Ut på nya äventyr!

Igår fick jag sällskap här igen. Woho!

Jag hade egentligen planerat att gå upp rätt tidigt igår, för att städa och plocka undan lite inför när det skulle in en extra futon i rummet. Det gick halvbra, jag gick nämligen och lade mig alldeles för sent (vilket inte var mitt fel, sista jobbgrejerna igår tog längre tid än de borde ha gjort), men jag hann dammsuga och så där innan Fredrik dök upp vid tolvtiden.

Så efter att hyresvärden hade varit här och lämnat den extra futonen och en extra nyckel till lägenheten, utifall att nån av oss vill ut på egna äventyr nån dag, så gick vi och åt, på CoCo Curry, för att jag hade ju inte haft tid att äta än, och var lite hungrig. Därefter gick vi till Ginkakuji. Min tanke var att göra nåt ganska nära, för jag visste ju inte riktigt hur mycket Fredrik skulle orka med efter flygresan ;)
Men jag måste säga att jag undrar vad mina gäster tar med sig för väder, egentligen. Kallt, molnigt och igår regnade det dessutom. Och enligt väderleksrapporten ska det se ut så fram tills på fredag. Så ... nja, jag hade hellre sett lite av den där vårvärmen som verkar finnas i Sverige just nu ;) Hur som helst, pga regn är några av bilderna från igår lite dålig kvalitet (vatten på linsen), men nu får leva med det.

Men hur som helst. Ginkakuji var fint även den här gången :) Ni vet redan vad det är för något, så ni får en bild och sen går vi vidare:

Ginkakuji från ovan

Efter Ginkakuji gick vi Filosofens väg. Det ska man ju göra när det är körsbärsblomning, och även om blommorna är lite på nergång nu så är det en väldigt fin väg iallafall :) Och många chanser att se folk i fina kimonos får man också längs den vägen, så det är jätteroligt.

Sakura vid Filosofens väg

Som sagt, blommorna börjar falla av träden - och faller då ner i floden

När vi väl kom till slutet av vägen hittade vi en karta som visade att Nanzen-ji (tempel) låg ganska nära, så vi tänkte att vi skulle fortsätta dit. Vi kom dock inte dit, för på vägen sprang vi på ett annat tempel som vi blev nyfikna på. Eikando Zenrin-ji, hette det.
De flesta tempel man går in i här i Kyoto är visserligen förmodligen "aktiva", dvs används i religiösa sammanhang, men det här var det första där jag faktiskt såg munkar och dessutom munkar som aktivt utövade sin religion. I ett av husen satt en munk och slog på en klocka och sjöng/reciterade/utförde någon form av ceremoni. Och på en klocka utanför fanns det en skylt att man inte fick slå på den, för den var bara till för religiösa ceremonier. Lite farligt, men sympatiskt, att släppa in folk där, tycker jag. Men templet var jättefint. Just att man fick gå in i de här salarna som var jättevackert dekorerade med guld och målningar och statyer och allt. Det fanns dock skyltat väldigt tydligt och överallt att man inte fick ta bilder inne i byggnaderna, så jag lät bli. Fast det var svårt.
Några bilder utanför och på byggnaderna blev det dock, och på utsikten uppifrån pagoden (en pagod är en sorts byggnad som ofta finns vid Buddhistiska tempel och har någon sorts betydelse, men ärligt talat är jag lite osäker på vad. Utom att de i allmänhet är väldigt fina).

Taket på templets huvudbyggnad.

Förstora bilden och förundras av målningarna uppe vid taket, och det man kan skymta av innandömet.

Staty utanför templet.

Fin liten trappa upp till en annan staty.

Utsikt från berget ovanför templet (vid pagoden)

Efter detta var vi trötta, så vi gick hem och lade oss. Well, jag satt uppe en liten stund men jag kunde inte skriva något blogginlägg igår, för:

Lägenheten är kanske inte gjord för två sängplatser

Det är nämligen bara laptoppen som kan hantera SD-kortet i min kamera, surfplattan är för liten :p Och jag orkade inte krångla laptoppen till sängen. Så.

