Souvenirer och nattliga promenader

Idag har vi vandrat omkring en massa, som vanligt. Jag tror mina ben börjar vänja sig lite grand, för de gör inte alls lika ont idag som de har gjort andra dagar, trots att vi har gått över 22 000 steg enligt Fredriks stegräknare.
Planen var ju som bekant Nijo Castle - Arashiyama - Ryoanji - Kinkakuji. Den ändrades lite, kommer ni märka ;)

Vi började med Nijo Castle, där det var ordentligt med folk. Lördag, liksom, man får vänta sig det. Men det innebar att man kunde höra fåglarna i golvet ordentligt. Går man ensam över det där golvet låter det ju mest som gnissel, men är man några stycken så låter det som fåglar. Huruvida det låter som näktergalar vågar jag inte uttala mig om ;)
Bland de folk som var där idag var till exempel minst en klass med high school-studenter. De var där på klassresa, förmodligen, och en av deras uppgifter var att de skulle intervjua turister vid slottet - för att öva på sin engelska, antar jag. Så vi blev stoppade vid två tillfällen av tre olika flickor som ville intervjua oss om varifrån vi kom, hur länge vi skulle vara i Japan, vad vi hade och skulle se, och vad vi tyckte. Inga djupare frågor, men det var väldigt kul. Första två tjejerna ville ta kort med oss också - eller en av dem ville det iallafall, den av dem som faktiskt pratade, hon som inte gjorde det såg mest ut som jag misstänker att jag skulle ha gjort om jag var i hennes situation. Obekväm och vill helst vara nån annanstans. Den sista tjejen var väldigt bra på engelska. Alltså, den första gjorde sig förstådd utan problem, men läste frågorna innantill och hade lite svårt med dem. Den sista sneglade på frågorna och tittade sedan på oss när hon frågade dem, och jag tror hon förstod våra svar bättre också. Och hennes uttal var näst intill så perfekt jag nånsin hört från en japan. Vi tänkte tyvärr inte på att säga det till henne, vilket var lite synd.
Men hur som helst. Bilder från Nijo Castle, jag försöker att inte upprepa mig, så:

Detalj av taket i en port

Utsikt från slottets utkikstorn

En trana i slottets trädgård :) 

På vägen ut från slottet så hade det satts upp en massa stånd som dels sålde mat och dels souvenirer. Vi blev pålurade flera stycken ;) Jag köpte bland annat en solfjäder och två par ätpinnar. Fredrik köpte sake och lite saker som var lite otympliga att bära på, så vi bestämde oss för att åka hem och lämna grejerna innan vi fortsatte. På vägen åt vi också lunch på Mos Burger - teriyakiburgare, såklart - så nu är det bara Yakiniku och japansk snabbmat kvar så har jag bjudit på allt jag tycker man bör äta när man är i Japan ;)

När vi lämnat av grejerna så begav vi oss vidare till Arashiyama. Vi åkte inte samma väg som jag och mormor gjorde dit - det finns tre olika stationer för tre olika linjer av tunnelbana/tåg/spårvagn i området - och vi råkade komma igenom ett litet festivalområde, eller några stånd som sålde mat och lite japaner som satt och hade körsbärsblommeparty, trots att körsbärsblommorna nästan har blommat klart nu.
Det var riktigt trångt på vägen upp mot bambuskogen. Märktes att det var lördag. Och många av japanerna där hade på sig kimonos - alltså, man ser ju dessa lite här och var, särskilt i Kyoto, men det var ovanligt många idag, fast jag vet inte riktigt varför. Men hur som helst, när vi kom till Tenryu-ji, som ni kanske minns från förra Arashiyama-inlägget, så bestämde vi oss för att gå igenom både templet och trädgården (jag och mormor gick ju bara trädgården). Templet var fint, och man fick ta bilder där inne, så jag fick flera stycken, särskilt på det man nästan aldrig får bilder på annars; väggmålningar.

Tigrar ...

... vem vet, nån sorts djur ... 

... och en ledsen drake.

Väggmålningar i gamla japanska slott och tempel och allt vad det är är verkligen jättevackra, massa olika motiv, drakar är vanliga i tempel, tigrar, tranor, sakura, och så vidare och så vidare, är vanliga både i tempel och slott. Och ord kan inte beskriva hur fina de kan vara (inte mina ord iallafall).
Jag tog också en bild på hur förvaring kan fungera i en sorts hus med en sorts golv man inte gärna ställer möbler på:

Inbyggda skåp :)

Från templet gick vi till trädgården, som vi gick igenom, men ni får inga bilder, för ... tja, jag tog inte så många, eftersom jag redan varit där en gång och tagit massor, så jag koncentrerade mig mest på att titta.
Samma sak gäller i själva bambuskogen, nu vet jag ju definitivt hur hopplöst det är att försöka fånga den på bild, så jag försökte inte, utan njöt av promenaden istället :)
Ni kan däremot få en bild från helgedomen man kommer förbi om man går till/från bambuskogen utan att passera templet. Det är en helgedom dit många prinsessor skickades för nån sorts reningsceremoni, exakt vad den gick ut på vet jag inte, men vi gick in och kikade, och hittade bland annat de här små statyerna:

Rävar, oerhört viktiga i japansk folktro

Nu var klockan närmare fyra, så det var ingen idé att fortsätta på vår tidigare plan, eftersom allt stänger vid 17 och insläpp kan tänkas stänga redan vid 16, som vi fick erfara förra gången vi ville till Nijo Castle. Så vi gick tillbaka mot stationen, och stannade till vid stånden för att Fredrik ville äta takoyaki (bläckfisk... nånting, nån sorts smet stekt i en särskild sorts form så det blir små runda bollar), och prova de jätteläskiga grillade bläckfiskarna.

Creepy!

Jag smakade också på bläckfisken. Den hade en god sås på sig. Själva bläckfisken ... nej, inte vidare god. Inte god alls, faktiskt. Och inte bara för att jag är kräsen - Fredrik tyckte inte heller om den. Jag köpte mig en grillad majskolv istället, den var bättre, doppad i soja också, det var riktigt gott.

