Sista veckan

Hej!

Nu är det snart dags för mig att åka hem. Sorgligt. Och skönt. Och ... tja, lite alla möjliga känslor har jag. 

Vad har hänt sedan sist, då? 

Tja. Senaste veckan har ägnats åt att försöka packa mina väskor. De är ju nu två stycken, men trots detta har jag problem att få plats med allt jag vill ha med mig hem. Och jag som hela tiden tyckt att jag har varit jätteduktig med att låta bli att spontanköpa souvenirer X) 

     Oh, well, det löser sig. Min ryggsäck är ju magisk och får plats med en himla massa saker, så länge de inte får för sig att väga den på flygplatsen. 

Jag har också ägnat mig åt att försöka göra allt jag kommer sakna när jag kommer hem en sista gång. Eller flera sista gånger, i vissa fall. Jag har varit tillbaka till Saiin, där jag bodde förut, och gått längs Shijo-dori därifrån till Kawaramachi. Jag har inte gått till Nihongo Center (skolan jag gick på förra gången), för där finns ingenting kvar som jag saknar ;) Jag har tagit mig många kvällspromenader längs floden, och försöker hinna med att äta på alla restauranger jag kommer sakna. Ja, det har blivit oproportionerligt många teriyaki-burgare, men jag har iallafall varit relativt nyttig och tagit sallad till istället för pommes :p 

Lite nya saker har jag gjort också. I onsdags åkte jag till Ryoanji. 

     Kul grej med det här templet, som inte har med templet att göra, utan förbannelsen som verkar ligga över det. Förra gången vi var här försökte Maria åka dit, men det var då stängt för säsongen. Jag kände knappt ens till det förra gången, men den här gången hade jag läst lite om det och ville se vad det handlade om. Så jag lade in det i planen när mormor var här, om vi hade tid. Vilket vi inte hade, den dagen då det skulle göras blev det för sent. Ingen fara, tänkte jag, vi tar det när Fredrik är här. Men det blev inte av då heller, vi hittade för mycket annat spännande. Fortfarande ingen fara, jag har ju ändå över en månad på mig att ta mig dit själv. Så en dag bestämde jag att "imorgon ska jag dit". Morgondagen kom, och massor av jobb hade kommit in så jag var tvungen att sitta hemma och ta hand om det. Nån vecka senare; "på lördag ska jag dit!" Lördagen kom, och än en gång kom det även en massa jobb. 

     Då tänkte jag att okej, men på måndagen (nu är vi inne på den här veckan, i måndags alltså), då hade jag ett Skype-möte avtalat med en kompis, men hade hela förmiddagen på mig. 

     Jag försov mig. 

     Okej. Fine. Onsdag. Inget annat planerat, jag ska bara ta mig till Ryoanji. 

Onsdagen kom, jag gick upp, kollade att inget jobb kommit in, jag tittade noggrant upp vilken buss jag skulle ta och varifrån den gick. Jag tog mig till bussen, satte mig på den, och tänkte "nu fattas bara att det kommer en stor jordbävning ..."

     Nej, det kom ingen jordbävning. Rättare sagt, jordbävningen hade redan varit, i onsdags morse, men den var långt uppåt nordöst (stackars Fukushima) och jag kände inte av den. 

Så ja, jag kom fram till Ryoanji. Yay!

     Namnet Ryoanji (egentligen Ryoan-ji, där ji står för tempel), skrivs med tecknen för drake och fred, alltså Den fredliga drakens tempel. Ungefär. Lite fint, tycker jag. 

      Det här är ett rätt så litet tempel, faktiskt väldigt litet i jämförelse med många andra tempel i Kyoto, och det som är speciellt för det är dess stenträdgård. Det är en trädgård bestående av 15 stenar av olika storlek, som är lagda på ett sådant sätt att var man än står i trädgården så kan man aldrig se alla 15 stenar. Exakt vad detta ska symbolisera får man gissa sig till, jag tycker mest att det är rätt coolt. 

     Jag kan inte svära på att man inte kan se alla stenar var man än är i själva trädgården, för man fick inte gå ner i den, men är man uppe på terrassen så är det iallafall sant. Om man inte är lite längre än mig, för då tror jag att man nog kan skymta en del av den saknade stenen ;) 

Liten modell över hur trädgården ser ut.

Hur trädgården faktiskt ser ut.

Jag tyckte muren var väldigt cool också. 

Jag satt en stund bredvid trädgården och filosoferade, för så ska man väl göra vid en zen-trädgård? :p Men det var mycket folk där och jag kände att jag tog upp plats, så jag begav mig ut till den andra trädgården. Som tydligen typ ingen annan ville se. 

Tomt och mysigt.  

Ett litet tehus hade de.

Och en liten damm, såklart. 

Och en hel hög sköldpaddor som inte bryr sig om avgränsade stenar ;) 

Så. Efter Ryoanji tog jag spårvagnen ner till Saiin, som jag skrev där uppe. Bara för nostalgins skull. 