Hur som helst, det blev en väldigt lång natt, även om vi kanske inte sov hela natten. Men imorse gick vi upp vid niotiden, och tog oss till Kyoto Imperial Palace. Det ligger kanske 20 minuters promenad härifrån, som jag kanske nämnt, och idag var sista dagen i ett event där man blev insläppt på själva palatsområdet. I vanliga fall får man bara vara i parken (som visserligen är jättefin). Men när man nu fick chansen att gå in till själva palatset så kunde man ju inte missa den :)

Port för gäster till palatset. 

Vissa byggnader var för stora för att få plats på vanliga bilder, därav panorama :) 

Dansande dockor. Okej, stillastående, som tur var, men ändå.

Skärmar i ett av de rum gäster kunde få vänta i när de kom. 

Kejsarens egen trädgård.

Mer av den kejserliga trädgården.

Det var en utställning av något slag där inne, som hade att göra med Kejsar Taishos kröning 1915. Byggnaden i panoramabilden är där han faktiskt kröntes, och dockorna representerar en dans som dansades under/efter/i närheten av ceremonin (förlåt, jag kommer inte ihåg vad det stod).

Efter palatset tyckte vi att det var lite kallt, så vi åkte till Kyoto Station, där vi åt mat på en ramen-restaurang, för ramen måste man ju äta när man är här. Min ramen var god, Fredriks rapporterades att vara okej :p Sedan gick vi och köpte Shinkansen-biljetter till Tokyo, dit vi åker imorgon, och sedan gick vi vidare till Aeon Mall, som ligger precis vid stationen, i hopp om att hitta en Ghibli-butik. Jag mindes nämligen att det fanns en Ghibli-butik i en Aeon Mall i närheten av där jag bodde förut. Men i den här fanns inget sånt. Däremot fanns en butik som sålde pussel (jag älskar pussel!) och bland annat Ghibli-pussel i miniformat (150 bitar, men kartongen är i storleken av en kortlek ungefär). Köpte inget, men vi går nog tillbaka dit om vi inte hittar såna pussel i en riktig Ghibli-butik.
Men därefter så gick vi vidare mot Toji-ji, ett tempel som ligger lite söder om Kyoto Station och som inte finns med i min guidebok, men som jag har hört ska vara rätt spännande. Eftersom vi inte hade nån karta med oss så var vi lite osäkra, och där vi först hamnade verkade inte alls särskilt spännande. Så jag tog upp telefonen och satte på GPS, som talade om för oss att vi inte hade gått tillräckligt långt ;) Så vi fortsatte, och hittade vårt tempel. Det var fint, man fick gå in i två olika byggnader som hade stora buddha och boddisatva-statyer. Tyvärr fanns det dock nästan ingen information alls på engelska, kanske för att det helt enkelt inte kommer några utlänningar dit, eftersom det inte finns med i de engelska guideböckerna ... vad som är orsak och vad som är verkan är svårt att säga ...
Men hur som helst, bilder fick man inte ta i de här byggnaderna heller, men jag tog en bild på deras pagod:

Fem våningar, det ni.

Den här skulle man tydligen gå runt med knäppta händer. Vi vet inte varför, men vi såg folk göra det :p

Men, efter detta åkte vi vidare till nästa Aeon Mall, den jag brukade gå till förra gången jag var här, och där jag visste att det fanns en Ghibli-butik. Fanns. Den var inte kvar längre :( Mycket ledsamt, jag hade verkligen sett fram emot att få gå dit igen. Men nähä. Nu får vi sätta vårt hopp till den butik jag såg när mormor var här, på vägen mot Kiyomizudera :)

Vi bestämde oss efter detta för att ta oss till Nijo Castle, för vi hade lite tid innan de stängde. Trodde vi. Men även om slottet stänger klockan 17, så släpper de inte in folk efter 16, och vi kom dit 16:10. Så. Nej.
Så då gav vi upp, eller sköt upp Nijo Castle till en annan dag, och åkte istället in till Kawaramachi, och tänkte att vi skulle äta middag på en sushirestaurang jag hade spanat in där, för att sushi måste såklart ätas i Japan. Men, alltså, det är det här med försvinnande butiker. Den här restaurangen hade jag nämligen kollat in så den fanns för två veckor sen. Men idag kunde vi inte hitta den. Så än en gång, nej.
Vi gick till Takashimaya istället, i hopp om att det kanske skulle gå att hitta sushi där, men det gick inte. Så vi åt annat istället. Sushin får bli till lunch imorgon, innan vi åker till Tokyo, för vi såg på Kyoto Station idag, var man kunde äta sushi. Så om den restaurangen är kvar imorgon så tar vi det då ;)

Så det var idag. Och igår. Imorgon, som sagt, Tokyo. Woho!
Vi hörs!