Detta var ungefär vår middag. Så nu åkte vi tillbaka till Kawaramachi (centrum), där vi letade reda på den fantastiska parfait-restaurangen som jag borde gå till oftare. Den säljer lite lätt mat, och massor (ett hundratal) olika sorters parfaiter. Den var lite komplicerad upptäckte vi, för när man kommer in ska man skriva upp sig på en lista - sitt namn och hur många man är, och sedan ringa in ett av tre alternativ, som bara står på japanska. De två första med bara kanji, vilket vi inte kunde läsa, och det sista betydde "var som helst". Eftersom vi inte visste vad det betydde ringade vi inte in något alls. När vi sedan så småningom blev visade till sittplatser insåg vi att det förmodligen hade att göra med om man ville ha en rökfri plats eller inte. Vi hamnade på våningen där rökning var tillåten, men som tur var luktade det inte så mycket just där vi satt, iallafall, kanske var inte hela våningen rökplatser.
Hur som helst. Det finns alla möjliga sorters parfaiter där. Alla. Möjliga.

Förstora om ni inte kan läsa, och kolla in nedersta raden

Plus några omöjliga, med andra ord. Vi bestämde oss för att ta lite mer klassiska sorter. Eller ... min var väl det - mint och choklad - Fredriks var lite konstigare - blå kokos.

Fredriks till vänster, min till höger

Min smakade ungefär som mint och choklad ;) Fredriks smakade som tuggummi :p Men goda var de, båda två.

Sen var klockan halv sju, ungefär, och vi började gå mot Kiyomizudera, för där, liksom i många andra tempel i Kyoto, har de fram till och med imorgon ett "light up-event", liknande det jag var på i Gion med några japaner förra veckan. Och jag tänkte att det är nog extra häftigt vid Kiyomizudera, med utsikten och allt.
På vägen dit gick vi igenom Yasaka Jinja, där det fortfarande är japaner som har hanami, fast inte lika många som förra veckan. Sedan gick vi vidare genom bakgatorna mot Kiyomizudera. De här gatorna är jättefina på dagen, fast rätt mycket folk. Vid den här tiden på kvällen var det nästan folktomt, det var mörkt, och så otroligt mysigt. Härefter kommer för övrigt inte så många bilder, för nattbilder är svåra, men jag hoppas mina beskrivningar kan återge lite av hur det var iallafall.
Som sagt är det inte bara Kiyomizudera som har sådana här events, och på vägen ditåt råkade vi hitta en trappa som var väldigt fint upplyst. Vi gick upp för den och hittade ett tempel vid namn Kodaiji, som också såg ut att vara upplyst. Så vi gick in för att titta. Det var jättefint, vi var ju lite uppåt bergen nu, så man had elite fin utsikt innan man kom fram till själva tempelbyggnaden. Där inne hade de helt oväntat en utställning med modern konst. En skulptur av en människa gjord av hönsnät, lite tavlor vars motiv var svåra att se och ... eh, saker man inte ens kunde se vad det var. Modern konst. Alltså, vissa grejer var jättefina, och det här är inte ett klagomål alls, det var bara väldigt oväntat. Ännu mer oväntat var när vi kom ut mot en del av templets trädgård, som inte var upplyst med starka lampor underifrån som resten var, utan med ett ljusspel av något slag. Jättemodernt och spelades över den här zen-trädgården och templets mycket japanska gamla port. Häftigt men konstigt, ungefär som utställningen ;)
Efter detta ljusspel gick man vidare genom trädgården där de vanliga lamporna kom tillbaka, och man fick gå vägen via bland annat en grav som tillhörde "Nene-sama", som var en adelsdam från början av 1600-talet, som byggde det här templet för att hedra sin bortgångne make. Man kom också igenom en liten bambuskog som också var upplyst med lampor och jättemysig. Mysig är ett ord som kommer repeteras mycket här, bara så ni vet.
När vi kom ut från det här templet, tillbaka nerför trappan, så gick vi bokstavligt talat 10 meter innan vi hittade nästa lilla avstickare i form av ett tempel där vi kunde se lite grönt ljus. Detta visade sig vara Entokuin, ett undertempel till Kodaiji.

Det gröna ljuset som lockade oss. 

Det här templet var ännu mysigare än det förra, det var mindre men framförallt var det i princip folktomt. Vid Kodaiji var det ju inte trångt, direkt, men vi var inte ensamma. I Entokuin stötte vi på tre andra personer totalt. Och framförallt vid dess norra trädgård kunde man sitta och titta ut på den och bara ta det lugnt. Inte ett ljud, inte en människa, en jättevacker trädgård som var jättefint upplyst, jag hade kunnat sitta där i flera timmar.

Ett hopplöst försök att fånga känslan på bild.

Men vi gick vidare, såklart. Genom i princip folktomma gator - och de här gatorna är aldrig folktomma annars, jag har gått dem flera gånger, främst förra gången jag var i Japan, och det har alltid varit trängsel. Men nu, jättefina vindlande gator med vackra gamla japanska hus, tyst och lugnt, det var en fantastisk promenad.
Vid Kiyomizudera köpte man biljetter långt framför platsen man i vanliga fall gör det, förmodligen för att byggnader även utanför vanliga biljettbyggnaden var upplysta. Jättefina. Såklart.

Samma byggnad som jag och mormor såg drakparaden komma ner från

Det fanns också en lite spännande grotta man fick gå in i. Man gick nerför en trappa, till en gång som var fullständigt becksvart - det gick inte att se någonting alls. Man följde en sorts rep, eller kanske snarare ett radband fast storlek större, in och runt och kom till en upplyst sten med en symbol på. Vi hade ingen aning om vad det var, så vi tittade på den en kort stund och gick sedan vidare och ut. Jag googlade fram nu att det var "tainai-meguri", barmhärtighetsgudinnans livmoder, och det ska alltså symbolisera nån sorts återfödelse. Kanske hade betytt mer om vi vetat det innan, men även som det var nu så var det en spännande upplevelse iallafall :)
Vidare till själva huvuddelen av templet, där vi förundrades över utsikten över Kyoto i natten, och över ljussättningen på både trädgård och byggnader. Vi köpte också en varsin amulett som ska skydda mot huvudvärk. Jag satte min på min nyckelknippa, så nu hoppas jag att mina vanliga vårhuvudvärkar ska skrämmas bort :)

Kiyoumizudera by night

På vägen ut drack vi vatten ur Otowa - källan templet är byggt kring - vilket ska kunna hjälpa en att få önskningar uppfyllda. Jag önskade ingenting, för jag kände inte till denna detalj då. Undrar om det funkar i efterhand ...