Och för att ta en bild av stationen jag inte trodde skulle bli så här cool.

Och det var ungefär onsdagen. 

     I torsdags satt jag nästan hela dagen och Skypade med Maria. Jättetrevligt, och behövdes för att påminna mig att det inte bara är tråkigt att åka härifrån ;) 

     Sedan blev det fredag, och det var dags för Aoi Matsuri. Detta är en av Kyotos tre största festivaler. De andra två är Gion Matsuri (som hålls i juli finns beskriven i ett inlägg från förra gången jag var här), och Jidai Matsuri, som hålls i oktober, och inte finns beskriven då jag inte visste om detta när jag bara varit här i tre veckor förra gången ;) 

     Jag såg inte hela festivalen, men paraden går från Kejserliga palatset till Shimogamo Jinja och sedan vidare till Kamigamo Jinja. Eftersom jag bor ett par minuters promenad från Shimogamo så var ju detta fantastiskt passande. Så jag gick för att hitta en bra plats, vilket jag också hittade, på vägen en bit innan helgedomen. Jag såg jättebra från den platsen, men den var inte jättebra för fotografering. Jag tog ändå några foton: 

Kvinna till häst, och det är säkert viktigt vad de gående bär på ... 

Vagnarna var fina, men känns otympligt att man måste gå och hålla i hjulen medan den körs. 

Dessa blomparaplyer, vet inte vad de här symboliserade :p 

Kvinna i Heian-kläder, 12 lager, usch vad hon måste ha varit varm. 

Den sista bilden, förr i tiden (enligt lilla infobladet jag fick har den här festivalen funnits i i princip samma form som nu sedan 500-talet) var det alltid en kejserlig prinsessa som satt där (och jag skulle gissa att förr i tiden blev hon buren på riktigt, och fuskåkte inte i en vagn ;) ). Numera är det inte det längre, såklart, kejserliga familjen har väl bättre saker för sig :p 

Det här är en stor festival, av typen som stora gator stängs av för (svängen jag tog bilderna i är från Kawaramachi), och en himla massa folk var närvarande, som ni kan ana av folkmassan i bakgrunden. 

Så här såg det ut när jag var på väg därifrån. 

Till och med på sköldpaddsvägen var det trafikstockning ;) 

Så, ja. Det är vad jag har roat mig med sedan sist, ungefär. 

     Helgen har mest tillbringats med att om och om igen försöka pussla ihop mitt packande, och att jobba. Men nu är jag ledig närmaste veckan, så jag kan koncentrera mig på min separationsångest ;) 

Imorgon ska jag in till stan och hitta en elektronikaffär så jag kan kika lite på mobiltelefoner. Jag måste beställa en ny tills jag kommer hem, för min nuvarande håller verkligen på att dö. Så jag tänkte jag ska kolla på funktioner och grejer här, och sen beställa så jag har en ny väntande på mig när jag kommer hem. Typ ;) Och så ska jag vandra omkring. Känna mig nostalgisk. Ta massa bilder bara jag förstår poängen med ;) 

     Tisdag ungefär samma sak. På kvällen ska jag äta Yakiniku, sista chansen jag har innan jag åker härifrån. 

     På onsdag ska jag städa lägenheten, för sen ska den inspekteras innan jag flyttar ut och åker till Osaka. 

     På torsdag är jag i Osaka, ska roa mig med att se mig omkring där. 

     Och på fredag åker jag hem. 

Ja. Det var väl det. 

Godnatt! :) 

Takayama

Hej!

Här kommer inlägget om Takayama. Jag skrev det egentligen som flera inlägg medan jag var där, men min SD-konverterare har slutat fungera så jag kunde inte lägga upp bilder :( Och bilder behövs!

Först lite kort från i måndags, efter senaste inlägget. Jag åkte ner till Kyoto Station och köpte biljetter till Takayama, och blev förvånad över hur dyrt det var. Jag hade dubbel- och trippelkollat vad det skulle kosta, och hade bestämt för mig att det var ca 5000 yen enkel resa. Men nu fick jag betala 18000 för hela resan. Betalade såklart, men dubbelkollade när jag kom hem, och konstaterade att jodå, ca 9000 enkel resa var det. Ingen aning om hur jag kunnat se så fel innan. Inte för att det gör så mycket, min budget för resor var ändå väl tilltagen, så det gör ingen större skillnad.
     Efter biljetterna åkte jag till centrum och gick til yakiniku-restaurangen. Det stod en tjej där utanför som hade som jobb att försöka locka in kunder. Tydligen ett otacksamt jobb, för hon såg väldigt förvånad ut när jag tittade på hennes meny och "bestämde mig" för att gå in ;)
     Maten var god, såklart. Jag köpte en all-you-can-eat för 2 timmar. Vilket var lite länge när det gällde maten - jag var nästan för mätt när jag väl kom ut - men det var precis lagom för vädret. Det småduggade nämligen lite grand när jag kom dit, och medan jag var där kunde jag titta ut på folk som desperat försökte hålla sig torra under sina paraplyer när det plötsligt började spöregna. Och när jag väl kom ut så duggade det igen, och medan jag gick hemåt slutade det helt och hållet. Så jag var ändå rätt nöjd ;)

