Namn och skyltar

Ja, i söndags skulle vi ju titta på ett par festivaler, om ni minns. Så vi började dagen med att åka till Daitokuji, och leta efter blomfestivalen - flower arrangements. Det här är ett rätt stort komplex, och vi hade lite tid på oss, så vi vandrade runt och gick in i diverse undertempel som fanns där. De var fina, naturligtvis, fast det märktes att de här templen kanske inte var jättevana vid utländska turister, åtminstone inte som pratade engelska. Eller så ville de med flit vara extra underhållande för dessa turister:

Meaning of the Kekkai barrier is "From this point on Trespassing"

Vid skohyllorna man skulle lämna skorna medan man var inne i templet: Please note the mistake of shoes.

Och favoriten: Private probably no trespassing

Mycket till blomsterarrangemang hittade vi dock inte. Jag menar, vi hittade fina trädgårdar, vissa med blommor i, men inte festivalen vi letade efter. Det var inte förrns lite senare jag insåg att det kanske inte var Daitokuji den skulle vara vid ens, utan Daikakuji. Jag hoppas jag kan förlåtas för detta fullständigt uppenbara misstag X) 

Det här var ju en lite mysig trädgård :)

Vacker kimono som visades upp i ett av undertemplen

Närmaste vi kom ett blomsterarrangemang :) 

Vi gick vidare till Imamiya-jinja, som ligger precis bredvid Daitokuji och där det också skulle vara en festival. Yasurai var namnet på festivalen. På sidan där vi hittade den beskrevs den som en av Kyotos tre mest mystiska festivaler, så självklart var vi tvungna att ta reda på vad detta handlade om ;) När vi kom var det dock väldigt ont om folk - inte folktomt, och uppenbarligen skulle någonting hända, för det stod en prästinna och såg ut att utföra nån sorts välsignelser på folk. Vet fortfarande inte riktigt vad det var. Men mycket till festival såg det inte ut som. Vi vandrade runt och hittade en affisch, självklart skriven helt på japanska, men jag lyckades lura ut att någonting skulle hända klockan tre. Klockan var nu ungefär halv ett, så vi bestämde oss för att gå vidare till Kinkakuji. Den promenaden tog ca 20 minuter, så det var ju ingen fara. 

Vid Kinkakuji var det inte folktomt. Inte ens nästan. Det såg ut ungefär som man kan tänka sig att det ska göra vid en av stadens mest besökta turistattraktioner. 

Bilden är mer för att visa folkmassan än templet :) 

Templet från en annan vinkel än man brukar se det-

Ett vattenfall. Bara för att. 

Vi blev pålurade lite souvenirer (jag fler än Fredrik, men det var med flit), och sedan tänkte vi att man kanske skulle äta nån sorts lunch. Vi hade ätit lite friterad kyckling vid Imamiya, men tänkte att det nog inte var riktigt tillräckligt. Så av någon anledning struntade vi i mina tidigare erfarenheter och följde en skylt mot "Kyoto Style Pizza". 

Varken ser ut eller smakade pizza ... 

Den var väl inte äcklig, direkt, men min var lite tråkig (okej, jag tog bara ost på min för jag var lite feg, men ändå), och det var mer nåt litet snacks än mat. Men hur som helst. 

Sedan gick vi tillbaka till Imamiya, och hade nästan en timme på oss där innan festivalen skulle sätta igång. Så jag köpte kanderade jordgubbar, för jag såg dem och var tvungen att prova, och så satte vi oss och väntade. Det var helt okej väder, nämligen, lite molnigt men inte kallt. 

Okej, men jordgubbar ska nog helst ätas som de är. 

Så småningom började folk samlas runt ett område som spärrats av med rep, så vi ställde oss också där och väntade. Fick rätt bra platser, ända tills kvinnan som satt ner framför oss plötsligt reste sig upp så fort paraden började. Och sedan stod upp under hela tiden. Inte alls okej, tyckte vi, men varken vi eller japanerna runt omkring sade någonting. Tyvärr. 

Men hur som helst, paraden kom in lite överraskande bakifrån (alltså, bakom oss, men det var huvudingången till helgedomen, så egentligen kanske man inte borde ha förvånats). Det första man lade märke till var ett par jättestora paraplyer med en blombukett i toppen, som folk genast sprang och ställde sig under. Det regnade inte, så det här var ju lite märkligt, tyckte jag iallafall. 

Paraply

Sedan fortsatte paraden, den bestod av präster, några folk som var utklädda till oni (troll) och slog på trummor, och ett gäng män med svärd och ett gäng unga män och pojkar som spelade flöjt. Mitt musiksinne blev lite skadat av detta flöjtspelande, men yngsta pojken verkade vara i typ ... sexårsåldern, som allra mest, så jag försöker vara förlåtande ;) 

De utförde hur som helst några små ceremonier, lite dans, lite böner, lite alla möjliga märkliga saker. 

Så det var lite kul, även om vi inte hade en aning om vad som pågick ;) 

Efteråt gick vi fram till ett par prästinnor eller om de var lärlingar, och frågade lite, och då fick vi ett papper som förklarade vad det var. Tydligen är det så att gudarna följer efter älvor som bor i blommor, så den här ceremonin är till för att locka tillbaka gudarna till helgedomen - därav blombuketterna på paraplyerna. Det är även så att om man går in under dessa paraplyer så ska man inte bli sjuk på ett år. Så det förklarade just den detaljen. Och det här är en av de första festivalerna i Kyoto på våren, och om det är soligt under den så ska det var sol för alla andra festivaler den våren också. Det var inte sol nu, så, synd för alla andra festivaler :p 

Efter det här kände vi oss upplysta, och vi begav oss mot Gion för att hitta den här Ghibli-affären jag hade sett där tidigare. Den var inte så svår att hitta. 

Ghibli!

Den var större än den jag hittade förra gången, och jag ville ha allt i den! Min självdisciplin sattes på rejäla prov där inne, och lyckades ... ibland ... Men mycket köpt blev det också, för det är faktiskt okej att köpa massor av Ghibli-saker när man är i Japan :D

Vi åt middag strax bredvid Ghibli-affären, på en riktigt trevlig japansk restaurang. Fredrik tog nån sorts set-meny med sushi och nudlar, jag tog rostbiff på japanskt vis med höstgrönsaker. 

Lägg märke till de skalade körsbärstomaterna

Det var väldigt gott, faktiskt, och vår servitör talade förvånansvärt bra engelska, dessutom. 

Efter middagen var vi sugna på efterrätt, så vi gick mot Yasaka Jinja där det fortfarande pågick körsbärsblomningsparty och vi hade sett ett stånd som sålde chokladtäckta bananer. Men det ståndet höll precis på att stänga och hade inga bananer att sälja till oss, så vi vandrade runt där en stund och tittade, men hittade ingenting mer intressant än de här: 

Möjligen en tvättbjörn och en uggla? 

Så vi drog oss tillbaka till centrum och köpte crepes istället - banan, choklad och jordgubbe. Naturligtvis jättegott. Varför säljs inte mer efterrättscrepes i Sverige? 