Hur som helst. Vi promenerade tillbaka samma mysiga lilla väg som vi kommit, till centrum varifrån vi tog tunnelbanan hem igen.

Till vänster, amuletten mot huvudvärk, de andra är från Tenryu-ji, den i mitten var bara fin, den till höger tror jag bara var en vanlig amulett för tur.

Imorgon blir det två stycken festivaler - en som går ut på blomsterarrangemang, en som bara beskrivs som mystisk, så vi får väl se vad den går ut på - och sedan ska vi göra ett nytt försök att ta oss till Kinkakuji och Ryoan-ji.

Godnatt!

Tokyo och Otsuki

Hej! Här kommer ett långt inlägg om Tokyo och Otsuki.

Tokyo:
Alltså dag 2 i Tokyo, som vi började med att åka till kejserliga palatset och vandra omkring i parken där. Det var lite svårt att hitta – inte till palatset, det var välskyltat, men väl där var det svårt att riktigt veta var man skulle gå in. Vi och många med oss gick fel först och fick vända och gå till rätt port. Man kan undra varför de inte skyltar bättre …
Men hur som helst, parken var fin, och stor, och här och var lite labyrintlik, men vi kom både in och igenom och ut ;) Tydligen blev det inte mycket bilder på själva trädgården utan mest intressanta detaljer i den, men:

Utkikstorn döpt efter Fuji - en gång i tiden kunde man se Mt Fuji från detta torn.

Apelsinträd! :D

Tokyos skyline från palatsträdgården

Tehus i palatsträdgården

Efter detta åkte vi till Harajuku,

Apropå ingenting, men vem har pratat om trängsel i Tokyos tunnelbana?

där vi bland annat åt lunch på en ramen-restaurang jag kom ihåg från förra gången jag var i Tokyo. Den var lika god den här gången :) Sedan gick vi ett varv längs gatan med alla de konstiga butikerna. Vi gick bara in i en av dem, och köpte inga kläder. Jag ska shoppa kläder nästa gång jag kommer dit, om jag mot förmodan lyckas hitta någonting i västerländska storlekar.

Början på den här roliga gatan. 

Min favorit, bara för att den säljer så mystiska kläder.

Sedan gick vi till Meiji-jingu, Meijis helgedom, som ligger precis där intill. Meiji var Japans 122:e kejsare, och de var han som satt på tronen när USA tvingade Japan att öppna sina gränser i slutet av 1800-talet. Han var tydligen rätt öppen för det västerländska och introducerade nåt som kallas ”japansk själ, västerländsk teknik” (eller nåt liknande), som är det som flödar igenom Japan än idag. Ha kvar det gamla japanska tänkandet men blanda det med västerländska influenser. Meiji var uppenbarligen en omåttligt populär kejsare och när han dog 1912 så bestämdes det att man skulle bygga den här helgedomen till honom. 120 000 träd och växter donerades från hela Japan och övriga världen för att få ihop skogen som omger helgedomen, och man tog en stor del av Tokyos yta i anspråk (Tokyo kanske inte nådde så långt ut på den tiden, men som det är nu är den här helgedomen en enorm park mitt i Tokyo). Längst norrut finns även ett museum tillägnat Meiji, där man får se lite saker han och kejsarinnan Shoken ägde, och får se lite bilder och läsa om Meijis liv från födelse till död och begravning. Man fick även se en miniatyruppställning av hur begravningståget såg ut. Enormt mycket folk. Alltså flera tusen. Man fick även se porträtt av alla kejsare Japan har haft – alla målade av samma person, alltså i modern tid, så hur han visste hur alla dessa kejsare såg ut är något av ett mysterium.

Massor av sake, doneras tydligen varje år från japanska sakebryggare. 

Även massor av vin doneras från Frankrike.

Det tehus Meiji lät bygga åt sin hustru, Kejsarinnan Shoken.

Liten fiskedamm, tillhörde tehusområdet.

Kamferträd i helgedomen, runt omkring kunde man hänga upp böner.

Utsidan av Meiji-museet.

Efter detta åkte vi till Shinjuku. Mest för att jag inte har någon bra koll på Tokyo alls men visste att vid Shinjuku eller Shibuya fanns en stor korsning som man borde se. Det var inte i Shinjuku. Vi gick runt där en stund, men hittade inget vi egentligen tyckte var intressant, så vi åkte vidare till Shibya.
Det japanska tågsystemet är förvirrande. De japanska tågsystemen, snarare. Plural. Många plural. Alla plural. De har ju massor av privata aktörer, vilket håller nere priserna om man jämför med Sverige, men gör det hela jätteförvirrande. Vi gick till en karta och tittade vad det skulle kosta att åka till Shibuya. Vi köpte en biljett för så mycket pengar. Vi gick igenom spärren och satte oss på tåget. Det är så är det går till. Sedan gick vi av vid Shibuya och försökte gå ut genom spärrarna. Icke. Okej, tänkte vi, det här kanske inte är spärrar ut, utan spärrar in till en annan nivå? För så kan det också gå till. Så vi hittade några andra spärrar, som vi kunde se gick direkt ut. Försökte gå ut där. Icke. Då gick vi till ett bemannat fönster och visade upp våra biljetter och frågade varför vi inte kom ut. Hon som stod där visste tydligen precis vad som var fel, och nickade lite överseende mot oss dumma utlänningar, tog våra biljetter och vinkade ut oss. Vi vet fortfarande inte vad vi gjorde fel. Den bästa gissningen vi har är att vi köpte tunnelbanebiljetter för ett annat företag, som i Shinjuku använde samma spärrar som JR (Japan Railways, som kör den linje vi åkte med), men inte i Shibuya, så vi kunde komma in men inte ut.
Förvirrade? Det var vi med.
I Shibuya hittade vi den här korsningen jag var ute efter. Jag vet inte vad jag ska säga om den förutom att den är stor och många tusen människor går över den varje dag. Enligt min guidebok kan ett par tusen människor gå över den vid varje grönljus i rusningstid, och medan vi var där gjorde vi en uppskattning att kanske inte fullt tusen pers, men över 600 gick över vid varje grönljus. För att få lite utsikt över korsningen gick vi till ett café som låg på tredje våningen och fikade. Det här var inte ett ställe där man fick välja plats själv, utan man blev visad till en plats. Först fick vi inte fönsterplats, men servitriserna förstod nog vad vi egentligen gjorde där, så när ett fönsterbord blev ledigt innan vi hade beställt så erbjöd de det till oss. Därifrån såg korsningen ut så här:

Fikat var gott, jag åt en chokladkaka och drack citrus rooibos-te. Örtte var tydligen lite av deras grej där, man fick en hel liten kanna för sig själv, och två sorters honung. Mycket gott, både te och kaka.