Sakura!

Sista dagen i Hiroshima blev en halvdag. Jag checkade ut från min ryokan, åkte till stationen och låste in min väska i ett skåp för att slippa bära på den. Sedan gick jag till Hiroshima slott. Det var intressant, för slottet förstördes naturligtvis precis som allt annat av atombomben, så det mesta man såg var ruiner. Ruiner efter japanska slott ser väldigt annorlunda ut från europeiska. Det var lite svårt att fånga på bilderna, men det är ju bara grunden som finns kvar, eftersom japanska slott var byggda helt i trä, om det fanns tjocka stenmurar så var det enbart omkring området, det var för det mesta inte en del av själva slottsbyggnaderna (undantag är delvis Himeji slott).

Ruiner av slottets huvudbyggnad

Till skillnad från här i Kyoto, där man bygger upp exakta kopior av byggnader som förstörts, så har man alltså inte byggt upp Hiroshimas slott igen. Inte så konstigt, en del av stadens hela identitet är ju förstörelsen från atombomben. Men man har byggt upp slottets torn, så det ser ut som det brukade på utsidan, men på insidan är det ett vanligt museum. Det fanns en hel del intressant där inne. På första våningen kunde man prova samurajkläder och sånt, och det fanns lite modeller över hur Hiroshima såg ut medan det byggdes. På andra våningen fanns exempel på hur två olika sorters hus såg ut på 1600-talet - en samurajs och en handelsmans. Dessa fick man ta kort på. Det förklarades även där hur staden uppstod, om dess industrier och så vidare, men ... ärligt talat kommer jag inte ihåg detaljerna. Slottet byggdes först, sedan staden för att slottet behövde hantverkare och liknande. Staden byggdes så att alla hantverkare hade sina egna kvarter - kvarter för svärdssmeder, för tofuförsäljare, för båtbyggare, för vanliga smeder, för allt möjligt. Och så samurajerna, förstås, som levde åtskilt från resten av folket.

Så här kunde det se ut hemma hos en köpman i Hiroshima.

Och hos en samuraj.

Det roligaste med det här museet var dock våning tre (eller kanske fyra? Jag minns inte exakt). Hela den här våningen bestod av olika versioner av hur toaletter kunde se ut på den tiden. Och jag menar hela, det fanns ingenting annat. Det var väldigt intressant, faktiskt, men det var lite ... märkligt också :p
Däremot lite frustrerande var att information på engelska var mycket bristfällig på det här museet. Det fanns ett par små filmer som hade engelsk berättarröst likaväl som japansk (den japanska ur högtalare och den engelska ur hörlurar), och på våning ett och två fanns nästan all information på engelska också. På våning tre och fyra, utställningen om toaletter och den andra bestod av svärd, var däremot nästan enbart på japanska. Information om vilken sorts svärd och vem som gjort dem fanns på engelska, men inte kringinformationen - långa sjok av text på skyltarna som fanns på japanska men utan översättning. Det var lite tråkigt, jag hade gärna velat veta mer detaljer. Men jag är nog lite bortskämd med Kyoto, där den mesta information man vill ha finns även på engelska. Inte allt, men det mesta. Okej, kanske inte ens det mesta, men mycket iallafall X) I Hiroshima fanns detta nästan enbart kring Peace Memorial Park och Fredsmuseet. Jag antar att det är mest dit engelsktalande turister hittar, eller mest dit Hiroshima är mest intresserade av att locka engelsktalande turister.
Något som fanns mycket av i Hiroshima, som jag glömde nämna i förra inlägget, var videokameror. Alltså folk som gick omkring och filmade, och då menar jag professionella filmningar. Ett par var uppenbart dokumentärer, några såg ut som TV, och minst en såg ut att vara en filminspelning. Jag såg minst sju olika grupper som spelade in olika saker.

Hur som helst, efter slottet gick jag tillbaka till stationen, och eftersom det var lite dåligt väder (molnigt, inte kallt, men väldigt nära regn) och jag inte visste vad mer jag skulle se i Hiroshima så satte jag mig på tåget tillbaka till Kyoto.