Det var alltså söndagen. Vidare till måndagen, som var en regnig dag. Vi hade bestämt att just därför skulle vi åka till Himeji för att titta på det fina slottet igen, för större delen av den attraktionen är ju inomhus iallafall. Så vi åkte dit, åt lunch på Matsuya där (japansk snabbmat) och gick vidare till slottet. Det var ingen kö. Alls. 0 minuter att vänta stod det på en skylt där utanför. Kan bero på regnet, kan bero på att hypen lagt sig en liten aning när det ändå var över en vecka sedan slottet öppnades efter sin renovering ;) 

Det var ju inte folktomt, dock, man fick stå en kort stund i kö precis innan man kom in i slottet, men väl där inne kunde man den här gången komma fram och läsa alla informationsskyltar, vilket inte var fallet förra gången jag var där - då fick man vackert följa strömmen dit den tog en. Jag tog inte riktigt lika många bilder den här gången, men några stycken blev det ;) Dock fortfarande inte jättemånga som egentligen är intressanta att visa upp. 

Slottet utan några träd alltför i vägen. 

Det är ett så fruktansvärt fint slott. Jag vill ha det. Ge mig? Någon? Ohwell, jag köpte ett litet pussel som ska bli en 3D-modell av det när det är klart, så jag kanske får nöja mig med det, eventuellt :) 

Vi gick och fikade. Det var helt okej fika, min kaka var jättegod - choklad, såklart - men teet var inte fantastiskt. Hon som gjorde det verkade vara väldigt ny, och jag tror att hon hade lyckats få mjölken i teet att koka, vilket förstör smaken ganska rejält. 

Fika

Sedan tänkte vi oss att vi skulle hem. Vi gick till stationen, där vi upptäckte att nästa tåg som stannade vid Kyoto gick 18:01. Klockan var nu ca 17:10. Detta förvånade mig rejält, för Shinkansen går egentligen riktigt ofta. Och det visade sig att just 17 var den timmen då inga tåg alls gick åt det hållet förbi Himeji, utom ett som bara åkte till Osaka (stationen innan Kyoto). Eller, som stannade - gick förbi gjorde det flera stycken. Kanske är det vid den timmen folk vill åka riktigt fort mellan Hiroshima och Osaka, så de hoppar över Himeji? Vem vet. 

Men vi satt där och väntade, gjorde inte så mycket, sen tog vi tåget tillbaka till Kyoto. Väl i Kyoto, när vi skulle åka från stationen, så köpte jag mig ett ICOCA-kort. Detta är alltså ett kort man fyller på med pengar och sedna kan åka tunnelbana, buss och tåg och sånt med. Lite som SL Reskassa, fast lättare för att man inte behöver hålla koll på annat än hur mycket pengar man har på kortet - det dras automatiskt rätt summa pengar när man går ut genom spärrarna. Och kortet gäller även i Tokyo, så min nästa Tokyoresa kanske blir lite mindre förvirrande kring just tågen ;) De gäller förmodligen inte på Shinkansen, dock, men det tror jag inte behövs :p

Men. Vi åkte direkt för att äta middag, för vi var hungriga. Middagen var yakiniku. På japanskt vis, alltså inte det man får om man beställer yakiniku på en japansk restaurang i Sverige. Yakiniku går ut på att man beställer in kött som man sedan grillar själv vid bordet. Alla möjliga sorters kött, och lite grönsaker och sånt, kan man beställa in. Vi tog en All You Can Eat-meny, där man alltså får beställa in hur mycket mat som helst under 90 minuter för ett fast pris. Dricka ingår inte. Köttet vi beställde in - fast vi knappt visste vad det var - var jättegott. Precis så gott som jag kom ihåg från förra gången. Och strax efter att vi satt oss fick en annan turist en plats bredvid oss, och strax efteråt ytterligare en bredvid henne. Hon kom från Danmark - och försökte prata danska med oss när jag sa att vi var från Sverige, vilket gick halvbra - och han som kom efteråt var från Schweiz. Tyvärr satt vi alla på rad, så det blev lite svårt att samtala alla fyra, fast vi försökte lite grand. Men till sist blev det mest de två som pratade. Synd, men hur som helst. 

Tiden gick väldigt fort. När de kom och sa att det var sista chansen att beställa (70 minuter efter att vi satt oss) konstaterade vi att man får äta snabbare och mer än vi gjorde för att All You Can Eat-alternativet skulle vara helt värt det. Vi kom väldigt nära, men inte riktigt ända fram. Men det var ändå värt pengarna, jättegott var det, som sagt :) 

Vår utsikt från restaurangen var väldigt ... japansk.

Se de inringade områdena.

Och utifall att det inte syns ordentligt - den stora ringen ringar in "Club LAID". Så, ja. Och den lilla ringen, ifall man inte lyckas på klubben, så kan man gå in på denna "Drug Store" och köpa sexleksaker. Så, ja. 

Sedan har vi idag, tisdag, som var Fredriks sista dag i Japan. Vi tog det ganska lugnt - vi hade ju sett det mesta redan. Vi åkte in till Teramachi (centrum) och gick till en biograf, för vi var nyfikna på att gå på en japansk bio i Japan. Vi hade spanat in redan igår en animefilm vi ville se. Vi tittade på tiderna den gick, bestämde oss för att 13:00 var en bra tid, för då hann vi med lunch innan. 

Lunchen blev ramen igen - ramen är gott! Och mer varierat än det låter - på ett ställe som var i princip tomt på folk. Men klockan var ju bara strax efter 11, japaner har vett att inte vara igång så tidigt ;) Sedan vandrade vi omkring lite till bland shoppinggatorna, jag visade upp Loft, för Loft är en rolig butik, och toalettsitsvärmaren "Mårsmållow Skändinäviän" X) 

Bion var en riktigt kul upplevelse. Vi fick presenter när vi kom till salongen - ett plastkort som var ett student-ID för huvudpersonen i filmen, vilket var lite kul. Förmodligen fick vi dessa för att vi var först till salongen, och det var ju ett jättekul litet minne man kan ha med sig ;) Själva filmen var bra, jag hängde med på det mesta - inte detaljerna, oftast, men jag begrep vad den handlade om, definitivt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Så ja, det var bra :) 

Sedan gick vi och fikade på Handelsvägen. 

Om nån inte kommer ihåg detta fantastiska ställe.

De säljer uppenbarligen mest glass, och vi beställde in ett set, Fredrik med våfflor och jag med pannkakor. 

Mina pannkakor, med frukt och tre glasskulor i en skål bredvid. 

Glassen var Bäryoghurt, Svart vinbär och apelsin, och sedan Choklad. Det var jättegott :) Vi frågade lite om namnet på stället - främst var jag iallafall nyfiken på hur de uttalade det. Det visade sig dels att vår servitris iallafall uttalade det väldigt bra, och dels att ägaren av det här stället tydligen är svensk. Så där har vi det mysteriet löst ;) 

Ja, sedan ägnade vi oss åt att vandra omkring bland butikerna. Det regnade, så vi ville inte ge oss ut på några äventyr, och som sagt, vi hade inte så mycket äventyr kvar att ägna oss åt. 