Fika

Efter fikat gick vi och hittade statyn av Hachiko. Hachiko var en hund, som tillhörde en professor vid Tokyos universitet. Varje eftermiddag när hans husse kom hem från jobbet, kom Hachiko till Shibuya station och väntade. Sen dog husse medan han var på jobbet en dag, och kom alltså aldrig tillbaka till stationen, men varje dag fram tills Hachiko själv dog nästan 10 år senare kom hunden tillbaka till samma plats vid samma tid varenda dag och väntade. Den här hunden har nu blivit en sorts nationalsymbol för lojalitet, och har en staty vid stationen, platsen han brukade vänta på är utmärkt med ett par tassavtryck, och man hedrar honom till och med på hans dödsdag. Det är lite fint, faktiskt :)

Hachiko

Nu åkte vi tillbaka till Akihabara, för även om Shibuya är ett shoppingdistrikt så är det mer kläder, och elektronik och manga/anime som finns i Akihabara är långt mycket mer intressant. Så vi gick omkring där, vandrade bland massa butiker med roliga grejer, men Fredrik hade väldigt svårt att hitta en souvenir att köpa med sig hem ;) Han var för kräsen, helt enkelt, ville ha både något användbart och något med figurer (anime pratar vi alltså) som han kände igen. Antingen trots eller på grund av utbudet prylar var det svårt att hitta ;)
Men han hittade något accepterbart till sist (tyvärr inte Sailor Moon-cosplay kläder med tillhörande peruk som jag tyckte han skulle köpa), och vi gick vidare för att äta middag. Det var också lite svårt – stort utbud, men svårt att veta vad allt var. Vi åkte upp till restaurangvåningen i Yodobashi (stora elektronikaffären) och hittade där en restaurang där jag åt en ”hamburgare” på japanskt vis – färsbiff i nån sorts sås, med ett stekt ägg och bakad potatis – och Fredrik åt friterad seafood (skaldjur, bläckfisk annat havsbaserat som inte är fisk), och sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet så vi kunde somna tidigt, eftersom vi dagen efter skulle upp tidigt på riktigt.


Därmed vidare till:
Otsuki:

Först och främst vaknade vi vi sjutiden, checkade ut från hotellet och gick ner till stationen för att påbörja resan mot Otsuki. Vi frågade för säkerhets skull en stationsvakt om hur man fick tag på biljett till Otsuki, men det var inte svårare än att köpa den i biljettmaskinen som alla andra. Men efter gårdagen vet man ju aldrig.
Vi var väldigt tidiga ut, åkte nästan 40 minuter tidigare från Akihabara än tänkt, bara utifall att nånting skulle bli konstigt på vägen. Det blev det egentligen inte, det var rätt lätt att hitta vid bytena. Så vid sista bytet, en station som heter Takao, satte vi oss och fick vänta i en halvtimme på att tåget vi egentligen skulle med kom. Det var ingen idé att komma för tidigt till Otsuki, eftersom Yuriko skulle möta oss vid stationen.
Och när vi väl kom till Otsuki sedan, så stod Yuriko mycket riktigt där, faktiskt precis vid dörren vi kom ut genom, så det var ju en fullträff ;)
Japan består ju av en himla massa berg, och som jag har nämnt så ser man dem var man än är i Kyoto, nästan. Så Kyoto ligger nära bergen. Otsuki ligger i bergen. Det är en jättemysig liten stad på strax under 30 000 invånare (jämför med Kyotos 1,5 miljon eller Tokyos 9-40 miljoner beroende på hur man räknar), väldigt lantlig, det fanns till och med lite små fält här och var. Riktigt små när man är van vid svenskt lantbruk. Men det var hur som helst en väldigt annorlunda känsla att komma från Tokyos innerstad. Varken jag eller Fredrik är ju direkt storstadsmänniskor, så det var rätt skönt att komma ut på landet så här efter två dagar bland skyskraporna :)

Vår första destination i Otsuki var The Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center. För de som i likhet med mig inte har full koll på vad detta är, så är Maglev ett sorts tåg, som ska vara ännu snabbare än Shinkansen, och gå ca 500 km/h. Hur det funkar … magnets! … Okej, det är nån sorts elektromagnetism, som gör dels att det går väldigt fort och dels att tåget inte rullar utan svävar på rälsen. Googla om ni vill veta mer ;) Tydligen så är det här enda stället där man kan få se de faktiska testtågen åka i Japan, och vi hade turen att komma på en dag då de faktiskt kördes (det gör de inte alla dagar). Det var jättespännande, dels fick vi alltså se tre stycken faktiska testtåg köras utanför centret – ca 250-400 km/h gick de om jag minns/uppfattade rätt – dels fick vi en liten demonstration på hur det hela fungerar på en minibana inne i centret, och så fick vi se en liten film som berättade lite om historien bakom transport i Japan – från soldaters marsch till hästdragna vagnar till de första Shinkansen till de här framtida Maglev. Med Maglev ska det ta 68 minuter att ta sig mellan Tokyo och Osaka. Med nuvarande Shinkansen tar det ca 2,5 timmar. Det är ca 50 mil.
Hela den här upplevelsen gör sig bättre på film än på bild, så här får ni några stycken:

I den sista, lägg märke till vad som händer när "tåget" blivit för varmt (och med för varmt menas inte längre minus-en-himla-massa-grader-men-jag-minns-inte-hur-många).