Kvällen ägnade jag åt att gå och handla, jobba, göra såna tråkiga saker. Torsdagen sedan, ägnades också åt tråkiga saker; jobb, tvätta och så vidare, fram tills kvällen när jag åkte in till Gion för att träffa en japan som jag mailat lite med och gå med henne på hanami (titta på körsbärsblommor). I Gion har de tydligen ett event varje år, då de under några kvällar tänder lampor och lyser upp körsbärsblommorna längs en viss gata. Jag är ju som sagt inget stort fan av Gion-distriktet, men det här var värt det. Det var jättevackert. Dock tyvärr svårt att fånga på bild.

Sakura by night :)

Och det var jättekul att umgås med lite japaner - det var hon jag har mailat med och två av hennes kollegor, om jag förstod det rätt. Hon talade rätt bra engelska (hon hade tydligen pluggat i Kalifornien, och när jag nämnde att jag har familj i San Diego blev hon jättelycklig och sa att San Diego var hennes bild av paradiset). Hennes kollegor talade engelska åtminstone okej för at jag skulle förstå dem :) Jag försökte prata lite japanska med dem också, men de konversationerna gick inte längre än "vad gjorde du idag?" och "vad tycker du om för mat?" ;) Men framförallt så lyssnade jag på deras konversationer, och även om jag inte förstod allt så förstod jag i allmänhet ungefär vad de pratade om iallafall, jag förstod när de bestämde sig för att gå vidare från Gion till Yasaka Jinja, och när de började prata om vad vi skulle äta till middag, även om jag inte förstod detaljerna och inte själv kunde bidra med något på japanska. Men jag är ändå rätt stolt över hur mycket jag uppfattade :)

Anywho, vid Yasaka Jinja (den helgedom vid Gion som jag och mormor gick igenom när vi skulle till Kiyomizudera) var det proppfullt med folk. Massa stånd där som sålde mat och annat, och när man kom upp mot parken som ligger där så var det fullt av japaner som satt och hade hanami-party, alltså satt och åt och drack och umgicks under körsbärsblommorna. Det var fantastiskt kul att se :)

Bara några av japanerna som hade hanami-party vid Yasaka Jinja.

Jättefint upplyst körsbärsträd i parken vid Yasaka Jinja

Sen åt vi middag i Takashimaya (ett varuhus vid Kawaramachi), på en restaurang som heter Royal Kitchen, där jag och mormor åt en gång när hon var här också. Jag provade på udon, vilket är en sorts nudlar gjorda på vete, och konstaterade att de inte var så spännande. Väldigt tjocka och smakade i princip som spagetti. Så nja, nu vet jag att jag ska beställa soba eller ramen när jag vill ha nudlar. Jepp, det finns många olika sorter ;)

Det visade sig även att den japan jag hade mailat med (okej, hon heter Kayoko, börjar bli jobbigt att försöka undvika namn), bor nära där jag bor, så vi fick sällskap till stationen hem. Hon var väldigt trevlig, så jag ska försöka hålla kontakten med henne. Som jag tror att de flesta jag känner är väl medvetna om är dock detta med att hålla kontakt inte min starka sida, men jag ska försöka :)

Idag har jag mest jobbat. Det är som sagt mycket jobb just nu. Bra för plånboken, lite dåligt för mina chanser att komma ut och se körsbärsblommor nu när de blommar som bäst ;) Men jag tog en promenad idag, i regnet, till Filosofens väg, den ligger ju som sagt ca 20-25 minuter härifrån. Jag fick många väldigt japanska bilder - körsbärsblommor och paraplyer ;) Sen att de flesta paraplyer hölls av kinesiska turister behöver vi inte låtsas om :p

Körsbärsblommor, paraplyer, trådar i luften och berg. Detta är Japan :) 

Här har vi några kinesiska turister i kimono också

Fina blommor över floden

Fina blommor över vägen

Fina blommor överallt :)

Jag vet inte om jag har nämnt det på ett tag, men paraplyer är otroligt japanskt. Man använder knappt regnkläder här, men så fort de faller en droppe regn så fäller man upp ett paraply. Och det här gäller varenda människa, och har man inget paraply springer man in och köper ett på närmaste affär, eller plockar ett som ser övergivet ut i en ställning utanför nån butik eller restaurang. Man tar inte med sig dem in nämligen, de flesta ställen har en liten ställning där man kan lämna det, och om det sen inte längre regnar när man går därifrån så är det många som bara lämnar paraplyet där just så nån annan kan ta det nä det behövs. Jag vet dock inte hur man vet att ett paraply är övergivet och inte bara väntar på att ägaren ska komma ut ur affären ...

