spärrarna. Icke. Okej, tänkte vi, det här kanske inte är spärrar ut, utan spärrar in till en annan nivå? För så kan det också gå till. Så vi hittade några andra spärrar, som vi kunde se gick direkt ut. Försökte gå ut där. Icke. Då gick vi till ett bemannat fönster och visade upp våra biljetter och frågade varför vi inte kom ut. Hon som stod där visste tydligen precis vad som var fel, och nickade lite överseende mot oss dumma utlänningar, tog våra biljetter och vinkade ut oss. Vi vet fortfarande inte vad vi gjorde fel. Den bästa gissningen vi har är att vi köpte tunnelbanebiljetter för ett annat företag, som i Shinjuku använde samma spärrar som JR (Japan Railways, som kör den linje vi åkte med), men inte i Shibuya, så vi kunde komma in men inte ut.
Förvirrade? Det var vi med.
I Shibuya hittade vi den här korsningen jag var ute efter. Jag vet inte vad jag ska säga om den förutom att den är stor och många tusen människor går över den varje dag. Enligt min guidebok kan ett par tusen människor gå över den vid varje grönljus i rusningstid, och medan vi var där gjorde vi en uppskattning att kanske inte fullt tusen pers, men över 600 gick över vid varje grönljus. För att få lite utsikt över korsningen gick vi till ett café som låg på tredje våningen och fikade. Det här var inte ett ställe där man fick välja plats själv, utan man blev visad till en plats. Först fick vi inte fönsterplats, men servitriserna förstod nog vad vi egentligen gjorde där, så när ett fönsterbord blev ledigt innan vi hade beställt så erbjöd de det till oss. Därifrån såg korsningen ut så här:

Fikat var gott, jag åt en chokladkaka och drack citrus rooibos-te. Örtte var tydligen lite av deras grej där, man fick en hel liten kanna för sig själv, och två sorters honung. Mycket gott, både te och kaka.

Fika

Efter fikat gick vi och hittade statyn av Hachiko. Hachiko var en hund, som tillhörde en professor vid Tokyos universitet. Varje eftermiddag när hans husse kom hem från jobbet, kom Hachiko till Shibuya station och väntade. Sen dog husse medan han var på jobbet en dag, och kom alltså aldrig tillbaka till stationen, men varje dag fram tills Hachiko själv dog nästan 10 år senare kom hunden tillbaka till samma plats vid samma tid varenda dag och väntade. Den här hunden har nu blivit en sorts nationalsymbol för lojalitet, och har en staty vid stationen, platsen han brukade vänta på är utmärkt med ett par tassavtryck, och man hedrar honom till och med på hans dödsdag. Det är lite fint, faktiskt :)

Hachiko

Nu åkte vi tillbaka till Akihabara, för även om Shibuya är ett shoppingdistrikt så är det mer kläder, och elektronik och manga/anime som finns i Akihabara är långt mycket mer intressant. Så vi gick omkring där, vandrade bland massa butiker med roliga grejer, men Fredrik hade väldigt svårt att hitta en souvenir att köpa med sig hem ;) Han var för kräsen, helt enkelt, ville ha både något användbart och något med figurer (anime pratar vi alltså) som han kände igen. Antingen trots eller på grund av utbudet prylar var det svårt att hitta ;)
Men han hittade något accepterbart till sist (tyvärr inte Sailor Moon-cosplay kläder med tillhörande peruk som jag tyckte han skulle köpa), och vi gick vidare för att äta middag. Det var också lite svårt – stort utbud, men svårt att veta vad allt var. Vi åkte upp till restaurangvåningen i Yodobashi (stora elektronikaffären) och hittade där en restaurang där jag åt en ”hamburgare” på japanskt vis – färsbiff i nån sorts sås, med ett stekt ägg och bakad potatis – och Fredrik åt friterad seafood (skaldjur, bläckfisk annat havsbaserat som inte är fisk), och sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet så vi kunde somna tidigt, eftersom vi dagen efter skulle upp tidigt på riktigt.


Därmed vidare till:
Otsuki:

Först och främst vaknade vi vi sjutiden, checkade ut från hotellet och gick ner till stationen för att påbörja resan mot Otsuki. Vi frågade för säkerhets skull en stationsvakt om hur man fick tag på biljett till Otsuki, men det var inte svårare än att köpa den i biljettmaskinen som alla andra. Men efter gårdagen vet man ju aldrig.
Vi var väldigt tidiga ut, åkte nästan 40 minuter tidigare från Akihabara än tänkt, bara utifall att nånting skulle bli konstigt på vägen. Det blev det egentligen inte, det var rätt lätt att hitta vid bytena. Så vid sista bytet, en station som heter Takao, satte vi oss och fick vänta i en halvtimme på att tåget vi egentligen skulle med kom. Det var ingen idé att komma för tidigt till Otsuki, eftersom Yuriko skulle möta oss vid stationen.
Och när vi väl kom till Otsuki sedan, så stod Yuriko mycket riktigt där, faktiskt precis vid dörren vi kom ut genom, så det var ju en fullträff ;)
Japan består ju av en himla massa berg, och som jag har nämnt så ser man dem var man än är i Kyoto, nästan. Så Kyoto ligger nära bergen. Otsuki ligger i bergen. Det är en jättemysig liten stad på strax under 30 000 invånare (jämför med Kyotos 1,5 miljon eller Tokyos 9-40 miljoner beroende på hur man räknar), väldigt lantlig, det fanns till och med lite små fält här och var. Riktigt små när man är van vid svenskt lantbruk. Men det var hur som helst en väldigt annorlunda känsla att komma från Tokyos innerstad. Varken jag eller Fredrik är ju direkt storstadsmänniskor, så det var rätt skönt att komma ut på landet så här efter två dagar bland skyskraporna :)

Vår första destination i Otsuki var The Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center. För de som i likhet med mig inte har full koll på vad detta är, så är Maglev ett sorts tåg, som ska vara ännu snabbare än Shinkansen, och gå ca 500 km/h. Hur det funkar … magnets! … Okej, det är nån sorts elektromagnetism, som gör dels att det går väldigt fort och dels att tåget inte rullar utan svävar på rälsen. Googla om ni vill veta mer ;) Tydligen så är det här enda stället där man kan få se de faktiska testtågen åka i Japan, och vi hade turen att komma på en dag då de faktiskt kördes (det gör de inte alla dagar). Det var jättespännande, dels fick vi alltså se tre stycken faktiska testtåg köras utanför centret – ca 250-400 km/h gick de om jag minns/uppfattade rätt – dels fick vi en liten demonstration på hur det hela fungerar på en minibana inne i centret, och så fick vi se en liten film som berättade lite om historien bakom transport i Japan – från soldaters marsch till hästdragna vagnar till de första Shinkansen till de här framtida Maglev. Med Maglev ska det ta 68 minuter att ta sig mellan Tokyo och Osaka. Med nuvarande Shinkansen tar det ca 2,5 timmar. Det är ca 50 mil.
Hela den här upplevelsen gör sig bättre på film än på bild, så här får ni några stycken:

I den sista, lägg märke till vad som händer när "tåget" blivit för varmt (och med för varmt menas inte längre minus-en-himla-massa-grader-men-jag-minns-inte-hur-många).

Efter detta åkte vi till en utsiktsplats för att se Mt Fuji. Vi fick faktiskt en glimt av berget redan på bilresan mot Maglev-centret, vilket var väldigt coolt. Och oväntat, jag trodde det skulle vara för molnigt, men man kunde definitivt se att det var Fuji som låg där. Stort berg. Jättestort, och jättecoolt. Uppe vid utsiktsplatsen fick vi en snabb skymt, tyvärr var det för molnigt för att berget skulle fångas på bild, men jag såg det, så jag är nöjd. Bilder får ni googla fram ;) Dock kan ni få en panoramabild från utsikten där uppe – den var fantastiskt även när man inte kunde se Fuji.