Efter detta åkte vi till en utsiktsplats för att se Mt Fuji. Vi fick faktiskt en glimt av berget redan på bilresan mot Maglev-centret, vilket var väldigt coolt. Och oväntat, jag trodde det skulle vara för molnigt, men man kunde definitivt se att det var Fuji som låg där. Stort berg. Jättestort, och jättecoolt. Uppe vid utsiktsplatsen fick vi en snabb skymt, tyvärr var det för molnigt för att berget skulle fångas på bild, men jag såg det, så jag är nöjd. Bilder får ni googla fram ;) Dock kan ni få en panoramabild från utsikten där uppe – den var fantastiskt även när man inte kunde se Fuji.

Mycket fint :)

På den här utsiktsplatsen låg det en gång i tiden ett slott. Icke så längre, men man har byggt upp en byggnad som ser ut som slottet gjorde, och där inne har man en utställning av foton över Mt Fuji. Vi gick in dit, såklart, och tydligen är det inte så många som gör det, för han som jobbade där verkade lite förvånad över att vi ville in, och följde med oss till utställningsrummet för att tända lamporna X) Måste vara ett väldigt avslappnat jobb, det där :p
Men bilderna var jättevackra, och Yuriko berättade bland annat att man från Otsuki, på sommaren när man får bestiga Mt Fuji, kan se en hel linje med lampor där folk går. Det fanns ett par bilder på det, det verkar väldigt coolt. Allt som har med Fuji verkar coolt ;) Yuriko lät för övrigt väldigt förvånad när vi sa att vi varken har vulkaner eller stora jordbävningar i Sverige. Hon blev också förvånad över att vi inte har så tjockt snölager, i Stockholm iallafall, och hon visade bilder från förra vintern när de i Otsuki tydligen hade 1,5 meter snö (detta är inte vanligt, i vanliga fall får de tydligen 20-30cm). Min teori om varför vi inte får så mycket i Sverige (för det är inte temperaturen – Stockholm är kallare än Otsuki), är att Japan helt enkelt har mer nederbörd än vi har i Sverige.
Hur som helst. Utsiktsplatsen var jättefin, både utsikten och själva stället.

Därefter åkte vi till en bro vid namn Saruhashi (Apbron), där vi åt lunch på en sobaretaurang (soba = en sorts nudlar). Det var väldigt japanskt, vi satt till och med på tatamimattor på golvet. Yuriko berättade legenden om apbron – på 600-talet nån gång bestämde en kejsarinna att en bro skulle byggas över den här ravinen, som på sitt smalaste ställe var och är 30m bred. Arkitekten tog dit massor av duktiga hantverkare, men varje gång de byggde en bro så började det regna och floden steg och sköljde bort bron. Så en dag när arkitekten gick längs ravinen och var deprimerad och undrade hur han skulle lösa det här så fick han se en grupp apor som hängde i varandra och bildade en apbro över ravinen. Då kom han på att stödet för den här bron naturligtvis inte skulle vara vertikalt som brukligt (med pelare ner i floden, så att säga), utan horisontellt, med pelare ut från klippväggen. Så de byggde bron så, och den klarade av floden. Och sedan har den renoverats och så vidare många gånger efter det, och breddats och smalnats av igen, men den finns kvar iallafall, och fortfarande byggd efter samma princip :)

Saruhashi

Floden bron går över. 

Här fick vi också se ett exempel på vulkanisk sten. På 1700-talet fick ju Mt Fuji ett utbrott och lavan rann ända till Otsuki, och Yuriko visade upp en klippvägg som visade skillnaden på var lavan hade flutit i floden, var den var vid ytan på floden och var den flöt ovanför. Skillnaden var verkligen slående, huruvida det syns på bilden … jag hoppas det :)

Svårt, men grönt längst ner, svart sten högst upp och en strimma brunt däremellan...

Efter detta åkte vi och hämtade upp Yurikos make (varken jag eller Fredrik kommer ihåg vad han hette, fast han presenterade sig … pinsamt) och sedan åkte vi hem till dem. Här var det också lite pinsamt, för egentligen ska man ju ha med sig nån liten present när man blir hembjuden till folk, men det kom inte vi på förrns vi satt på tåget till Otsuki, så vi fick istället be om ursäkt för att vi inte hade något. Yuriko var såklart japansk och sa att det var ingen fara alls (Det var det säkert inte heller, men lite pinsamt ändå, längre fram kommer ni förstå exakt varför).
Vi blev bjudna på te och japanska sötsaker. Två sorters kakor, en av dem var med bönmos i, den smakade ungefär som allt annat med dessa bönor som japanerna tror är godis (inte så gott), den andra vet jag inte vad som var i, men den smakade lite bättre, tyckte jag. Sedan riskakor, som jag inte heller gillade så värst, men dem tyckte iallafall Fredrik om. Sedan satte vi oss tillsammans med Yurikos man under en kotatsu, och blev bjudna på sake (japanskt risvin). De var ju lite kul att få smaka på det, och jag måste ju säga att jag väljer det över både öl och vin, även om det inte betyder så mycket. Jag fick även ett glas apelsinjuice, och föredrar det över alkohol, any day ;)

Sake

Så medan Yuriko förberedde middagen så satt vi tre där och gjorde vårt bästa för att prata. Han talade ju knappt någon engelska, så vi fick klara oss på hans hackiga engelska och min hackiga japanska, och de var bara vid ett tillfälle vi gav upp och insåg att vi inte kunde fortsätta konversationen alls. Men vi pratade lite om Sverige och våra stora exporter (vi fick gissa lite – trä och metall, och IKEA, såklart, som de tydligen inte visste var svenskt). Fredrik visade också bilder från Åland, och vi pratade lite om vind- och solkraft och hur dåligt det är att utvinna energi ur kärnkraftverk – där var han väldigt bestämd på att det ska man inte göra. Jag frågade inte om Fukushima, fast jag var sugen, men jag kände att språknivåerna var inte riktigt rätt. Vi pratade också lite om andra länder – han hade varit till USA och Australien, han tyckte bättre om Australien, för USA kändes farligt. Det var här nånstans han också tog upp att i USA (och vilket annat land som helst, känner jag nästan) skulle man aldrig komma hem till en främling och sätta sig och dricka alkohol med dem ;) Han gav oss också en varsin sake-mugg som present, vilket var jättesnällt och vi blev jättetacksamma, fast även lite självmedvetna, som sagt vi hade ju inte med oss nåt till dem. Men det gick ju inte att säga nej :)
Sedan var det middag, pork-cutlet, som inte riktigt är fläskkotlett, men nåt sorts fläskkött som har friterats, med sallad och ris och miso-soppa. Jättegott. Verkligen. Jag gillar ju inte miso-soppan man får på restauranger, men den här var verkligen god. Och köttet och grönsakerna och allt, jag lyckades till och med nästan äta upp allt. Och medan vi åt så spelade Yuriko piano för oss, hon ville så gärna göra det, och vi skulle inte hunnit lyssna annars, så hon sa att vi fick tänka på det som en restaurang där man fick musik på köpet ;) Hon var väldigt duktig, såklart :)