Sedan blev det tisdag, och min plan var att shoppa. Jag tänkte mig att ta promenaden längs floden ner till centrum, men efter tio minuter var jag genomsvettig och hade redan druckit upp mitt vatten, så jag gick till närmaste tunnelbanestation istället. Och köpte mig en Pocari Sweat - låter inte så aptitretande, men det är nån sorts dryck med extra ... mineraler och grejer? Saker man behöver massor av när man svettas, helt enkelt. Det är enormt stor skillnad att dricka en sån mot att dricka vatten i det här vädret, iallafall.
     Min shoppingrunda blev lite si och så, egentligen, jag hittade massor men lade tillbaka det mesta. Det som blev köpt var ett par kortbyxor, för det behövs verkligen i detta väder, och en långärmad röja som definitivt inte behövs, men om man köpte en 30 % reavara fick man 20 % rabatt på hela köpet, och jag behöver ändå fler färgglada tröjor :) Sedan köpte jag också lite mer turistiga souvenirer - en kortlek med Kyotomotiv, och lite sånt.

Sen blev det onsdag. Började dagen med att städa lägenheten, för jag vill att den ska vara ren när jag kommer hem. Sedan åkte jag ner till Kyoto Station och satte mig på Shinkansen mot Nagoya. Det var lite förvirrande vilka biljetter jag skulle använda i maskinerna där, för jag hade fått tre stycken (Kyoto-Takayama, Kyoto-Nagoya och Nagoya-Takayama). Jag använde de två första och kom genom spärren så det var ju skönt.
    Det var rätt mycket folk på Shinkansen, men jag fick iallafall en sittplats. Åkte till Nagoya, det var inte så äventyrligt. Bytte tåg i Nagoya, från Shinkansen till en Limited Express, det var inte heller så svårt.
    Det var nästan inget folk alls på detta tåg, vi var kanske 6 personer i min vagn, så jag fick utan problem fönsterplats. Utan problem alls - de här tågen har enorma fönster. Alltså, väggarna består nästan bara av fönster. Vilket var jättebra när vi kom in i bergen.
    Också lite roligt var att första biten av den här tågresan åkte tåget baklänges. På japanska tåg brukar alla säten oftast vara vända åt ett håll, och det är det hållet alla åker. Här var alla säten vända åt samma hål, men när tåget började åka åkte man baklänges. Det var lite märkligt. Ännu märkligare blev det när vi hade stannat vid första stationen och plötsligt började åka framlänges istället. Men vi togs inte tillbaka till Nagoya igen, den bytte spår, så vi kom dit vi skulle. Men märkligt kändes det.

Jag förstår fullständigt varför de här tågen har så stora fönster, för man åker verkligen genom jättefina områden. Resan Nagoya-Takayama tar drygt 2 timmar, och större delen av den tiden åker man längs bergväggar, så man kan se bergssidor, risodlingar, småstäder och byar, berg och massor av berg, och jag såg till och med en ko! Jag har aldrig sett en levande ko i Japan förut ;) Men vyerna fick mig i vilket fall som helst att tänka på Laputa, för er som sett den. Den lilla staden som Pazu bor i, och scenerna i början när de blir jagade av piraterna över tågspåren, det var verkligen precis den miljön.
     Man fick då och då lite guidning i högtalarna: "nu åker vi förbi det här stället" och så vidare, men tyvärr var volymen för låg, så jag hörde inte så mycket
     Andra halvan av tågresan satt jag och halvsov, för det var soligt och varmt och man blev väldigt trött. Jag tror alla i vagnen halvsov eller sov på riktigt stor del av resan ;)
     Till sist kom vi till Takayama station. Som är pytteliten. Okej, inte pytte. Men liten. Den har inga automatiska spärrar, utan det stod stationsvakter och samlade in biljetterna när man kom av perrongen. Och perrongen var såpass smal att man inte får gå in på den förrns det faktiskt är dags att gå på tåget. Eller, man blir insläppt innan tåget kommer, men spärrarna öppnas typ en kvart innan tåget kommer.