Sen åkte vi hem, och gav oss så småningom ut på jakt efter middag. Det blev ett ställe som ligger här i närheten, på vägen mot tunnelbanan, och som jag har varit nyfiken på. Lite kul ställe, men det visade sig att troligtvis går man inte dit för att äta, utan för att dricka. Den alkoholhaltiga menyn var längre än den matnyttiga ;) Men mat fanns, och den smakade faktiskt gott - eller, från okej till gott, iallafall - så vi blev mätta, även om det var lite awkward när vi inte riktigt förstod vad man skulle beställa. De tittade lite konstigt på oss när de insåg att vi inte tänkte dricka alkohol. Men, men. 

Sen gick vi hem, tog lite glass till efterrätt (för så gör man, det är djupt inrotat :p ) och sedan ... ja, sedan har jag skrivit det här blogginlägget, och nu är det väl dags att sova, för Fredrik blir hämtad av skytteltaxin 6:45 imorgon. 

Så. Godnatt på er!

Souvenirer och nattliga promenader

Idag har vi vandrat omkring en massa, som vanligt. Jag tror mina ben börjar vänja sig lite grand, för de gör inte alls lika ont idag som de har gjort andra dagar, trots att vi har gått över 22 000 steg enligt Fredriks stegräknare.
Planen var ju som bekant Nijo Castle - Arashiyama - Ryoanji - Kinkakuji. Den ändrades lite, kommer ni märka ;)

Vi började med Nijo Castle, där det var ordentligt med folk. Lördag, liksom, man får vänta sig det. Men det innebar att man kunde höra fåglarna i golvet ordentligt. Går man ensam över det där golvet låter det ju mest som gnissel, men är man några stycken så låter det som fåglar. Huruvida det låter som näktergalar vågar jag inte uttala mig om ;)
Bland de folk som var där idag var till exempel minst en klass med high school-studenter. De var där på klassresa, förmodligen, och en av deras uppgifter var att de skulle intervjua turister vid slottet - för att öva på sin engelska, antar jag. Så vi blev stoppade vid två tillfällen av tre olika flickor som ville intervjua oss om varifrån vi kom, hur länge vi skulle vara i Japan, vad vi hade och skulle se, och vad vi tyckte. Inga djupare frågor, men det var väldigt kul. Första två tjejerna ville ta kort med oss också - eller en av dem ville det iallafall, den av dem som faktiskt pratade, hon som inte gjorde det såg mest ut som jag misstänker att jag skulle ha gjort om jag var i hennes situation. Obekväm och vill helst vara nån annanstans. Den sista tjejen var väldigt bra på engelska. Alltså, den första gjorde sig förstådd utan problem, men läste frågorna innantill och hade lite svårt med dem. Den sista sneglade på frågorna och tittade sedan på oss när hon frågade dem, och jag tror hon förstod våra svar bättre också. Och hennes uttal var näst intill så perfekt jag nånsin hört från en japan. Vi tänkte tyvärr inte på att säga det till henne, vilket var lite synd.
Men hur som helst. Bilder från Nijo Castle, jag försöker att inte upprepa mig, så:

Detalj av taket i en port

Utsikt från slottets utkikstorn

En trana i slottets trädgård :) 

På vägen ut från slottet så hade det satts upp en massa stånd som dels sålde mat och dels souvenirer. Vi blev pålurade flera stycken ;) Jag köpte bland annat en solfjäder och två par ätpinnar. Fredrik köpte sake och lite saker som var lite otympliga att bära på, så vi bestämde oss för att åka hem och lämna grejerna innan vi fortsatte. På vägen åt vi också lunch på Mos Burger - teriyakiburgare, såklart - så nu är det bara Yakiniku och japansk snabbmat kvar så har jag bjudit på allt jag tycker man bör äta när man är i Japan ;)

När vi lämnat av grejerna så begav vi oss vidare till Arashiyama. Vi åkte inte samma väg som jag och mormor gjorde dit - det finns tre olika stationer för tre olika linjer av tunnelbana/tåg/spårvagn i området - och vi råkade komma igenom ett litet festivalområde, eller några stånd som sålde mat och lite japaner som satt och hade körsbärsblommeparty, trots att körsbärsblommorna nästan har blommat klart nu.
Det var riktigt trångt på vägen upp mot bambuskogen. Märktes att det var lördag. Och många av japanerna där hade på sig kimonos - alltså, man ser ju dessa lite här och var, särskilt i Kyoto, men det var ovanligt många idag, fast jag vet inte riktigt varför. Men hur som helst, när vi kom till Tenryu-ji, som ni kanske minns från förra Arashiyama-inlägget, så bestämde vi oss för att gå igenom både templet och trädgården (jag och mormor gick ju bara trädgården). Templet var fint, och man fick ta bilder där inne, så jag fick flera stycken, särskilt på det man nästan aldrig får bilder på annars; väggmålningar.

Tigrar ...

... vem vet, nån sorts djur ... 

... och en ledsen drake.

Väggmålningar i gamla japanska slott och tempel och allt vad det är är verkligen jättevackra, massa olika motiv, drakar är vanliga i tempel, tigrar, tranor, sakura, och så vidare och så vidare, är vanliga både i tempel och slott. Och ord kan inte beskriva hur fina de kan vara (inte mina ord iallafall).
Jag tog också en bild på hur förvaring kan fungera i en sorts hus med en sorts golv man inte gärna ställer möbler på:

Inbyggda skåp :)

Från templet gick vi till trädgården, som vi gick igenom, men ni får inga bilder, för ... tja, jag tog inte så många, eftersom jag redan varit där en gång och tagit massor, så jag koncentrerade mig mest på att titta.
Samma sak gäller i själva bambuskogen, nu vet jag ju definitivt hur hopplöst det är att försöka fånga den på bild, så jag försökte inte, utan njöt av promenaden istället :)
Ni kan däremot få en bild från helgedomen man kommer förbi om man går till/från bambuskogen utan att passera templet. Det är en helgedom dit många prinsessor skickades för nån sorts reningsceremoni, exakt vad den gick ut på vet jag inte, men vi gick in och kikade, och hittade bland annat de här små statyerna:

Rävar, oerhört viktiga i japansk folktro

Nu var klockan närmare fyra, så det var ingen idé att fortsätta på vår tidigare plan, eftersom allt stänger vid 17 och insläpp kan tänkas stänga redan vid 16, som vi fick erfara förra gången vi ville till Nijo Castle. Så vi gick tillbaka mot stationen, och stannade till vid stånden för att Fredrik ville äta takoyaki (bläckfisk... nånting, nån sorts smet stekt i en särskild sorts form så det blir små runda bollar), och prova de jätteläskiga grillade bläckfiskarna.

Creepy!