Men sen blev det lite bråttom att åka. Det fanns ju inga hotellrum att sova på i Otsuki, så vi var tvungna att ta oss hem till Kyoto. Vi fick med oss en liten påse med sötsaker och muggarna och sen körde Yuriko oss till stationen. När vi sa hejdå så lovade vi att om de nånsin skulle komma till Sverige så ska vi guida dem också, så vi får se ;)

Vi hade fått instruktioner för hur vi skulle åka till Shin-Yokohama, för att ta Shinkansen därifrån tillbaka till Kyoto. Det gick bra ända fram tills vi kom till Shin-Yokohama och skulle köpa biljetter till Shinkansen. Först gick vi till en maskin och tyckte att vi lyckades få ut varsin biljett. Sen gick vi till spärrarna, som vi inte kom igenom. En stationsvärd upplyste oss om att det vi hade köpt var bara halva biljetten (biljett för sittplats, inte för själva resan), så vi var tvungna att köpa en till i en annan automat. Den var oerhört förvirrande, och det tog oss en stund att inse att vi skulle stoppa in biljetten vi hade köpt för att komma på tåget i Otsuki så den kunde lägga till Shinkansenbiljetten på den, typ. Väldigt konstigt. Så till sist fick vi alltså två stycken papperslappar som var vår Shinkansenbiljett, och som båda skulle in i maskinen vid spärren så vi kunde komma igenom.
Men vi kom på Shinkansen, och vi kom av i Kyoto. Sen kom vi hem och jag skrev egentligen klart det här inlägget men var för trött för att korrekturläsa, så jag sköt upp publiceringen tills jag vaknade nu på morgonen :)

Saker vi fick med oss från Otsuki. Fina muggar, halvgoda kakor ;)

Så idag är det helt okej väder, lite sol ska vi få till och med, så vi ska bege oss ut till Nijo Castle, Arashiyama bambuskog, Ryoanji (tempel med en häftig stenträdgård, har jag hört) och Kinkakuji. Är planen. Så jag ska väl ta mig upp ur sängen så vi hinner med allt ;)
Vi hörs!

Hallå från Tokyo!

Så idag var det dags att åka till Tokyo. Vi gick upp vid tiotiden (jag har dåligt inflytande över Fredrik. Moahaha!), och åkte ner till Kyoto Station i hopp om att hitta tillbaka till ett ställe som sålde sushi, så vi kunde äta det till lunch. Vi hittade tillbaka till ett ställe som åtminstone hade sushi på bilden utanför restaurangen, och erbjöd tabehoudai (buffé) vid lunch. Så vi gick in, satte oss, gick till buffébordet där ... det inte fanns någon sushi. Till Fredriks stora besvikelse, till min förvåning, eftersom det som sagt fanns på en skylt utanför. Men, men. Vi åt ändå, det var massa japanska rätter som man kunde smaka på, så det var ju rätt spännande.

Äggröra, sojabönor, stekta nudlar, ris, pumpa, kokt köttbulle (?), friterad kyckling, köttbulle i teriyakisås

De nya sakerna i diagonal linje uppifrån vänster ner till höger: nån sorts groddar, stekt lök, tomater

Allt var ätbart, löken var inte tillräckligt stekt för min smak, sojabönorna var ... nja ... och den kokta köttbullen var lite för "lös" för att riktigt vara okej. Äggröran hade kunnat få vara varm, men annars smakade den helt okej. Köttbulle i teriyakisås är jättegott, det måste jag börja göra hemma ;) Riset hade lite grönsaker i sig och riven ingefära på, det var riktigt gott, faktiskt. Det mesta annat smakade ungefär som man hade kunnat tänka sig :) Jag tycker det var lite sympatiskt med tallrikarna, att man kunde lägga allt avdelat så de inte behövde beblanda sig med varandra ;) 

Efter lunchen hittade vi till Shinkansen, och satte oss på ett tåg mot Tokyo. Den resan tar ungefär 2-2,5 timmar (jag glömde kolla vad klockan var när vi kom fram, men däromkring är det), och man blir väldigt trött. Det finns mycket kul att se ut genom fönstret, dock, man åker ju förbi lite landsbygd och det är rätt mysigt. 

Väl framme i Tokyo var vi lite förvirrade över hur vi skulle ta oss från Shinkansen till Yamanote-linjen, som är den tunnelbanelinje i Tokyo som vi skulle ta oss till Akihabara med. Vi hittade nämligen till plattformen för Yamanote-linjen, men vi hade fortfarande inte blivit av med våra Shinkansen-biljetter och kunde inte hitta några biljetter för tunnelbanan. Så till sist fick vi hitta några spärrar, gå ut genom dem så våra Shinkansen-biljetter blev uppätna, och sedan köpa tunnelbanebiljetter där ute och gå tillbaka in. Mycket omständligt blev det ;) Men vi kom på rätt tåg. Vi kom fram till Akihabara. Vi fick stå en stund och vara förvirrade turister innan vi lyckades lista ut åt vilket håll vårt hotell låg, men det var rätt lätt att hitta när vi väl vände oss åt rätt håll. 

Vi checkade in, tog en sväng upp till rummet, som är rätt litet, men fräscht, och sedan gick vi ut på äventyr i Akihabara. 

Det är kallt här, kan jag tala om. Alltså såpass kallt att man ångrar lite grand att man inte tog med sig ett par långkalsonger. Såpass att jag var tacksam att jag åtminstone tagit med mig mössa och vantar, förutom jackan och halsduken. Så att, vem har snott mitt väder? 

Vi valde att först gå till Yodobashi Akiba, som är en jättestor elektronikbutik, 7 enorma våningar plus våning 8  som har restauranger och våning 9 som har ... en golfbutik. Hm. Men hur som helst, det är en spännande affär, och den har allt möjligt (okej, nästan, jag återkommer till detta). Bland annat hittade vi här, äntligen, ett sushiställe. Som vi också återkom till. 

När vi hade gått igenom Yodobashi gick vi ut och tänkte gå omkring lite i resten av Akihabara, som bestå av mindre butiker uppställda om och kring och på varandra. Vi gick in i ett hus, som hade 10 våningar, varav 9 var butiker. En tredjedel av dem sålde spelkort (alltså inte kortlekar utan kort av typ Magic the Gathering och liknande), en tredjedel sålde figuriner och dockor (bland annat en Volks-butik och Azones, jag vet att Maria hade varit lycklig här), och resten sålde ... random saker. Här kan vi prata allt möjligt, och jag kan inte ens lista det för jag vet inte vad allt heter X) Kablar, pluggar, mikrofoner, övervakningskameror, neonljus och whatnot. 

Vi kom inte mycket längre än så idag. Vi gick tillbaka till Yodobashi för att äta middag. Tydligen väldigt god sushi. Jag smakade två sorter, de var ... okej. Men inte mer än så. Sorry, sushi är fortfarande inte min grej. 

Kaiten-sushi

Det syns inte så bra på bilden, men tallrikarna åker på ett rullband, och man plockar på sig de man vill ha. Jag filmade en kort snutt, men internet här är för långsamt för att jag ska orka lägga upp det, återkommer senare. Hur som helst, sedan betalar man baserat på hur många tallrikar och vilken sorts tallrikar man plockade på sig. Smidigt. 

Sen gick vi ett varv runt resten av Akihabara, utan att gå in nånstans, utan bara för att se oss om. Det är ett enormt område, fast mer på höjden än till ytan. Men man skulle behöva ett par dagar på sig att gå igenom alla butiker, minst. 

Akihabara by night

Akihabara, still night

Fewture Shop ... ja ... 

Så. Imorgon ska vi åka till Kejserliga Palatset - nuvarande alltså - och se oss omkring. Sedan till Harajuku och titta på konstiga kläder ;) Sedan, om vi har tid och orkar och sånt, till Shinjuku eller Shibuya eller ... eh, nånting, jag har ingen koll på Tokyo, så jag vet inte var man borde åka egentligen X) Men vi får se. Sedan tillbaka till Akihabara, skulle jag tro, och gå i lite fler elektronik/manga/animebutiker, för ... well, varför inte? :p 

På fredag ska vi sedan upp tidigt (tidigt för mig, iallafall), för att vid åttatiden åka ut mot Otsuki och få den där guidningen som jag skrev om i inlägget från Hiroshima. Det blir en heldag där, från tiotiden till fem eller så på eftermiddagen, jag vet inte alls vad vi ska göra, för det har Yuriko (vår guide) fått planera. Men förhoppningsvis kommer det inkludera ett besök hemma hos henne - det skulle vara jättekul, fast lite läskigt, att besöka ett äkta japanskt hem. Jag har glömt bort alt jag har lärt mig om hur man ska bete sig när man har blivit hembjuden till japaner X) Men hur som helst. Spännande ska det bli! Dock innebär detta väder att vi nog inte får se Mt Fuji, för det kommer vara dolt bakom molnen. Men, men, man kan inte få allt :) 

Storstadsutsikt från hotellrummet

Godnatt!

Ut på nya äventyr!

Igår fick jag sällskap här igen. Woho!

Jag hade egentligen planerat att gå upp rätt tidigt igår, för att städa och plocka undan lite inför när det skulle in en extra futon i rummet. Det gick halvbra, jag gick nämligen och lade mig alldeles för sent (vilket inte var mitt fel, sista jobbgrejerna igår tog längre tid än de borde ha gjort), men jag hann dammsuga och så där innan Fredrik dök upp vid tolvtiden.

Så efter att hyresvärden hade varit här och lämnat den extra futonen och en extra nyckel till lägenheten, utifall att nån av oss vill ut på egna äventyr nån dag, så gick vi och åt, på CoCo Curry, för att jag hade ju inte haft tid att äta än, och var lite hungrig. Därefter gick vi till Ginkakuji. Min tanke var att göra nåt ganska nära, för jag visste ju inte riktigt hur mycket Fredrik skulle orka med efter flygresan ;)
Men jag måste säga att jag undrar vad mina gäster tar med sig för väder, egentligen. Kallt, molnigt och igår regnade det dessutom. Och enligt väderleksrapporten ska det se ut så fram tills på fredag. Så ... nja, jag hade hellre sett lite av den där vårvärmen som verkar finnas i Sverige just nu ;) Hur som helst, pga regn är några av bilderna från igår lite dålig kvalitet (vatten på linsen), men nu får leva med det.

Men hur som helst. Ginkakuji var fint även den här gången :) Ni vet redan vad det är för något, så ni får en bild och sen går vi vidare:

Ginkakuji från ovan

Efter Ginkakuji gick vi Filosofens väg. Det ska man ju göra när det är körsbärsblomning, och även om blommorna är lite på nergång nu så är det en väldigt fin väg iallafall :) Och många chanser att se folk i fina kimonos får man också längs den vägen, så det är jätteroligt.

Sakura vid Filosofens väg

Som sagt, blommorna börjar falla av träden - och faller då ner i floden

När vi väl kom till slutet av vägen hittade vi en karta som visade att Nanzen-ji (tempel) låg ganska nära, så vi tänkte att vi skulle fortsätta dit. Vi kom dock inte dit, för på vägen sprang vi på ett annat tempel som vi blev nyfikna på. Eikando Zenrin-ji, hette det.
De flesta tempel man går in i här i Kyoto är visserligen förmodligen "aktiva", dvs används i religiösa sammanhang, men det här var det första där jag faktiskt såg munkar och dessutom munkar som aktivt utövade sin religion. I ett av husen satt en munk och slog på en klocka och sjöng/reciterade/utförde någon form av ceremoni. Och på en klocka utanför fanns det en skylt att man inte fick slå på den, för den var bara till för religiösa ceremonier. Lite farligt, men sympatiskt, att släppa in folk där, tycker jag. Men templet var jättefint. Just att man fick gå in i de här salarna som var jättevackert dekorerade med guld och målningar och statyer och allt. Det fanns dock skyltat väldigt tydligt och överallt att man inte fick ta bilder inne i byggnaderna, så jag lät bli. Fast det var svårt.
Några bilder utanför och på byggnaderna blev det dock, och på utsikten uppifrån pagoden (en pagod är en sorts byggnad som ofta finns vid Buddhistiska tempel och har någon sorts betydelse, men ärligt talat är jag lite osäker på vad. Utom att de i allmänhet är väldigt fina).

Taket på templets huvudbyggnad.

Förstora bilden och förundras av målningarna uppe vid taket, och det man kan skymta av innandömet.

Staty utanför templet.

Fin liten trappa upp till en annan staty.

Utsikt från berget ovanför templet (vid pagoden)

Efter detta var vi trötta, så vi gick hem och lade oss. Well, jag satt uppe en liten stund men jag kunde inte skriva något blogginlägg igår, för:

Lägenheten är kanske inte gjord för två sängplatser

Det är nämligen bara laptoppen som kan hantera SD-kortet i min kamera, surfplattan är för liten :p Och jag orkade inte krångla laptoppen till sängen. Så.

Hur som helst, det blev en väldigt lång natt, även om vi kanske inte sov hela natten. Men imorse gick vi upp vid niotiden, och tog oss till Kyoto Imperial Palace. Det ligger kanske 20 minuters promenad härifrån, som jag kanske nämnt, och idag var sista dagen i ett event där man blev insläppt på själva palatsområdet. I vanliga fall får man bara vara i parken (som visserligen är jättefin). Men när man nu fick chansen att gå in till själva palatset så kunde man ju inte missa den :)

Port för gäster till palatset. 

Vissa byggnader var för stora för att få plats på vanliga bilder, därav panorama :) 

Dansande dockor. Okej, stillastående, som tur var, men ändå.

Skärmar i ett av de rum gäster kunde få vänta i när de kom. 

Kejsarens egen trädgård.

Mer av den kejserliga trädgården.

Det var en utställning av något slag där inne, som hade att göra med Kejsar Taishos kröning 1915. Byggnaden i panoramabilden är där han faktiskt kröntes, och dockorna representerar en dans som dansades under/efter/i närheten av ceremonin (förlåt, jag kommer inte ihåg vad det stod).

Efter palatset tyckte vi att det var lite kallt, så vi åkte till Kyoto Station, där vi åt mat på en ramen-restaurang, för ramen måste man ju äta när man är här. Min ramen var god, Fredriks rapporterades att vara okej :p Sedan gick vi och köpte Shinkansen-biljetter till Tokyo, dit vi åker imorgon, och sedan gick vi vidare till Aeon Mall, som ligger precis vid stationen, i hopp om att hitta en Ghibli-butik. Jag mindes nämligen att det fanns en Ghibli-butik i en Aeon Mall i närheten av där jag bodde förut. Men i den här fanns inget sånt. Däremot fanns en butik som sålde pussel (jag älskar pussel!) och bland annat Ghibli-pussel i miniformat (150 bitar, men kartongen är i storleken av en kortlek ungefär). Köpte inget, men vi går nog tillbaka dit om vi inte hittar såna pussel i en riktig Ghibli-butik.
Men därefter så gick vi vidare mot Toji-ji, ett tempel som ligger lite söder om Kyoto Station och som inte finns med i min guidebok, men som jag har hört ska vara rätt spännande. Eftersom vi inte hade nån karta med oss så var vi lite osäkra, och där vi först hamnade verkade inte alls särskilt spännande. Så jag tog upp telefonen och satte på GPS, som talade om för oss att vi inte hade gått tillräckligt långt ;) Så vi fortsatte, och hittade vårt tempel. Det var fint, man fick gå in i två olika byggnader som hade stora buddha och boddisatva-statyer. Tyvärr fanns det dock nästan ingen information alls på engelska, kanske för att det helt enkelt inte kommer några utlänningar dit, eftersom det inte finns med i de engelska guideböckerna ... vad som är orsak och vad som är verkan är svårt att säga ...
Men hur som helst, bilder fick man inte ta i de här byggnaderna heller, men jag tog en bild på deras pagod:

Fem våningar, det ni.

Den här skulle man tydligen gå runt med knäppta händer. Vi vet inte varför, men vi såg folk göra det :p

Men, efter detta åkte vi vidare till nästa Aeon Mall, den jag brukade gå till förra gången jag var här, och där jag visste att det fanns en Ghibli-butik. Fanns. Den var inte kvar längre :( Mycket ledsamt, jag hade verkligen sett fram emot att få gå dit igen. Men nähä. Nu får vi sätta vårt hopp till den butik jag såg när mormor var här, på vägen mot Kiyomizudera :)

Vi bestämde oss efter detta för att ta oss till Nijo Castle, för vi hade lite tid innan de stängde. Trodde vi. Men även om slottet stänger klockan 17, så släpper de inte in folk efter 16, och vi kom dit 16:10. Så. Nej.
Så då gav vi upp, eller sköt upp Nijo Castle till en annan dag, och åkte istället in till Kawaramachi, och tänkte att vi skulle äta middag på en sushirestaurang jag hade spanat in där, för att sushi måste såklart ätas i Japan. Men, alltså, det är det här med försvinnande butiker. Den här restaurangen hade jag nämligen kollat in så den fanns för två veckor sen. Men idag kunde vi inte hitta den. Så än en gång, nej.
Vi gick till Takashimaya istället, i hopp om att det kanske skulle gå att hitta sushi där, men det gick inte. Så vi åt annat istället. Sushin får bli till lunch imorgon, innan vi åker till Tokyo, för vi såg på Kyoto Station idag, var man kunde äta sushi. Så om den restaurangen är kvar imorgon så tar vi det då ;)

Så det var idag. Och igår. Imorgon, som sagt, Tokyo. Woho!
Vi hörs!