Imorgon ska jag ... gissa? ;) Men mellan jobbpassen ska jag försöka skapa några konkreta förslag på planering inför när Fredrik kommer hit. Som tur är har jag ju planeringen från när mormor var här att utgå ifrån, jag måste bara göra lite förändringar för att vi är baserade här uppe i Hyakumanben istället för nere vid centrum, och för att det är körsbärsblomning istället för plommonblomning ;)

Så, så ser livet ut här just nu. Så då är det väl bara kvar att säga; Glad påsk på er! :)

Hiroshima och Miyajima

Ungefär som väntat så är Hiroshima ett deprimerande ställe. Okej, inte staden, staden är jättefin, men om man bestämmer sig för att gå på Hiroshimas fredsmuseum (och ärligt talat, varför åker man hit utan planer på att gå dit?) så är depression att vänta.

Men vi börjar från början.
Jag sov bra, även om jag hade lite ont i nacken när jag vaknade - sova på golvet är inget problem, men kudden är inte en normal kudde, utan den där sorten som är fylld med typ ris. Så lite synd att jag inte bestämde mig för att ta med mig min nackkudde (funderingen fanns). Men hur som helst. Jag bor på promenadavstånd från Peace Memorial Park så jag gick dit i morse. Det är en fin park, med många olika statyer och monument för offren för atombomben.

Under den här finns en kenotaf (tom grav) med namnen på alla som dödades av bomben

Förstora bilden så ser ni (kanske?) Fredsflamman, som kommer brinna tills det inte finns några atomvapen kvar i världen.

Children's Peace Monument (i glasburarna hänger massor av origami-tranor)

Tranorna, ja. Jag hade bara en vag vetskap om vad de hade med Hiroshima att göra, men om någon är nyfiken har vi här en kortversion av vad jag lärde mig idag: Huvudpersonen är en flicka vid namn Sadako Sasaki. Hon var två år när atombomben föll, och klarade sig tills hon var elva, då hon fick leukemi. Medan hon var sjuk började hon vika tranor, då en gammal japansk legend säger att om man viker tusen tranor så får man en önskan uppfylld. Hon kom aldrig upp till tusen (enligt de flesta källor, även om det på museet stod att hon gjorde det), och hon dog den 25 oktober 1955 (jupp, exakt 33 år innan jag föddes). Det var efter hennes död som Children's Peace Monument byggdes, och det är tack vare henne som tranan är såpass starkt förknippad med Hiroshima och fredsrörelsen. Även om den som sagt har varit en viktig del av japans mytologi länge.

Efter att ha vandrat omkring i parken och tittat på de olika monumenten ett tag så var det dags för lunch. Jag köpte mig en till bentolåda (en som jag visste vad det var i den här gången) och gick och satte mig vid floden. Det var nämligen jättevarmt och soligt och körsbärsblommorna blommar, så jag kunde inte förmå mig att gå in på en restaurang.

Friterad kyckling och ris, en liten omelettbit och lite inlagda grönsaker. Mycket gott. 

Lunchutsikt, jag och de japanska affärsmännen :)

Efter lunchen gick jag för att titta på Atomic Bomb Dome. Detta visste jag inte alls vad det var innan jag såg den, jag hade bara hört namnet. Men det är alltså en byggnad som byggdes ursprungligen för exakt hundra år sedan (April 1915), exakt vad den användes till vet jag inte, men det var en helt normal byggnad, eller lite speciell pga sin design, särskilt den gröna kupolen. Atombomben exploderade nästan precis ovanför den (160 meter hit och dit är inte så noga när explosionen är så stor och äger rum 600 meter upp i luften), och förstörde byggnaden, men inte fullständigt. Den har sedan bevarats exakt såsom den såg ut efter att bomben föll, som ett fredsmonument, och den finns med på Unescos världsarvslista. Den har alltså knappt alls renoverats - minimalt med arbete har gjorts och bara för att den inte ska falla ihop - men just nu verkar något sådant arbete pågå, för den hade en ställning runt sig så man inte såg så mycket. Men som tur var för mig så stod det en man bredvid den och visade upp två stycken modeller han hade gjort (om jag förstod det rätt). En över byggnaden som den såg ut innan bombningen, och en som den ser ut nu.