Jag smakade också på bläckfisken. Den hade en god sås på sig. Själva bläckfisken ... nej, inte vidare god. Inte god alls, faktiskt. Och inte bara för att jag är kräsen - Fredrik tyckte inte heller om den. Jag köpte mig en grillad majskolv istället, den var bättre, doppad i soja också, det var riktigt gott.

Detta var ungefär vår middag. Så nu åkte vi tillbaka till Kawaramachi (centrum), där vi letade reda på den fantastiska parfait-restaurangen som jag borde gå till oftare. Den säljer lite lätt mat, och massor (ett hundratal) olika sorters parfaiter. Den var lite komplicerad upptäckte vi, för när man kommer in ska man skriva upp sig på en lista - sitt namn och hur många man är, och sedan ringa in ett av tre alternativ, som bara står på japanska. De två första med bara kanji, vilket vi inte kunde läsa, och det sista betydde "var som helst". Eftersom vi inte visste vad det betydde ringade vi inte in något alls. När vi sedan så småningom blev visade till sittplatser insåg vi att det förmodligen hade att göra med om man ville ha en rökfri plats eller inte. Vi hamnade på våningen där rökning var tillåten, men som tur var luktade det inte så mycket just där vi satt, iallafall, kanske var inte hela våningen rökplatser.
Hur som helst. Det finns alla möjliga sorters parfaiter där. Alla. Möjliga.

Förstora om ni inte kan läsa, och kolla in nedersta raden

Plus några omöjliga, med andra ord. Vi bestämde oss för att ta lite mer klassiska sorter. Eller ... min var väl det - mint och choklad - Fredriks var lite konstigare - blå kokos.

Fredriks till vänster, min till höger

Min smakade ungefär som mint och choklad ;) Fredriks smakade som tuggummi :p Men goda var de, båda två.

Sen var klockan halv sju, ungefär, och vi började gå mot Kiyomizudera, för där, liksom i många andra tempel i Kyoto, har de fram till och med imorgon ett "light up-event", liknande det jag var på i Gion med några japaner förra veckan. Och jag tänkte att det är nog extra häftigt vid Kiyomizudera, med utsikten och allt.
På vägen dit gick vi igenom Yasaka Jinja, där det fortfarande är japaner som har hanami, fast inte lika många som förra veckan. Sedan gick vi vidare genom bakgatorna mot Kiyomizudera. De här gatorna är jättefina på dagen, fast rätt mycket folk. Vid den här tiden på kvällen var det nästan folktomt, det var mörkt, och så otroligt mysigt. Härefter kommer för övrigt inte så många bilder, för nattbilder är svåra, men jag hoppas mina beskrivningar kan återge lite av hur det var iallafall.
Som sagt är det inte bara Kiyomizudera som har sådana här events, och på vägen ditåt råkade vi hitta en trappa som var väldigt fint upplyst. Vi gick upp för den och hittade ett tempel vid namn Kodaiji, som också såg ut att vara upplyst. Så vi gick in för att titta. Det var jättefint, vi var ju lite uppåt bergen nu, så man had elite fin utsikt innan man kom fram till själva tempelbyggnaden. Där inne hade de helt oväntat en utställning med modern konst. En skulptur av en människa gjord av hönsnät, lite tavlor vars motiv var svåra att se och ... eh, saker man inte ens kunde se vad det var. Modern konst. Alltså, vissa grejer var jättefina, och det här är inte ett klagomål alls, det var bara väldigt oväntat. Ännu mer oväntat var när vi kom ut mot en del av templets trädgård, som inte var upplyst med starka lampor underifrån som resten var, utan med ett ljusspel av något slag. Jättemodernt och spelades över den här zen-trädgården och templets mycket japanska gamla port. Häftigt men konstigt, ungefär som utställningen ;)
Efter detta ljusspel gick man vidare genom trädgården där de vanliga lamporna kom tillbaka, och man fick gå vägen via bland annat en grav som tillhörde "Nene-sama", som var en adelsdam från början av 1600-talet, som byggde det här templet för att hedra sin bortgångne make. Man kom också igenom en liten bambuskog som också var upplyst med lampor och jättemysig. Mysig är ett ord som kommer repeteras mycket här, bara så ni vet.
När vi kom ut från det här templet, tillbaka nerför trappan, så gick vi bokstavligt talat 10 meter innan vi hittade nästa lilla avstickare i form av ett tempel där vi kunde se lite grönt ljus. Detta visade sig vara Entokuin, ett undertempel till Kodaiji.

Det gröna ljuset som lockade oss. 

Det här templet var ännu mysigare än det förra, det var mindre men framförallt var det i princip folktomt. Vid Kodaiji var det ju inte trångt, direkt, men vi var inte ensamma. I Entokuin stötte vi på tre andra personer totalt. Och framförallt vid dess norra trädgård kunde man sitta och titta ut på den och bara ta det lugnt. Inte ett ljud, inte en människa, en jättevacker trädgård som var jättefint upplyst, jag hade kunnat sitta där i flera timmar.

Ett hopplöst försök att fånga känslan på bild.

Men vi gick vidare, såklart. Genom i princip folktomma gator - och de här gatorna är aldrig folktomma annars, jag har gått dem flera gånger, främst förra gången jag var i Japan, och det har alltid varit trängsel. Men nu, jättefina vindlande gator med vackra gamla japanska hus, tyst och lugnt, det var en fantastisk promenad.
Vid Kiyomizudera köpte man biljetter långt framför platsen man i vanliga fall gör det, förmodligen för att byggnader även utanför vanliga biljettbyggnaden var upplysta. Jättefina. Såklart.

Samma byggnad som jag och mormor såg drakparaden komma ner från

Det fanns också en lite spännande grotta man fick gå in i. Man gick nerför en trappa, till en gång som var fullständigt becksvart - det gick inte att se någonting alls. Man följde en sorts rep, eller kanske snarare ett radband fast storlek större, in och runt och kom till en upplyst sten med en symbol på. Vi hade ingen aning om vad det var, så vi tittade på den en kort stund och gick sedan vidare och ut. Jag googlade fram nu att det var "tainai-meguri", barmhärtighetsgudinnans livmoder, och det ska alltså symbolisera nån sorts återfödelse. Kanske hade betytt mer om vi vetat det innan, men även som det var nu så var det en spännande upplevelse iallafall :)
Vidare till själva huvuddelen av templet, där vi förundrades över utsikten över Kyoto i natten, och över ljussättningen på både trädgård och byggnader. Vi köpte också en varsin amulett som ska skydda mot huvudvärk. Jag satte min på min nyckelknippa, så nu hoppas jag att mina vanliga vårhuvudvärkar ska skrämmas bort :)

Kiyoumizudera by night

På vägen ut drack vi vatten ur Otowa - källan templet är byggt kring - vilket ska kunna hjälpa en att få önskningar uppfyllda. Jag önskade ingenting, för jag kände inte till denna detalj då. Undrar om det funkar i efterhand ...

Hur som helst. Vi promenerade tillbaka samma mysiga lilla väg som vi kommit, till centrum varifrån vi tog tunnelbanan hem igen.