Takayama var en jättemysig liten stad. Den är tydligen Japans största till ytan, men med en befolkning av under 100 000 pers. Och större delen av centrala staden består av hotell. Det finns verkligen massor av dem. Så, turiststad. Vilket också märktes på att man stötte på alldeles för många västerlänningar för en så här liten stad ;)
     Mitt hostel var riktigt trevligt. Personalen var bra på engelska (okej, lite varierande, men det varierade från bra till riktigt bra), både de och de andra gästerna var trevliga (hostel innebär ju mycket mer kontakt med andra gäster än hotell brukar göra, trots att jag hade ett singelrum. Man hänger en del i de gemensamma utrymmena). Mitt rum var pyttelitet, mer än hälften av det togs upp av sängen, men det var trevligt och det fanns handdukar i badrummet trots att det stod i bokningen att det inte gjorde det :p Så jag tog med handduk i onödan, men jag kan leva med det. Ett litet problem jag hade var att A/C är inställd på värme, vilket definitivt inte behövs i det här vädret, och man kunde inte ändra det själv. Men man kunde stänga av den, och fönstret gick att öppna lite grand iallafall, så ... jag överlevde.
     Onsdagskvällen tillbringades med att vandra omkring. Bland annat stötte jag på en äldre japansk man som ville öva lite engelska. Jag lyckades inte vara så social som jag borde ha varit, för jag var trött och hungrig, men ändå. Han var från Nagoya, var 60 år gammal och pensionär sedan 10 år tillbaka, och han var på resa i sin husbil. Han tipsade också om att jag borde åka till Hokkaido (Japans nordligaste del), särskilt under sommaren, och berättade om en tvåmånadersresa han gjort i Hokkaido för några år sedan - i sin husbil. Han tyckte om sin husbil ;)
     Som sagt, hungrig var jag, så jag letade efter mat, men hittade bara dyrt eller stängt, förutom ett stånd som sålde gyumans (gyu = nötkött, man = en sorts dumpling, typ). Så det blev min middag, som jag gick och åt på medan jag tittade på stan. Det var rätt mysigt ändå.

Så här ser en gyuman ut.

Japanska skyltar: "There is the restaurant in the depths of the store." Det lät lite väl spännande för mig ... 

Japanska skyltar, fortsättning: Steak & Fun Butchers? Jag vågade inte gå in här heller ... 

Torsdagen, sedan, som var min heldag i Takayama:
     Jag började med den viktigaste anledningen till att jag åkte hit: Hida no Sato (Hida Folk Village, eller helt enkelt Hida by). Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är det en ”konstgjord” by, alltså ett gäng gamla hus som har flyttats från sina ursprungliga platser runt omkring Hida (som detta område hette förr i världen) och satts upp igen som ett sorts museum.
     Min guidebok tipsade om att man kunde hyra cykel eller ta en buss för att komma till den här byn, men när jag såg skyltar som sa att den låg bara 2,5 km bort så tyckte jag att båda dessa alternativ verkade rätt onödiga, så jag följde skyltarna och gick istället. Det var en trevlig promenad, sista biten gick visserligen rätt rejäla uppförsbackar, men det var jättefina kvarter så det gjorde inget.

Man fick gå under en väg, och i tunneln hängde inramade pussel. 

Visserligen tagen på vägen tillbaka, men det här är den finaste bilden jag fick på den fantastiska utsikten mot de japanska alperna. 

När jag kom in till själva byn så kom jag först till ett ställe där man kunde bli fotograferad – det stod en kvinna där som tog kort både med ens egen kamera om man hade en och med deras – man kunde köpa en utskriven version av fotot hon tog med deras kamera, men det var gratis att hon tog med min också. Så det är klart att jag gjorde. Man måste ju ta alla chanser man kan att få bevis på att man faktiskt varit på platser, när man inte har sällskap som kan fota, är för blyg för att be främlingar göra det och inte vill ta selfies ;)

Här är jag! Man fick rekvisita att hålla i också ;)

Den röda lilla figuren jag håller i där är en sarubobo (bebisapa). Den är typisk för Takayama och säljs i olika storlekar i i princip alla affärer (jag köpte en liten i form av ett mobilsmycke), Ursprungligen en amulett som far-/mormödrar gjorde till sina barnbarn, tydligen.
     Anywho, kvinnan som fotade frågade också varifrån jag kom, sedan tittade hon på ett papper hon hade där, men jag tror att hon läste lite fel, för sen sa hon ”kiitos” ;) Som tur är klarar min finska sig såpass långt iallafall.
     Själva byn var jättefin. Det fanns små skyltar vid varje hus som beskrev varifrån det kom, vilka som bott där och lite grand om hur de var byggda. Jag tyckte det var lite kul hur stolta de var över de sluttande taken, och hur stor grej de gjorde av att de sluttade för att de inte skulle gå sönder av all snö. Kort sagt kände jag igen takformen.