Mitt foto, som sagt, ställningen förstör lite.

Modellerna

Sedan var det då dags att gå in på museet. Även där pågick det lite renoveringar (jag misstänker att de försöker få allt perfekt tills 70-årsjubiléet (om man nu vill kalla det ett jubileum) i augusti), så vissa utställningar var stängda, men jag hann bli ordentligt deprimerad av det jag fick se, så jag klagar inte.
Man fick ta bilder inne på museet, bara man inte använde blixt, men jag var för distraherad för att ta särskilt många, än mindre se till att de blev bra. Ni får bara två stycken:

En modell av hur Hiroshima såg ut ett ögonblick efter explosionen (den röda bollen)

Kläder tillhörande en fjortonårig flicka som brändes svårt av bomben och dog några dagar senare.

En stor del av utställningen bestod av saker som tillhört offren. Mycket kläder, ett fickur, ett par glasögon, en liten trehjuling, och alla med en liten skylt som berättade vems det var. Trehjulingen var det en liten tvååring som cyklade på när bomben föll. Pappan begravde pojken tillsammans med cykeln i sin trädgård, men grävde upp dem igen drygt tjugo år senare så pojken fick vila i familjegraven istället och cykeln donerades till museet. Det var väldigt mycket saker tillhörande barn, många högstadieelever som dödades medan de hjälpte till att riva hus för att göra brandgator. Och så många som lyckades ta sig hem trots sina skador, bara för att dö några dagar eller veckor senare. Det var så otroligt hemskt att läsa alla de här berättelserna, jag var nära tårar större delen av tiden.

Så ja, det var ungefär så deprimerande som jag hade väntat mig. Eller egentligen ännu mer, jag hade nog väntat mig depression, men att den skulle vara lite mindre just för att den var väntad. Men icke.
Efter museet tog jag vägen förbi körsbärsblommorna vid floden, för att de är fina och gör mig glad, och det är väldigt trevligt med alla japaner som sitter och har picknick :)

Mysigt :)

Och sedan bestämde jag mig för att ta en färja ut till Miyajima, bara för att jag måste få tankarna på annat. Färjan gick från Peace Memorial Park. Och jag är väldigt glad att jag gjorde detta, för jag fick verkligen annat att tänka på. Det var nämligen en japansk äldre dam som satte sig bredvid mig och började prata med mig. Hon var väldigt social och jättetrevlig, så vi satt hela de 50 minuter som resan tog och pratade. Hon var en pensionerad pianolärare, hon bodde i Otsuki, vilket är där man byter tåg om man ska åka till Mount Fuji från Tokyo, och hon var i Hiroshima nu tillsammans med sin dotter och dotterson, om jag förstod det rätt så var det nån sorts present från pianoelever eller något liknande (dottern var också pianolärare). I vilket fall som helst så frågade hon mig om jag hade tänkt åka till Mt Fuji nån gång medan jag var här och jag sa att det hade jag nog tänkt göra, för Fuji är ju rätt häftigt. Och hon blev helt till sig och sa att om jag åkte tåg och kom förbi Otsuki så skulle hon jättegärna guida mig runt i staden och visa Fuji och kanske till och med köra mig närmare berget (även om Fuji egentligen ska upplevas på håll, det är vackrast så), och hon inkluderade även en inbjudan hem till henne för att hälsa på. Jag fick hennes telefonnummer och mail så vi kan fixa det. Så det var jättekul - jag har lyckats med mitt mål att få kontakt med minst en japan under tiden jag är här! ;) Achievement unlocked!

Så det var en trevlig resa - det gjorde inte ens nånting att jag knappt hade tid att titta på utsikten, för ärligt talat, utsikt från färjor har jag ju sett förr ;) - till ön Miyajima.
Denna ö hade jag inte så mycket känsla för egentligen, förutom den kända torii-porten. Nu var vattnet lite lågt vid den här tiden på dygnet - egentligen ska man komma när tidvattnet står som högst, för då står porten mitt ute i vattnet. Nu var tidvattnet på väg ut, men det gjorde inte så mycket.