Till vänster, amuletten mot huvudvärk, de andra är från Tenryu-ji, den i mitten var bara fin, den till höger tror jag bara var en vanlig amulett för tur.

Imorgon blir det två stycken festivaler - en som går ut på blomsterarrangemang, en som bara beskrivs som mystisk, så vi får väl se vad den går ut på - och sedan ska vi göra ett nytt försök att ta oss till Kinkakuji och Ryoan-ji.

Godnatt!

Tokyo och Otsuki

Hej! Här kommer ett långt inlägg om Tokyo och Otsuki.

Tokyo:
Alltså dag 2 i Tokyo, som vi började med att åka till kejserliga palatset och vandra omkring i parken där. Det var lite svårt att hitta – inte till palatset, det var välskyltat, men väl där var det svårt att riktigt veta var man skulle gå in. Vi och många med oss gick fel först och fick vända och gå till rätt port. Man kan undra varför de inte skyltar bättre …
Men hur som helst, parken var fin, och stor, och här och var lite labyrintlik, men vi kom både in och igenom och ut ;) Tydligen blev det inte mycket bilder på själva trädgården utan mest intressanta detaljer i den, men:

Utkikstorn döpt efter Fuji - en gång i tiden kunde man se Mt Fuji från detta torn.

Apelsinträd! :D

Tokyos skyline från palatsträdgården

Tehus i palatsträdgården

Efter detta åkte vi till Harajuku,

Apropå ingenting, men vem har pratat om trängsel i Tokyos tunnelbana?

där vi bland annat åt lunch på en ramen-restaurang jag kom ihåg från förra gången jag var i Tokyo. Den var lika god den här gången :) Sedan gick vi ett varv längs gatan med alla de konstiga butikerna. Vi gick bara in i en av dem, och köpte inga kläder. Jag ska shoppa kläder nästa gång jag kommer dit, om jag mot förmodan lyckas hitta någonting i västerländska storlekar.

Början på den här roliga gatan. 

Min favorit, bara för att den säljer så mystiska kläder.

Sedan gick vi till Meiji-jingu, Meijis helgedom, som ligger precis där intill. Meiji var Japans 122:e kejsare, och de var han som satt på tronen när USA tvingade Japan att öppna sina gränser i slutet av 1800-talet. Han var tydligen rätt öppen för det västerländska och introducerade nåt som kallas ”japansk själ, västerländsk teknik” (eller nåt liknande), som är det som flödar igenom Japan än idag. Ha kvar det gamla japanska tänkandet men blanda det med västerländska influenser. Meiji var uppenbarligen en omåttligt populär kejsare och när han dog 1912 så bestämdes det att man skulle bygga den här helgedomen till honom. 120 000 träd och växter donerades från hela Japan och övriga världen för att få ihop skogen som omger helgedomen, och man tog en stor del av Tokyos yta i anspråk (Tokyo kanske inte nådde så långt ut på den tiden, men som det är nu är den här helgedomen en enorm park mitt i Tokyo). Längst norrut finns även ett museum tillägnat Meiji, där man får se lite saker han och kejsarinnan Shoken ägde, och får se lite bilder och läsa om Meijis liv från födelse till död och begravning. Man fick även se en miniatyruppställning av hur begravningståget såg ut. Enormt mycket folk. Alltså flera tusen. Man fick även se porträtt av alla kejsare Japan har haft – alla målade av samma person, alltså i modern tid, så hur han visste hur alla dessa kejsare såg ut är något av ett mysterium.

Massor av sake, doneras tydligen varje år från japanska sakebryggare. 

Även massor av vin doneras från Frankrike.

Det tehus Meiji lät bygga åt sin hustru, Kejsarinnan Shoken.

Liten fiskedamm, tillhörde tehusområdet.

Kamferträd i helgedomen, runt omkring kunde man hänga upp böner.

Utsidan av Meiji-museet.

Efter detta åkte vi till Shinjuku. Mest för att jag inte har någon bra koll på Tokyo alls men visste att vid Shinjuku eller Shibuya fanns en stor korsning som man borde se. Det var inte i Shinjuku. Vi gick runt där en stund, men hittade inget vi egentligen tyckte var intressant, så vi åkte vidare till Shibya.
Det japanska tågsystemet är förvirrande. De japanska tågsystemen, snarare. Plural. Många plural. Alla plural. De har ju massor av privata aktörer, vilket håller nere priserna om man jämför med Sverige, men gör det hela jätteförvirrande. Vi gick till en karta och tittade vad det skulle kosta att åka till Shibuya. Vi köpte en biljett för så mycket pengar. Vi gick igenom spärren och satte oss på tåget. Det är så är det går till. Sedan gick vi av vid Shibuya och försökte gå ut genom spärrarna. Icke. Okej, tänkte vi, det här kanske inte är spärrar ut, utan spärrar in till en annan nivå? För så kan det också gå till. Så vi hittade några andra spärrar, som vi kunde se gick direkt ut. Försökte gå ut där. Icke. Då gick vi till ett bemannat fönster och visade upp våra biljetter och frågade varför vi inte kom ut. Hon som stod där visste tydligen precis vad som var fel, och nickade lite överseende mot oss dumma utlänningar, tog våra biljetter och vinkade ut oss. Vi vet fortfarande inte vad vi gjorde fel. Den bästa gissningen vi har är att vi köpte tunnelbanebiljetter för ett annat företag, som i Shinjuku använde samma spärrar som JR (Japan Railways, som kör den linje vi åkte med), men inte i Shibuya, så vi kunde komma in men inte ut.
Förvirrade? Det var vi med.
I Shibuya hittade vi den här korsningen jag var ute efter. Jag vet inte vad jag ska säga om den förutom att den är stor och många tusen människor går över den varje dag. Enligt min guidebok kan ett par tusen människor gå över den vid varje grönljus i rusningstid, och medan vi var där gjorde vi en uppskattning att kanske inte fullt tusen pers, men över 600 gick över vid varje grönljus. För att få lite utsikt över korsningen gick vi till ett café som låg på tredje våningen och fikade. Det här var inte ett ställe där man fick välja plats själv, utan man blev visad till en plats. Först fick vi inte fönsterplats, men servitriserna förstod nog vad vi egentligen gjorde där, så när ett fönsterbord blev ledigt innan vi hade beställt så erbjöd de det till oss. Därifrån såg korsningen ut så här:

Fikat var gott, jag åt en chokladkaka och drack citrus rooibos-te. Örtte var tydligen lite av deras grej där, man fick en hel liten kanna för sig själv, och två sorters honung. Mycket gott, både te och kaka.