Okej, jag kanske inte känner igen den extrema lutningen, men det här var det värsta exemplet ;) 

Man fick gå in i husen också, i några av dem fanns lite utställningar – ett hade massa slädar – och man fick se hur de sett ut. Så nu har jag äntligen fått lite förståelse för hur man levde, iallafall i sådana här hus. Jag har alltid undrat om och hur man värmde upp hus i Japan – eld och tatamimattor känns inte säkert – men i de här husen var det iallafall så att en del av huset hade inget golv – eller jordgolv antar jag att det var då – medan andra delar hade bara trä och bara några av rummen tatamimattor. Eldstäder fanns oftast antingen i jordgolvsrummen eller trägolvsrummen, i form av en eldstad mitt i rummet. Inga skorstenar verkade finnas, utan taken var istället gjorda så att de släppte igenom rök (trots att det var tätt för regn och snö utifrån), och röken var bra för att hålla skadedjur och liknande borta från träet.
     Det stod på skyltarna utanför husen att eldarna alltid var igång, även nu, för att hålla husen i bra skick, men det såg inte ut att ha eldats i nån av de här eldstäderna på ett bra tag, så jag vet inte …

Innuti ett av husen - man kom in till jordgolv (betong i nuläget), sedan upp till trägolv, och längst in kan ni ana tatamimattor.

Bara en mysig liten bild av byn.

Rokujizou - "sex stycken jizou" - man bad till dessa för att förhindra olyckor och lidande. De brukar oftast finnas längs vägar.

När jag hade sett hela byn gick jag tillbaka. Jag letade efter ett ställe att äta lunch på, men det gick inte så bra. Det är när det gäller mat som jag framförallt hade behövt resesällskap, nån som bara kan tröttna på att jag velar så mycket och säga ”nu går vi in här”. Resesällskap är i och för sig bra på flera andra sätt också, men just maten är mitt största problem.
     Till sist blev det så att jag köpte en till gyuman, och sen gick jag till ett café och fikade. Köpte en iste (det var för varmt för vanligt te) och en chokladkaka, och sen satt jag en stund och pratade med en kvinna från England, som hade rymt från sin chartergrupp för att hon tänkte att Takayama var tillräckligt litet så hon inte skulle gå vilse ;) Det var till och med nästan jag som tog kontakt med henne – hon ville ha sötningsmedel till sitt kaffe, och jag tolkade åt henne när servitrisen inte förstod att det inte var socker hon ville ha, utan sirap. Så då kände jag mig lite stolt ;) Och hon trodde jag var amerikan, vilket jag tog som en komplimang för min engelska.
    När jag gick ut ur caféet stötte jag på mannen jag pratat med dagen innan igen. Bara lite snabbt, vi vinkade till varandra, men ändå. Liten stad.

Nu tänkte jag ta mig till parken jag sett på kartorna över staden, och där jag läst i min guidebok att det skulle finnas slottsruiner. Det fanns skyltar. Jag följde skyltar. Skyltar tog slut och jag befann mig inte i en park. Jag befann mig vid ett tempel, som höll på att renoveras, och som skulle ligga i parkens norra ände, men jag hittade inget sätt att ta sig söderut förutom en jättesmal stig som hade bergvägg på ena sidan och stup på andra och var täckt av löv och såg väldigt hal ut. Jag valde att inte ge mig på den.
     Istället gick jag tillbaka in mot stan, tog ett par varv kring de fina gamla gatorna och tittade i souvenirshopper och lite andra affärer. Köpte lite souvenirer. Fick plötsligt massa inspiration till att skriva så jag gick tillbaka till mitt hostel, hämtade datorn och satte mig nere i loungen och skrev. Var lite social med de andra gästerna också, fast inte så mycket.
     Det var också här jag skrev större delen av det här blogginlägget och tänkte publicera det, men utan foton så går det ju inte.

På kvällen sen så gick jag ut och hittade en restaurang som sålde Hida-biff till ett någorlunda rimligt pris. Hida-biff är alltså en specialitet för det här området. Kanske inte lika fint som Kobe-biff, men jag tycker ändå att 6000 yen är för mycket att betala för en middag. Jag är snål. 6000 yen är strax under 450 kronor.


Men det var torsdagen. När det gäller fredag (idag) så ska jag säga att jag är väldigt glad att jag köpte tågbiljetter utan att boka sittplats. Det går ungefär ett tåg i timmen mellan Takayama och Nagoya, och igår kväll kunde jag inte bestämma mig för vilket jag ville ta. Jag ville åka nån gång efter 10, men alternativen som fanns däromkring var 9:38 och 11:24. Så jag bestämde mig för att 11:24 var bra, då skulle jag kunna få sova på morgonen, och utcheckningstiden var senast 11:00, så. Perfekt.
     Sen vaknade jag klockan sju i morse och kände inte att det var nån idé att somna om. Jag lekte lite med tanken på att checka ut, gå och låsa in min väska vid stationen och sen vandra runt i stan och kanske åka hem först på eftermiddagen, men kände att jag inte skulle hinna med mycket mer än att vandra i samma områden under de timmarna. Så jag bestämde mig för 9:38-tåget, helt enkelt.
     Så det var väldigt skönt att kunna bestämma sig för det bara så där, utan att vara fast vid att jag måste åka en viss tid. Jag förstår att mannen jag pratade lite med igår kväll på hostelet tyckte det var skönt med ett JR-pass för 3 veckor och bara åka runt utan att egentligen ha några planer. Det ska jag nog göra nån gång, nästa gång jag har råd att resa till Japan kanske.

Tågresan var lugn och fridfull, den här gången var vi hela 9 personer i vagnen ;) Utsikten var lika fin som förra gången. Solen och tågets rytm var lika sövande.
     Byte vid Nagoya gick också bra, Shinkansen var långt ifrån fullsatt, inga problem att få sittplats. Kom till Kyoto, åkte upp till centrum och åt lunch och köpte mig en till resväska.
      Innan jag åkte fick jag tips från flera håll att jag skulle ta med mig en resväska som fick plats i min stora, så jag kunde ha två väskor på vägen hem. Dum som jag var lyssnade jag inte - trots att jag har inte bara en utan två väskor som får plats i min stora - för jag var övertygad om att en skulle räcka. Synd, för nu blev jag ju tvungen att lägga pengar på att köpa en väska jag egentligen inte behöver när jag väl kommer hem igen. Men jag kanske kan sälja den när jag kommer hem, så får jag tillbaka lite av pengarna. Eller så säljer jag en av mina andra, för den här var roligare. Men, men, den dagen den sorgen.

Men det var iallafall den resan. Jätterolig, jag är otroligt nöjd med den, och nu ser jag fram emot att bara njuta av Kyoto med omgivningar närmaste två veckorna. Jag har vaga planer på att kanske åka ut till Biwako (Biwa-sjön, stor insjö som ligger någon timmes tågresa härifrån) bara för att det är varmt och det skulle vara lite skönt med en strand. Någon dag. Om jag känner för det ;)

Nu är det så att jag har tre stycken filmklipp jag ville lägga in här också, men internet är långsamt och vill inte riktigt ladda upp dem. Men de kommer komma upp på Youtube, och med lite tur kommer jag ihåg att lägga in dem i ett annat inlägg. Jag har fått in bilderna i det här iallafall, så nu tänker jag publicera det här inlägget ändå, för det har försenats så mycket redan :p

Himmelska drakar och bambu

Här kommer en rapport från dagens äventyr:

Än en gång träffades jag och mormor på hotellet. Vi åt frukost (mormor satt och åt när jag kom, jag hade försovit mig och inte hunnit äta någonting, så jag passade på där), och sedan började vi dagen med en promenad från Karasuma till Saiin, på de gator jag brukade cykla till skolan. Detta är alltså de där smågränderna som visar på Japans nutida kultur på ett sätt som de stora shoppingstråken inte gör, och det fanns mycket mer att se där än jag kom ihåg. Man blir ju hemmablind, och jag såg de här sakerna så mycket förut så jag tänker inte på dem, men med mormor där så kunde ju hon påpeka alla roliga saker. Den fascinerande blandningen av nya, välskötta hus och gamla nästan fallfärdiga som låg sida vid sida. Det är klart och tydligt att det inte finns något skönhetsråd i Kyoto, man får bygga lite vad man vill lite var man vill. Ungefär. Men det här är ju en stor del av stadens charm, tycker jag, och att blanda det gamla och det nya är ju precis vad Kyoto står för :) Och så alla dessa ledningar i luften, såklart. Japan är ju ett jordbävningsland och man gräver inte ner elledningar och liknande, av naturliga anledningar. Lättare att bara hänga upp sakerna igen än att behöva gräva upp och laga och gräva ner hela tiden ;) 

Så här ser alla smågator i Kyoto ut om man tittar uppåt. Ingen ordning!

En liten helgedom vi hittade på vägen

Stor helgedom vi hittade på vägen ;)

Vid Saiin visade jag mitt gamla hus, och lite av kvarteren runt omkring, hotellet mamma och pappa bodde på när de hälsade på, och lite sånt. 

Sedan gick vi till stationen Sai och satte oss på spårvagnen (som heter Randen) som går ut till Arashiyama. Det här är ett till ställe jag aldrig tog mig till förra gången, men som definitivt vart värt att se. 

Spårvagn

Precis vid stationen ligger ingången till ett tempel vid namn Tenryu-ji (det betyder Den Himmelska Drakens Tempel), där vi gick in och tittade på trädgården. Man kunde ha tittat i själva templet också, här fick man gå in, men bara om man köpt rätt sorts biljett, vilket vi inte upptäckte förrns vi redan köpt våra. Men hur som helst, trädgården var jättevacker. Såklart ;) Arashiyama ligger i Kyotos västra ände, precis vid bergens fot, och trädgården vid Tenryu-ji är lite som en botanisk trädgård, de har jättemycket olika växter och små skyltar som upplyser om vad varje växt heter, både på japanska och engelska. 