Porten är ändå cool. 

Sedan har de en grej med tama rådjur här i Japan. De finns ju som jag har nämnt i Nara, men även på den här ön. Så tama att de bara vandrar omkring och går fram till folk och tigger mat, och står helt stilla och nöjda när man klappar dem. Och de här ser ut att må lite bättre än de jag minns från Nara, deras päls sitter iallafall kvar, och de är inte feta.

Den här lilla gosingen fick jag klappa :D

Eller så ligger man på lur utanför restaurangen ;) 

När man gick lite bort från de turistigaste ställena och hittade staden så fick jag snabbt en vibb av Kikis Expresservice (film från studio Ghibli, alltså anime, för de som eventuellt inte känner till). Sedan gick jag några steg till och insåg att det var Visby-känsla jag hade ;) (Staden i Kikis Expresservice, för de som inte känner till detta, är inspirerad till stor del av Visby) Det var väldigt mysigt.
Men jag var inte där så länge (nån timme eller så), mest för att när jag började bli hungrig så var inte en enda restaurang öppen. Det enda man kunde köpa var glass, och jag kände att mat var bättre. Och eftersom jag dessutom hade sett det jag kommit dit för och lite till så åkte jag tillbaka till fastlandet. Jag tog en annan färja tillbaka, en som kostade mycket mindre och bara gick över sundet till fastlandet, och man fick ta spårvagnen tillbaka till Hiroshima. Det var planen redan från början, alltså, jag ville åka på båda sätten för att se hur det var :)

Hamnen färja nummer två tog en till på fastlandet

Tillbaka i Hiroshima så hittade jag en saluhall och åkte upp till deras restaurangvåning. Det var elfte våningen, och jag blev nyfiken på deras "Panorama Food Court", som hade utsikt över Hiroshima. Så jag köpte en skål nudlar och satte mig och tittade ut över Hiroshima i kvällsmörkret. Jag tog ingen bild, för det hade bara blivit en spegel ändå ;)

Sedan åkte jag tillbaka till min ryokan, och nu har jag suttit och skrivit blogg i  två timmar ... Det går inte snabbt att få ihop de här inläggen, ska ni veta :p
Imorgon måste jag upp innan tio för att checka ut. Sedan ska jag åka till Hiroshima station och låsa in min ryggsäck i ett skåp, för jag orkar inte bära på den, sen tror jag att jag åker till Hiroshima slott och tittar, sen får vi se vad jag roar mig med fram tills jag åker hem. Och när jag åker hem, jag har inte köpt någon biljett tillbaka till Kyoto ännu. Jag lever i nuet ;)

Och just det, apropå att få kontakt med japaner, på torsdag kväll ska jag träffa en japan som svarade på min lapp i det internationella huset, hon och några av hennes kompisar (jag tror att det är en hon för att namnet slutar på -ko, och då brukar det vara flicknamn) ska gå på ett hanami (titta på körsbärsblommor) i Gion - "Cherryblossom light up event" kallas det, jag vet inte riktigt vad det är, men man kan ju inte tacka nej till att gå och titta på körsbärsblommor med japaner :) Jag har ingen aning om hur språkkunskaperna ser ut i gruppen, förutom att just hon jag har kommunicerat med kan engelska, så vi får väl se om jag tvingas använda lite japanska på riktigt ;)

Men nu ska jag sova så jag orkar upp innan jag blir utslängd imorgon.
Ha det bra!

Himeji

Idag har varit en lång dag. Den började med att jag blev lite sen iväg i morse. Alltså senare än jag tänkt mig, men eftersom jag köpt Shinkansenbiljetter utan att reservera sittplats så hade jag egentligen ingen tid att passa, och oavsett vad så är jag tidspessimist, så jag kom dit i rätt bra tid ändå.
Innan jag gick på tåget så köpte jag mig en bentolåda (färdiggjord lunchlåda). Den hette "Exhibition of Japanese Cuisine", vilket jag tyckte lät lite spännande.