Fika

Efter fikat gick vi och hittade statyn av Hachiko. Hachiko var en hund, som tillhörde en professor vid Tokyos universitet. Varje eftermiddag när hans husse kom hem från jobbet, kom Hachiko till Shibuya station och väntade. Sen dog husse medan han var på jobbet en dag, och kom alltså aldrig tillbaka till stationen, men varje dag fram tills Hachiko själv dog nästan 10 år senare kom hunden tillbaka till samma plats vid samma tid varenda dag och väntade. Den här hunden har nu blivit en sorts nationalsymbol för lojalitet, och har en staty vid stationen, platsen han brukade vänta på är utmärkt med ett par tassavtryck, och man hedrar honom till och med på hans dödsdag. Det är lite fint, faktiskt :)

Hachiko

Nu åkte vi tillbaka till Akihabara, för även om Shibuya är ett shoppingdistrikt så är det mer kläder, och elektronik och manga/anime som finns i Akihabara är långt mycket mer intressant. Så vi gick omkring där, vandrade bland massa butiker med roliga grejer, men Fredrik hade väldigt svårt att hitta en souvenir att köpa med sig hem ;) Han var för kräsen, helt enkelt, ville ha både något användbart och något med figurer (anime pratar vi alltså) som han kände igen. Antingen trots eller på grund av utbudet prylar var det svårt att hitta ;)
Men han hittade något accepterbart till sist (tyvärr inte Sailor Moon-cosplay kläder med tillhörande peruk som jag tyckte han skulle köpa), och vi gick vidare för att äta middag. Det var också lite svårt – stort utbud, men svårt att veta vad allt var. Vi åkte upp till restaurangvåningen i Yodobashi (stora elektronikaffären) och hittade där en restaurang där jag åt en ”hamburgare” på japanskt vis – färsbiff i nån sorts sås, med ett stekt ägg och bakad potatis – och Fredrik åt friterad seafood (skaldjur, bläckfisk annat havsbaserat som inte är fisk), och sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet så vi kunde somna tidigt, eftersom vi dagen efter skulle upp tidigt på riktigt.


Därmed vidare till:
Otsuki:

Först och främst vaknade vi vi sjutiden, checkade ut från hotellet och gick ner till stationen för att påbörja resan mot Otsuki. Vi frågade för säkerhets skull en stationsvakt om hur man fick tag på biljett till Otsuki, men det var inte svårare än att köpa den i biljettmaskinen som alla andra. Men efter gårdagen vet man ju aldrig.
Vi var väldigt tidiga ut, åkte nästan 40 minuter tidigare från Akihabara än tänkt, bara utifall att nånting skulle bli konstigt på vägen. Det blev det egentligen inte, det var rätt lätt att hitta vid bytena. Så vid sista bytet, en station som heter Takao, satte vi oss och fick vänta i en halvtimme på att tåget vi egentligen skulle med kom. Det var ingen idé att komma för tidigt till Otsuki, eftersom Yuriko skulle möta oss vid stationen.
Och när vi väl kom till Otsuki sedan, så stod Yuriko mycket riktigt där, faktiskt precis vid dörren vi kom ut genom, så det var ju en fullträff ;)
Japan består ju av en himla massa berg, och som jag har nämnt så ser man dem var man än är i Kyoto, nästan. Så Kyoto ligger nära bergen. Otsuki ligger i bergen. Det är en jättemysig liten stad på strax under 30 000 invånare (jämför med Kyotos 1,5 miljon eller Tokyos 9-40 miljoner beroende på hur man räknar), väldigt lantlig, det fanns till och med lite små fält här och var. Riktigt små när man är van vid svenskt lantbruk. Men det var hur som helst en väldigt annorlunda känsla att komma från Tokyos innerstad. Varken jag eller Fredrik är ju direkt storstadsmänniskor, så det var rätt skönt att komma ut på landet så här efter två dagar bland skyskraporna :)

Vår första destination i Otsuki var The Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center. För de som i likhet med mig inte har full koll på vad detta är, så är Maglev ett sorts tåg, som ska vara ännu snabbare än Shinkansen, och gå ca 500 km/h. Hur det funkar … magnets! … Okej, det är nån sorts elektromagnetism, som gör dels att det går väldigt fort och dels att tåget inte rullar utan svävar på rälsen. Googla om ni vill veta mer ;) Tydligen så är det här enda stället där man kan få se de faktiska testtågen åka i Japan, och vi hade turen att komma på en dag då de faktiskt kördes (det gör de inte alla dagar). Det var jättespännande, dels fick vi alltså se tre stycken faktiska testtåg köras utanför centret – ca 250-400 km/h gick de om jag minns/uppfattade rätt – dels fick vi en liten demonstration på hur det hela fungerar på en minibana inne i centret, och så fick vi se en liten film som berättade lite om historien bakom transport i Japan – från soldaters marsch till hästdragna vagnar till de första Shinkansen till de här framtida Maglev. Med Maglev ska det ta 68 minuter att ta sig mellan Tokyo och Osaka. Med nuvarande Shinkansen tar det ca 2,5 timmar. Det är ca 50 mil.
Hela den här upplevelsen gör sig bättre på film än på bild, så här får ni några stycken:

I den sista, lägg märke till vad som händer när "tåget" blivit för varmt (och med för varmt menas inte längre minus-en-himla-massa-grader-men-jag-minns-inte-hur-många).

Efter detta åkte vi till en utsiktsplats för att se Mt Fuji. Vi fick faktiskt en glimt av berget redan på bilresan mot Maglev-centret, vilket var väldigt coolt. Och oväntat, jag trodde det skulle vara för molnigt, men man kunde definitivt se att det var Fuji som låg där. Stort berg. Jättestort, och jättecoolt. Uppe vid utsiktsplatsen fick vi en snabb skymt, tyvärr var det för molnigt för att berget skulle fångas på bild, men jag såg det, så jag är nöjd. Bilder får ni googla fram ;) Dock kan ni få en panoramabild från utsikten där uppe – den var fantastiskt även när man inte kunde se Fuji.

Mycket fint :)

På den här utsiktsplatsen låg det en gång i tiden ett slott. Icke så längre, men man har byggt upp en byggnad som ser ut som slottet gjorde, och där inne har man en utställning av foton över Mt Fuji. Vi gick in dit, såklart, och tydligen är det inte så många som gör det, för han som jobbade där verkade lite förvånad över att vi ville in, och följde med oss till utställningsrummet för att tända lamporna X) Måste vara ett väldigt avslappnat jobb, det där :p
Men bilderna var jättevackra, och Yuriko berättade bland annat att man från Otsuki, på sommaren när man får bestiga Mt Fuji, kan se en hel linje med lampor där folk går. Det fanns ett par bilder på det, det verkar väldigt coolt. Allt som har med Fuji verkar coolt ;) Yuriko lät för övrigt väldigt förvånad när vi sa att vi varken har vulkaner eller stora jordbävningar i Sverige. Hon blev också förvånad över att vi inte har så tjockt snölager, i Stockholm iallafall, och hon visade bilder från förra vintern när de i Otsuki tydligen hade 1,5 meter snö (detta är inte vanligt, i vanliga fall får de tydligen 20-30cm). Min teori om varför vi inte får så mycket i Sverige (för det är inte temperaturen – Stockholm är kallare än Otsuki), är att Japan helt enkelt har mer nederbörd än vi har i Sverige.
Hur som helst. Utsiktsplatsen var jättefin, både utsikten och själva stället.

Därefter åkte vi till en bro vid namn Saruhashi (Apbron), där vi åt lunch på en sobaretaurang (soba = en sorts nudlar). Det var väldigt japanskt, vi satt till och med på tatamimattor på golvet. Yuriko berättade legenden om apbron – på 600-talet nån gång bestämde en kejsarinna att en bro skulle byggas över den här ravinen, som på sitt smalaste ställe var och är 30m bred. Arkitekten tog dit massor av duktiga hantverkare, men varje gång de byggde en bro så började det regna och floden steg och sköljde bort bron. Så en dag när arkitekten gick längs ravinen och var deprimerad och undrade hur han skulle lösa det här så fick han se en grupp apor som hängde i varandra och bildade en apbro över ravinen. Då kom han på att stödet för den här bron naturligtvis inte skulle vara vertikalt som brukligt (med pelare ner i floden, så att säga), utan horisontellt, med pelare ut från klippväggen. Så de byggde bron så, och den klarade av floden. Och sedan har den renoverats och så vidare många gånger efter det, och breddats och smalnats av igen, men den finns kvar iallafall, och fortfarande byggd efter samma princip :)

Saruhashi

Floden bron går över. 

Här fick vi också se ett exempel på vulkanisk sten. På 1700-talet fick ju Mt Fuji ett utbrott och lavan rann ända till Otsuki, och Yuriko visade upp en klippvägg som visade skillnaden på var lavan hade flutit i floden, var den var vid ytan på floden och var den flöt ovanför. Skillnaden var verkligen slående, huruvida det syns på bilden … jag hoppas det :)

Svårt, men grönt längst ner, svart sten högst upp och en strimma brunt däremellan...

Efter detta åkte vi och hämtade upp Yurikos make (varken jag eller Fredrik kommer ihåg vad han hette, fast han presenterade sig … pinsamt) och sedan åkte vi hem till dem. Här var det också lite pinsamt, för egentligen ska man ju ha med sig nån liten present när man blir hembjuden till folk, men det kom inte vi på förrns vi satt på tåget till Otsuki, så vi fick istället be om ursäkt för att vi inte hade något. Yuriko var såklart japansk och sa att det var ingen fara alls (Det var det säkert inte heller, men lite pinsamt ändå, längre fram kommer ni förstå exakt varför).
Vi blev bjudna på te och japanska sötsaker. Två sorters kakor, en av dem var med bönmos i, den smakade ungefär som allt annat med dessa bönor som japanerna tror är godis (inte så gott), den andra vet jag inte vad som var i, men den smakade lite bättre, tyckte jag. Sedan riskakor, som jag inte heller gillade så värst, men dem tyckte iallafall Fredrik om. Sedan satte vi oss tillsammans med Yurikos man under en kotatsu, och blev bjudna på sake (japanskt risvin). De var ju lite kul att få smaka på det, och jag måste ju säga att jag väljer det över både öl och vin, även om det inte betyder så mycket. Jag fick även ett glas apelsinjuice, och föredrar det över alkohol, any day ;)

Sake

Så medan Yuriko förberedde middagen så satt vi tre där och gjorde vårt bästa för att prata. Han talade ju knappt någon engelska, så vi fick klara oss på hans hackiga engelska och min hackiga japanska, och de var bara vid ett tillfälle vi gav upp och insåg att vi inte kunde fortsätta konversationen alls. Men vi pratade lite om Sverige och våra stora exporter (vi fick gissa lite – trä och metall, och IKEA, såklart, som de tydligen inte visste var svenskt). Fredrik visade också bilder från Åland, och vi pratade lite om vind- och solkraft och hur dåligt det är att utvinna energi ur kärnkraftverk – där var han väldigt bestämd på att det ska man inte göra. Jag frågade inte om Fukushima, fast jag var sugen, men jag kände att språknivåerna var inte riktigt rätt. Vi pratade också lite om andra länder – han hade varit till USA och Australien, han tyckte bättre om Australien, för USA kändes farligt. Det var här nånstans han också tog upp att i USA (och vilket annat land som helst, känner jag nästan) skulle man aldrig komma hem till en främling och sätta sig och dricka alkohol med dem ;) Han gav oss också en varsin sake-mugg som present, vilket var jättesnällt och vi blev jättetacksamma, fast även lite självmedvetna, som sagt vi hade ju inte med oss nåt till dem. Men det gick ju inte att säga nej :)
Sedan var det middag, pork-cutlet, som inte riktigt är fläskkotlett, men nåt sorts fläskkött som har friterats, med sallad och ris och miso-soppa. Jättegott. Verkligen. Jag gillar ju inte miso-soppan man får på restauranger, men den här var verkligen god. Och köttet och grönsakerna och allt, jag lyckades till och med nästan äta upp allt. Och medan vi åt så spelade Yuriko piano för oss, hon ville så gärna göra det, och vi skulle inte hunnit lyssna annars, så hon sa att vi fick tänka på det som en restaurang där man fick musik på köpet ;) Hon var väldigt duktig, såklart :)

Men sen blev det lite bråttom att åka. Det fanns ju inga hotellrum att sova på i Otsuki, så vi var tvungna att ta oss hem till Kyoto. Vi fick med oss en liten påse med sötsaker och muggarna och sen körde Yuriko oss till stationen. När vi sa hejdå så lovade vi att om de nånsin skulle komma till Sverige så ska vi guida dem också, så vi får se ;)

Vi hade fått instruktioner för hur vi skulle åka till Shin-Yokohama, för att ta Shinkansen därifrån tillbaka till Kyoto. Det gick bra ända fram tills vi kom till Shin-Yokohama och skulle köpa biljetter till Shinkansen. Först gick vi till en maskin och tyckte att vi lyckades få ut varsin biljett. Sen gick vi till spärrarna, som vi inte kom igenom. En stationsvärd upplyste oss om att det vi hade köpt var bara halva biljetten (biljett för sittplats, inte för själva resan), så vi var tvungna att köpa en till i en annan automat. Den var oerhört förvirrande, och det tog oss en stund att inse att vi skulle stoppa in biljetten vi hade köpt för att komma på tåget i Otsuki så den kunde lägga till Shinkansenbiljetten på den, typ. Väldigt konstigt. Så till sist fick vi alltså två stycken papperslappar som var vår Shinkansenbiljett, och som båda skulle in i maskinen vid spärren så vi kunde komma igenom.
Men vi kom på Shinkansen, och vi kom av i Kyoto. Sen kom vi hem och jag skrev egentligen klart det här inlägget men var för trött för att korrekturläsa, så jag sköt upp publiceringen tills jag vaknade nu på morgonen :)

Saker vi fick med oss från Otsuki. Fina muggar, halvgoda kakor ;)

Så idag är det helt okej väder, lite sol ska vi få till och med, så vi ska bege oss ut till Nijo Castle, Arashiyama bambuskog, Ryoanji (tempel med en häftig stenträdgård, har jag hört) och Kinkakuji. Är planen. Så jag ska väl ta mig upp ur sängen så vi hinner med allt ;)
Vi hörs!

Hallå från Tokyo!

Så idag var det dags att åka till Tokyo. Vi gick upp vid tiotiden (jag har dåligt inflytande över Fredrik. Moahaha!), och åkte ner till Kyoto Station i hopp om att hitta tillbaka till ett ställe som sålde sushi, så vi kunde äta det till lunch. Vi hittade tillbaka till ett ställe som åtminstone hade sushi på bilden utanför restaurangen, och erbjöd tabehoudai (buffé) vid lunch. Så vi gick in, satte oss, gick till buffébordet där ... det inte fanns någon sushi. Till Fredriks stora besvikelse, till min förvåning, eftersom det som sagt fanns på en skylt utanför. Men, men. Vi åt ändå, det var massa japanska rätter som man kunde smaka på, så det var ju rätt spännande.

Äggröra, sojabönor, stekta nudlar, ris, pumpa, kokt köttbulle (?), friterad kyckling, köttbulle i teriyakisås

De nya sakerna i diagonal linje uppifrån vänster ner till höger: nån sorts groddar, stekt lök, tomater

Allt var ätbart, löken var inte tillräckligt stekt för min smak, sojabönorna var ... nja ... och den kokta köttbullen var lite för "lös" för att riktigt vara okej. Äggröran hade kunnat få vara varm, men annars smakade den helt okej. Köttbulle i teriyakisås är jättegott, det måste jag börja göra hemma ;) Riset hade lite grönsaker i sig och riven ingefära på, det var riktigt gott, faktiskt. Det mesta annat smakade ungefär som man hade kunnat tänka sig :) Jag tycker det var lite sympatiskt med tallrikarna, att man kunde lägga allt avdelat så de inte behövde beblanda sig med varandra ;) 

Efter lunchen hittade vi till Shinkansen, och satte oss på ett tåg mot Tokyo. Den resan tar ungefär 2-2,5 timmar (jag glömde kolla vad klockan var när vi kom fram, men däromkring är det), och man blir väldigt trött. Det finns mycket kul att se ut genom fönstret, dock, man åker ju förbi lite landsbygd och det är rätt mysigt. 

Väl framme i Tokyo var vi lite förvirrade över hur vi skulle ta oss från Shinkansen till Yamanote-linjen, som är den tunnelbanelinje i Tokyo som vi skulle ta oss till Akihabara med. Vi hittade nämligen till plattformen för Yamanote-linjen, men vi hade fortfarande inte blivit av med våra Shinkansen-biljetter och kunde inte hitta några biljetter för tunnelbanan. Så till sist fick vi hitta några spärrar, gå ut genom dem så våra Shinkansen-biljetter blev uppätna, och sedan köpa tunnelbanebiljetter där ute och gå tillbaka in. Mycket omständligt blev det ;) Men vi kom på rätt tåg. Vi kom fram till Akihabara. Vi fick stå en stund och vara förvirrade turister innan vi lyckades lista ut åt vilket håll vårt hotell låg, men det var rätt lätt att hitta när vi väl vände oss åt rätt håll. 

Vi checkade in, tog en sväng upp till rummet, som är rätt litet, men fräscht, och sedan gick vi ut på äventyr i Akihabara. 

Det är kallt här, kan jag tala om. Alltså såpass kallt att man ångrar lite grand att man inte tog med sig ett par långkalsonger. Såpass att jag var tacksam att jag åtminstone tagit med mig mössa och vantar, förutom jackan och halsduken. Så att, vem har snott mitt väder? 

Vi valde att först gå till Yodobashi Akiba, som är en jättestor elektronikbutik, 7 enorma våningar plus våning 8  som har restauranger och våning 9 som har ... en golfbutik. Hm. Men hur som helst, det är en spännande affär, och den har allt möjligt (okej, nästan, jag återkommer till detta). Bland annat hittade vi här, äntligen, ett sushiställe. Som vi också återkom till. 

När vi hade gått igenom Yodobashi gick vi ut och tänkte gå omkring lite i resten av Akihabara, som bestå av mindre butiker uppställda om och kring och på varandra. Vi gick in i ett hus, som hade 10 våningar, varav 9 var butiker. En tredjedel av dem sålde spelkort (alltså inte kortlekar utan kort av typ Magic the Gathering och liknande), en tredjedel sålde figuriner och dockor (bland annat en Volks-butik och Azones, jag vet att Maria hade varit lycklig här), och resten sålde ... random saker. Här kan vi prata allt möjligt, och jag kan inte ens lista det för jag vet inte vad allt heter X) Kablar, pluggar, mikrofoner, övervakningskameror, neonljus och whatnot. 

Vi kom inte mycket längre än så idag. Vi gick tillbaka till Yodobashi för att äta middag. Tydligen väldigt god sushi. Jag smakade två sorter, de var ... okej. Men inte mer än så. Sorry, sushi är fortfarande inte min grej. 

Kaiten-sushi

Det syns inte så bra på bilden, men tallrikarna åker på ett rullband, och man plockar på sig de man vill ha. Jag filmade en kort snutt, men internet här är för långsamt för att jag ska orka lägga upp det, återkommer senare. Hur som helst, sedan betalar man baserat på hur många tallrikar och vilken sorts tallrikar man plockade på sig. Smidigt. 

Sen gick vi ett varv runt resten av Akihabara, utan att gå in nånstans, utan bara för att se oss om. Det är ett enormt område, fast mer på höjden än till ytan. Men man skulle behöva ett par dagar på sig att gå igenom alla butiker, minst. 

Akihabara by night

Akihabara, still night

Fewture Shop ... ja ... 

Så. Imorgon ska vi åka till Kejserliga Palatset - nuvarande alltså - och se oss omkring. Sedan till Harajuku och titta på konstiga kläder ;) Sedan, om vi har tid och orkar och sånt, till Shinjuku eller Shibuya eller ... eh, nånting, jag har ingen koll på Tokyo, så jag vet inte var man borde åka egentligen X) Men vi får se. Sedan tillbaka till Akihabara, skulle jag tro, och gå i lite fler elektronik/manga/animebutiker, för ... well, varför inte? :p 

På fredag ska vi sedan upp tidigt (tidigt för mig, iallafall), för att vid åttatiden åka ut mot Otsuki och få den där guidningen som jag skrev om i inlägget från Hiroshima. Det blir en heldag där, från tiotiden till fem eller så på eftermiddagen, jag vet inte alls vad vi ska göra, för det har Yuriko (vår guide) fått planera. Men förhoppningsvis kommer det inkludera ett besök hemma hos henne - det skulle vara jättekul, fast lite läskigt, att besöka ett äkta japanskt hem. Jag har glömt bort alt jag har lärt mig om hur man ska bete sig när man har blivit hembjuden till japaner X) Men hur som helst. Spännande ska det bli! Dock innebär detta väder att vi nog inte får se Mt Fuji, för det kommer vara dolt bakom molnen. Men, men, man kan inte få allt :) 

Storstadsutsikt från hotellrummet

Godnatt!