Liten damm med karp

En mindre trädgård avgränsad från den större av en öppen korridor

Mycket rika grodor (man kastar mynt, träffar man skålen får man tur ... eller har tur, beroende på hur man ser det)

Trappa kantad av dussintals olika träd och buskar

Vi gick igenom denna trädgård för att komma till dess norra ände, som ligger precis där Arashiyama Bamboo Grove börjar. Det här är ett sånt ställe man har sett massor av foton av, men varenda fotograf säger att "bilder kan inte göra det rättvisa". Och de har helt rätt. Jag tog lite bilder trots detta, men det var verkligen in speciell känsla att gå på den här gången omgiven av tät bambuskog. 

Det är inte en jättelång promenad, och jag har inte mycket mer att säga om den - den är jättefin, det är definitivt något man inte glömmer. 

Vägg av bambu

Tak av bambu

Efter detta hade vi ingenting mer inplanerat (jag vågade inte det eftersom jag inte var säker på hur lång tid Arashiyama skulle ta), men klockan var bara tre, så vi bestämde oss för att åka tillbaka in till stan och ta en sväng i Gion-distriktet - Kyotos version av Gamla Stan. Så vi tog Randen tillbaka, och tunnelbanan in till centrum, där vi först åt lite grand (Mos Burger - jag är för förtjust i teriyakiburgare för att låta någon komma till Japan utan att smaka dem), och sedan gick ner till Gion. 

Jag ska säga redan nu - Gion är en sådan sak som står i alla guideböcker att man måste se, att det är jättevackert och häftigt, men jag antar att det måste finnas någonting i alla guideböcker som man faktiskt inte håller med om. För mig är det Gion. Kanske har jag inte hittat rätt delar av Gion att gå i, men jag har svårt att se charmen som skulle finnas där men inte i resten av Kyoto. Men eftersom guideböckerna tjatar så så kan man ju inte låta folk missa det bara för att jag är lite tråkig ;) Vi tog en del av turen som guideboken tipsade om, längs en gata som går längs ett vattendrag, med många fina hus som jag tror är restauranger. Och sen hittade vi den gatan som man har jobbat hårt för att bevara som den såg ut förr i tiden. Inga moderna hus, inga trasselsudd i skyn, alla fasader och butiker och så vidare så nära Kyotos storhetstid som möjligt. Den gatan är fin, det är den, även om jag personligen tycker att den skulle bli finare om bilarna inte fick köra på den :p Jag tror jag är aningen bortskämd med Stockholms Gamla Stan när det gäller det här, faktiskt :) 

Gammaldags hus i Gion 

Nu började jag få slut på energi. Jag är inte van vid att hålla igång så här mycket så här många dagar i rad, så den här gången var det för min skull vi avslutade dagen lite tidigare (okej, klockan var nästan sex och vi hade varit igång sen elva, så det var ju ändå en heldag). Vilket var skönt kände jag när jag kom hem - det här har varit en jättetrevlig dag, precis som de föregående, men det kändes rätt bra att ha ett par extra timmar att ta det lugnt på. Jag måste ju ändå orka med imorgon, som är mormors sista dag här. 

Planen för imorgon: Till Kyomizudera - tempel med en jättefin utsikt över Kyoto, och där det dessutom ska hållas en parad imorgon. Det ska bli spännande. Därefter till Sanjusangendo - ytterligare ett tempel, med 1 000 statyer av "Thousand Armed Kannon", som är en boddhisatva och templets främsta gudom. Efter detta, om det orkas med, till Kyoto Station, bara för att se nånting väldigt modernt i Kyoto också, och i hopp om att hitta någon japansk mat i deras restauranger som mormor ännu inte smakat. Hittills har det mesta av maten varit till belåtenhet, enda undantaget tror jag har varit tofulindad sushi, och det förstår jag. Jag är ju inte direkt en expert på mat, men nånting ska nog gå att hitta som man bör ha smakat. Kanske någonting fiskigt, det har förekommit lite skaldjur, men förutom sushin inte så mycket fisk. Men vem vet vad vi hittar. 

Filosofi, björnar och svart silver

Goddag!

Ja, rätt god dag har det varit. Jag mötte mormor på hotellet vid elvatiden i morse, och eftersom det var rätt så fint väder - allt är relativt, det var visserligen mulet, men det var vindstilla iallafall - bestämde vi oss för att tillbringa dagen ute i nordvästra delen av staden med att gå Filosofens väg och se Ginkakuji - Silverpaviljongen. Detta är två saker som jag själv aldrig hade gjort förut, så det var väldigt spännande. Vi började med att ta bussen ut mot östra delarna av staden. jag hade kolla tupp vilken hållplats som borde ligga ganska nära början av Fiosofens väg, men när vi väl kom fram var det lite förvirrande. Vi gissade oss till en riktning, och sen gick vi tills vi hittade en skylt som visade var Filosofens väg låg nånstans.

Lite bakgrundsinformation, då: Filosofens väg är ett vandringsstråk, ca 1,5-2 km långt beroende på var man tycker att den börjar och slutar. Den går längs en liten flod, precis vid foten av Kyotos östra del. Tydligen är namnet relativt modernt enligt Kyotos standard, det kommer sig av en professor vid Kyotos Universitet brukade gå längs den här vägen och meditera. Det här är ett jättepopulärt promenadstråk när körsbärsblommorna blommar, för det finns en massa såna träd längs floden, men det var väldig vackert även utan blommorna.

Filosofens väg, bara allt det gröna är ju jättefint

Plommonblommor längs Filosofens väg

Jag har glömt vad de här heter, men de ska beskydda själarna av barn som har dött. De är väldigt vanliga längs vägar särskilt på Japans landsbygd, och de här står alltså längs Filosofens väg

Och här sitter ett par nallebjörnar och fiskar :D

Vid norra änden av Filosofens väg är man nära Ginkakuji. Ja, namnet är besläktat Kinkakuji - Kinkakuji är Guldpaviljongen, Ginkakuji är Silverpaviljongen. Namnet är dock mest på kul för att de ligger typ mitt emot varandra i olika ändar av Kyoto och har lite liknande historia - byggdes av mäktiga personer som bostadsområde, blev sedan till buddhisttempel efter att byggmästarna hade dött. Ginkakuji är alltså inte gjort av silver. I själva verket var ursprungsbyggnaden tydligen svartlackerad.
Hur som helst, när vi kom fram till slutet av vägen så var jag hungrig, så vi började med att äta lunch på en liten restaurang i korsningen där. Den hade en gullig nallebjörn som satt vakt, men vi blev insläppta :) Servitrisen där var väldigt duktig på engelska, och hon ansträngde sig så mycket för att förklara saker för oss att jag inte hade hjärta att säga ett enda ord på japanska, eller påpeka att jag redan visste hur man drack japansk läsk (flaskorna är lite speciella, de är tilltäppta med en kula istället för kapsyl, som man trycker in i flaskan för att öppna. Det är lite svårt att förklara och jag tog ingen bild, men poängen är att man måste hålla flaskan åt ett särskilt håll för att kulan inte ska rulla tillbaka och täppa till flaskan igen). Men det var väldigt god mat. Jag åt ramen igen, mormor tog stekta nudlar, och vi var båda väldigt nöjda med valet :)

Får man komma in och äta, Nalle? 

Sedan till Ginkakuji, alltså. Som sagt så är paviljongen inte gjord av silver, och även om den är väldigt fin ändå, så är det trädgården man går dit för att titta på. Den är verkligen otroligt vacker, med olika delar i olika stil - allt är japanskt, men varje del är optimerad för att en viss årstid ska göra den mest rättvisa. Det är inte ett så stort område egentligen, men det finns väldigt mycket att se. Vi gick längs vägen, en del av den gick upp en liten bit för berget och gav lite utsikt över området och Kyoto. Sen gick vi tillbaka mot huvuddelen av trädgården - mormor blev väldigt förtjust i den - och satt där en stund och tittade, och njöt av solen när den tittade fram lite då och då.

En bit av silverpaviljongen och dess trädgård

En bit av vägen upp mot berget, massa grönt överallt omkring en :)

Så här går det till när man krattar till en zen-buddhistisk trädgård

Gången fram mellan själva tempelingången och biljettkassan, komplett med ett par kimonoklädda japaner :) 

Ginkakuji ligger inte särskilt långt från mig (nån kilometer eller två kan det kanske vara), så vi tog promenaden till min lägenhet och tittade på den, och mormor tog sig en tupplur i min säng, jetlaggen är ju fortfarande aktuell. Men efter det så åkte vi in till Downtown och gick längs Teramachi och letade lite souvenirer - teburkarna mormor tittade på i tisdags verkar dock fullständigt ha försvunnit. Hela den affären är borta, vi kunde inte hitta den igen. Som sagt, osynliga byggnader, den är nog släkt med det där osynliga femvåningshuset jag hittade förut. Men vi får försöka igen, någon annanstans ska man nog kunna hitta teburkar i Japan, kan man tycka ;)
Därefter åt vi middag på Star, en restaurang jag kom ihåg från förra gången, som har väldigt god mat - risomeletter är deras specialitet - och framförallt väldigt goda efterrätter. Portionerna är stora där (portionerna är ofta stora i Japan, faktiskt), så vi fick dela på en parfait till efterrätt. Man var mycket mätt när man gav sig av :)

Min middag. Ja, jag hade redan börjat äta när jag kom på att den kunde fotograferas :p Efterrätten åt vi upp innan jag kom ihåg kameran ;) 

Ja, det var väl det. Jag följde mormor till hotellet, sen åkte jag hem ... sen skrev jag blogg, nu ska jag sova. Imorgon blir det en resa till Saiin, mitt förra boende, och sedan vidare ut till Arashiyama där vi ska vandra i bambuskog.