Bentolåda

Jag ska medge att jag inte smakade på allt. Det är också väldigt lite jag kan säga vad det var. I delen i övre vänstra hörnet är två sorters ris, det vita är typ vanligt ris med nån sorts frö i. Det gula är sakuraris (sakura = körsbärsblomma). Båda var riktigt goda, tydligen börjar jag vänja mig vid japanskt kallt ris ;) Ett steg på vägen mot sushi ... Men hur som helst. I nedre högra hörnet fanns paprika (det röda), morot (det jätteorangea) och pumpa (det lite mer gulaktiga som gömmer sig i ett hörn) och nån sorts svamp (det svarta i hörnet motsatt pumpan). Sen är det slut på saker jag vet vad det var ;) Men den lilla stjärnaktiga vit/rosa saken bredvid moroten var lite slemmig, men smakade helt okej. Den vita saken nedanför paprikan var riktigt god. Likaså den gulaktiga skivan av nånting precis nedanför riset, den var knaprig och bra efter slemmet. Appropå slem förresten, ser ni den lilla fyrkantiga saken högst upp i högra hörnet? Det var slemmigt. Eller geléaktigt, det darrade när jag plockade upp det, försökte glida ur pinnarna och smakade ... ugh. Inte en favorit.

Men hur som helst. Shinkansentåg. De är lite roliga, de ser precis ut som flygplan, även på insidan, med två undantag: större fönster (fast inte så stora som man hade kunnat tänka sig) och betydligt mer benutrymme.

Till och med västerländska ben fick plats med råge.

Eftersom jag inte hade reserverat plats var jag lite orolig (det är särskilda vagnar man ska sitta i då, och har man otur är det så fullt att man måste stå), men det fanns gott om sittplatser, och jag fick till och med fönsterplats efter Osaka :)
Det tog bara 45 minuter att komma till Himeji, där jag visserligen inte hade varit det minsta orolig att inte hitta till slottet, men jag visste inte att det skulle vara så här lätt:

Himeji slott!

Eller vänta ...
Okej, skämt åsido, modellen här ovan fanns precis nedanför trapporna från perrongen - man kan ju ana att de är väldigt stolta över sitt slott. Inte för att jag kan klandra dem. Men:

Klicka på bilden så bör ni kunna ana slottet långt där framme.

Bilden är tagen bokstavligt talat där jag klev ut från stationen. Så det var bara att gå typ en kvart rakt fram så kom man fram till slottsområdet.
Jag tror jag har nämnt att slottet är precis nyrenoverat. Alltså verkligen precis, det har pågått sedan 2009 och var klart för tre dagar sedan. Så på sätt och vis hade jag bra timing. På sätt och vis inte, för jag var ju knappast ensam om att vilja se den nyrenoverade huvudbyggnaden (området var öppet under renoveringen, men huvudbyggnaden var övertäckt och väldigt få besökare fick komma in). Så det var två timmars kö. Ja, jag ställde mig i den. Okej, jag tvekade en liten stund, men det var ju det här jag var där för ;) Dessutom var det väldigt fint väder, så jag hade inget emot att stå i kön.

Slottet! Taget från precis utanför själva området.

Kön! Jag lovar, det var värt det.

 Jag ska säga att jag tog över 200 bilder på och i det här slottet, och det har varit väldigt svårt att välja vilka jag ska visa upp här. Delvis för att vissa bilder dels inte är lika intressanta för icke-nördar och dels behöver hela kontexten för att bli förstådda. Jag har massor av bilder på detaljer, på nischer och vapenförvaring, på förvaringsutrymmen och portar (alltså själva dörrarna till portarna) och så vidare. Jag hade nog inte tänkt på hur nördig jag är innan jag lade märke till att jag var i princip helt ensam om att ta den sortens bilder. Men så är det, halva poängen med mitt intresse för det här slottet var ju att se hur ett faktiskt försvarsverk byggdes här. Jag vill för övrigt ta med mig den där modellen från stationen hem, men jag kunde inte lista ut hur jag skulle smuggla ner den i ryggsäcken.

Utsikt från allra högsta våningen.

Högst upp fanns såklart en helgedom man kunde be vid.

En dörr, vapenställ och en trappa. 

Detalj från ett tak på en mur.

Något annat som kan nämnas om slottet, apropå trapporna i mitt förra inlägg - livsfarliga trappor även här. Jättebranta. Ni ser ju en del av en på en bild ovan. De kändes mer som stegar, faktiskt. Och höga trappsteg, det var inte bekvämt att gå i dem. