Från solsken till regn

Hej!
Jag är i Japan!

När jag lyfte från Arlanda så var det solsken, vindstilla, bästa vårvädret i världen. När jag landade i Osaka var det molnigt, blåsigt, regnigt och kallt ... jag vet inte riktigt vad universum försöker säga.

Om resans början finns inte mycket att förtälja. Jag var nervös inför att flyga själv för första gången, men jag tog mig igenom det rätt bra. Flyget från Arlanda till Helsingfors gick ut på att vi lyfte, fick lite dricka (alltså kaffe/te, typ) och sen landade vi. Vi hann verkligen knappt plana ut innan det var dags att gå ner igen. Och jag satt tyvärr på fel sida för att kunna vinka ordentligt till Åland, men jag vinkade till de sydligaste delarna iallafall :)

Väl i Helsingfors var det inte heller så komplicerat, när man väl överlistat passkontrollen (jag gick igenom maskinerna, scannade passet, klev in i en sluss där man skulle stå på ett visst sätt så en kamera kunde ... vad vet jag, ta en bild, känna igen mig från mitt pass?) Hur som helst blev jag genomsläppt, och satt sen på Helsingfors flygplats en stund innan vi fick kliva på planet till Osaka.
Och så jag kommer ihåg det för all framtid: Economy Comfort hade så varit värt de pengarna! Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar det gällde, men att betala några hundralappar till för lite mer benutrymme hade varit guld. Flygresan tog nästan nio timmar och visserligen klarade jag mig, men med en hel del stelhet. Så nästa gång ska jag uppgradera. Jag ska faktiskt kolla om det går att göra redan nu för hemresan.

Utsikten när vi flög över Kina

Men det var när jag kom av i Osaka som det började hända spännande saker. Först att hon i passkontrollen blev lite förvirrad över att jag kom som turist men ändå skulle hyra en lägenhet. Jag försökte förklara att det var mer av ett lägenhetshotell, och på något sätt förstod hon kanske, för hon släppte igenom mig iallafall. Men sen kom jag till tullen. Och det var uppenbarligen väldigt misstänkt att jag tänkte vara nästan tre månader i Japan och bara turista. Mycket skumt. Så jag fick öppna min väska och visa upp vad jag hade med mig, och försäkra honom om att jodå, mina två 200-gramkakor Marabou mjölkchoklad var för min egen användning. Jag försökte inte smuggla in dem i landet för att finansiera min tre månader långa semester. 

Som tur var gick han med på det och jag kom igenom även tullen. På terminalen sedan hade jag tänkt leta reda på en convenience store (7Eleven eller FamilyMart eller nåt annat som är typ deras version av Pressbyrån), för där brukar det finnas kopieringsapparater, och jag behövde kopiera mitt pass så hyresvärden kunde få kopian. Men det var rätt uppenbart att det inte fanns en sådan butik på terminalen, så jag gick till skytteltaxin istället och tänkte att jag kanske skulle hinna ta tag i det när jag väl var framme.
Det var jag och tre andra passagerare i taxin, och en av dem var en finländska som hade varit på samma plan som jag från Helsingfors, och som berättade att hon skulle till Kyoto för att hälsa på sin dotter, som pluggar på Nihongo Center. Min gamla skola. Så det var ju rätt kul, tyckte jag.
Första delen av taxiresan satt jag storögd och stirrade lyckligt på allt japanskt omkring mig. Sen gick det inte att hålla ögonen öppna så jag halvsov tills vi kom fram till Kyoto, där jag än en gång började stirra mig omkring för att försöka känna igen mig. Jag kände igen en korsning och en massa gatunamn. Det var också lite äventyrligt när vi väl var framme vid lägenheten, för vi var lite osäkra på om vi var på rätt ställe. Men chauffören hoppade ur bilen och sprang för att se till att vi verkligen var på rätt plats, och jag var väldigt glad att japaner tar så väl hand om sina kunder :)

Vi var där en halvtimme före utsatt tid, så jag vandrade iväg för att hitta en kopiator. Hittade en 7Eleven några minuter bort och kopierade mitt pass, och köpte ett paraply för, som sagt, regn. Sedan gick jag tillbaka, mötte en kvinna från hyresvärden, hon visade mig in i lägenheten, gav mig papper att skriva på, och en av de sakerna man skulle fylla i var passnummer. Och det var där jag insåg att jag hade glömt mitt pass i kopiatorn! En smärre chock, och oerhört pinsamt. Men kvinnan från hyresvärden följde med mig tillbaka dit, och passet låg som tur var kvar i kopiatorn. Inte för att jag hade väntat mig att det skulle vara borta - det här är trots allt Japan - men det var ändå en stor lättnad.
Efter att sedan ha skrivit på kontraktet, blivit visad omkring i huset, fått ordningsregler och sånt förklarat för mig så blev jag lämnad ensam och insåg genast att min plan att vänta med sömn tills kvällen skulle aldrig funka. Klockan var nästan två på eftermiddagen, jag hade varit vaken i nästan 24 timmar och världen snurrade omkring mig. Så jag gick och lade mig. Tänkte att en timme skulle jag få sova. Alarmet ringde efter en timme. Tänkte att en timme till är okej. Alarmet gick igen och jag tänkte att en enda liten timme till - sen! Alarmet gick igen, jag tvingade upp ögonen, och lyckades till sist tvinga mig upp ur sängen.
Nu var det mörkt, men jag gick ut på upptäcktsfärd ändå. En försiktig upptäcktsfärd, för jag ville inte gå vilse, men ändock. Jag hittade en himla massa restauranger (den första jag såg var McDonalds, men den tänker jag undvika, jag lovar), ett par cykelaffärer, en matbutik, en hyakuenshop (butik som säljer allt möjligt smått och gott, från sybehör, porslin, godis, pennor, städartiklar osv, och i princip allting kostar 100 yen (ca 7 kronor).
Så jag köpte lite bra-att-ha-saker, typ tvål, toapapper, frukost till imorgon. Sen gick jag och åt middag på Matsuya, en av de fantastiska japanska snabbmatsrestaurangerna som Teresa saknar så mycket ;) 290 yen. 20 kronor, för en skål ris med kött, som man blir proppmätt på. Jag kommer aldrig laga mat under hela tiden jag är här :D Jag hade glömt att det var så billigt.

Nu har jag packat upp väskan ordentligt och ställt i ordning rummet. Jag var lite orolig när jag såg skrivbordet, att min dator och tangentbord inte skulle kunna samsas där, men det går. Om än knappt. Vi får se hur bekvämt jag tycker det är att sitta så här.

Jag har en TV, förresten! Med kanaler, jag zappade runt lite förut och konstaterade att min japanska är rostig. Jag var stolt över att jag förstod både taxichauffören och hyresvärden när de gled in på japanska, men misstänkte redan då att de nog talade lite bebisspråk. Men ändå. Nu hoppas jag bara att språket ska återkomma snabbt.

Planen för imorgon, i hopp om att det inte regnar;
Ta tunnelbanan in till stan för att se hur lång tid det tar. Leta reda på hotellet mormor ska bo på sen, så jag vet var det är. Återse lite gamla bekanta gator och butiker. Vid fint väder kanske jag tar mig till nåt av de turistiga ställena jag har saknat. Fler bilder utlovas hur som helst i nästa inlägg, när jag har varit ute i dagsljus! :)

Rummet sett från hallen

Badrummet - inte helgjuten plast!

Hallen - dörren är inte av plåt!

Rummet, sett från fönstret