Mycket fint :)

På den här utsiktsplatsen låg det en gång i tiden ett slott. Icke så längre, men man har byggt upp en byggnad som ser ut som slottet gjorde, och där inne har man en utställning av foton över Mt Fuji. Vi gick in dit, såklart, och tydligen är det inte så många som gör det, för han som jobbade där verkade lite förvånad över att vi ville in, och följde med oss till utställningsrummet för att tända lamporna X) Måste vara ett väldigt avslappnat jobb, det där :p
Men bilderna var jättevackra, och Yuriko berättade bland annat att man från Otsuki, på sommaren när man får bestiga Mt Fuji, kan se en hel linje med lampor där folk går. Det fanns ett par bilder på det, det verkar väldigt coolt. Allt som har med Fuji verkar coolt ;) Yuriko lät för övrigt väldigt förvånad när vi sa att vi varken har vulkaner eller stora jordbävningar i Sverige. Hon blev också förvånad över att vi inte har så tjockt snölager, i Stockholm iallafall, och hon visade bilder från förra vintern när de i Otsuki tydligen hade 1,5 meter snö (detta är inte vanligt, i vanliga fall får de tydligen 20-30cm). Min teori om varför vi inte får så mycket i Sverige (för det är inte temperaturen – Stockholm är kallare än Otsuki), är att Japan helt enkelt har mer nederbörd än vi har i Sverige.
Hur som helst. Utsiktsplatsen var jättefin, både utsikten och själva stället.

Därefter åkte vi till en bro vid namn Saruhashi (Apbron), där vi åt lunch på en sobaretaurang (soba = en sorts nudlar). Det var väldigt japanskt, vi satt till och med på tatamimattor på golvet. Yuriko berättade legenden om apbron – på 600-talet nån gång bestämde en kejsarinna att en bro skulle byggas över den här ravinen, som på sitt smalaste ställe var och är 30m bred. Arkitekten tog dit massor av duktiga hantverkare, men varje gång de byggde en bro så började det regna och floden steg och sköljde bort bron. Så en dag när arkitekten gick längs ravinen och var deprimerad och undrade hur han skulle lösa det här så fick han se en grupp apor som hängde i varandra och bildade en apbro över ravinen. Då kom han på att stödet för den här bron naturligtvis inte skulle vara vertikalt som brukligt (med pelare ner i floden, så att säga), utan horisontellt, med pelare ut från klippväggen. Så de byggde bron så, och den klarade av floden. Och sedan har den renoverats och så vidare många gånger efter det, och breddats och smalnats av igen, men den finns kvar iallafall, och fortfarande byggd efter samma princip :)

Saruhashi

Floden bron går över. 

Här fick vi också se ett exempel på vulkanisk sten. På 1700-talet fick ju Mt Fuji ett utbrott och lavan rann ända till Otsuki, och Yuriko visade upp en klippvägg som visade skillnaden på var lavan hade flutit i floden, var den var vid ytan på floden och var den flöt ovanför. Skillnaden var verkligen slående, huruvida det syns på bilden … jag hoppas det :)

Svårt, men grönt längst ner, svart sten högst upp och en strimma brunt däremellan...

Efter detta åkte vi och hämtade upp Yurikos make (varken jag eller Fredrik kommer ihåg vad han hette, fast han presenterade sig … pinsamt) och sedan åkte vi hem till dem. Här var det också lite pinsamt, för egentligen ska man ju ha med sig nån liten present när man blir hembjuden till folk, men det kom inte vi på förrns vi satt på tåget till Otsuki, så vi fick istället be om ursäkt för att vi inte hade något. Yuriko var såklart japansk och sa att det var ingen fara alls (Det var det säkert inte heller, men lite pinsamt ändå, längre fram kommer ni förstå exakt varför).
Vi blev bjudna på te och japanska sötsaker. Två sorters kakor, en av dem var med bönmos i, den smakade ungefär som allt annat med dessa bönor som japanerna tror är godis (inte så gott), den andra vet jag inte vad som var i, men den smakade lite bättre, tyckte jag. Sedan riskakor, som jag inte heller gillade så värst, men dem tyckte iallafall Fredrik om. Sedan satte vi oss tillsammans med Yurikos man under en kotatsu, och blev bjudna på sake (japanskt risvin). De var ju lite kul att få smaka på det, och jag måste ju säga att jag väljer det över både öl och vin, även om det inte betyder så mycket. Jag fick även ett glas apelsinjuice, och föredrar det över alkohol, any day ;)

Sake

Så medan Yuriko förberedde middagen så satt vi tre där och gjorde vårt bästa för att prata. Han talade ju knappt någon engelska, så vi fick klara oss på hans hackiga engelska och min hackiga japanska, och de var bara vid ett tillfälle vi gav upp och insåg att vi inte kunde fortsätta konversationen alls. Men vi pratade lite om Sverige och våra stora exporter (vi fick gissa lite – trä och metall, och IKEA, såklart, som de tydligen inte visste var svenskt). Fredrik visade också bilder från Åland, och vi pratade lite om vind- och solkraft och hur dåligt det är att utvinna energi ur kärnkraftverk – där var han väldigt bestämd på att det ska man inte göra. Jag frågade inte om Fukushima, fast jag var sugen, men jag kände att språknivåerna var inte riktigt rätt. Vi pratade också lite om andra länder – han hade varit till USA och Australien, han tyckte bättre om Australien, för USA kändes farligt. Det var här nånstans han också tog upp att i USA (och vilket annat land som helst, känner jag nästan) skulle man aldrig komma hem till en främling och sätta sig och dricka alkohol med dem ;) Han gav oss också en varsin sake-mugg som present, vilket var jättesnällt och vi blev jättetacksamma, fast även lite självmedvetna, som sagt vi hade ju inte med oss nåt till dem. Men det gick ju inte att säga nej :)
Sedan var det middag, pork-cutlet, som inte riktigt är fläskkotlett, men nåt sorts fläskkött som har friterats, med sallad och ris och miso-soppa. Jättegott. Verkligen. Jag gillar ju inte miso-soppan man får på restauranger, men den här var verkligen god. Och köttet och grönsakerna och allt, jag lyckades till och med nästan äta upp allt. Och medan vi åt så spelade Yuriko piano för oss, hon ville så gärna göra det, och vi skulle inte hunnit lyssna annars, så hon sa att vi fick tänka på det som en restaurang där man fick musik på köpet ;) Hon var väldigt duktig, såklart :)

Men sen blev det lite bråttom att åka. Det fanns ju inga hotellrum att sova på i Otsuki, så vi var tvungna att ta oss hem till Kyoto. Vi fick med oss en liten påse med sötsaker och muggarna och sen körde Yuriko oss till stationen. När vi sa hejdå så lovade vi att om de nånsin skulle komma till Sverige så ska vi guida dem också, så vi får se ;)

Vi hade fått instruktioner för hur vi skulle åka till Shin-Yokohama, för att ta Shinkansen därifrån tillbaka till Kyoto. Det gick bra ända fram tills vi kom till Shin-Yokohama och skulle köpa biljetter till Shinkansen. Först gick vi till en maskin och tyckte att vi lyckades få ut varsin biljett. Sen gick vi till spärrarna, som vi inte kom igenom. En stationsvärd upplyste oss om att det vi hade köpt var bara halva biljetten (biljett för sittplats, inte för själva resan), så vi var tvungna att köpa en till i en annan automat. Den var oerhört förvirrande, och det tog oss en stund att inse att vi skulle stoppa in biljetten vi hade köpt för att komma på tåget i Otsuki så den kunde lägga till Shinkansenbiljetten på den, typ. Väldigt konstigt. Så till sist fick vi alltså två stycken papperslappar som var vår Shinkansenbiljett, och som båda skulle in i maskinen vid spärren så vi kunde komma igenom.
Men vi kom på Shinkansen, och vi kom av i Kyoto. Sen kom vi hem och jag skrev egentligen klart det här inlägget men var för trött för att korrekturläsa, så jag sköt upp publiceringen tills jag vaknade nu på morgonen :)

Saker vi fick med oss från Otsuki. Fina muggar, halvgoda kakor ;)

Så idag är det helt okej väder, lite sol ska vi få till och med, så vi ska bege oss ut till Nijo Castle, Arashiyama bambuskog, Ryoanji (tempel med en häftig stenträdgård, har jag hört) och Kinkakuji. Är planen. Så jag ska väl ta mig upp ur sängen så vi hinner med allt ;)
Vi hörs!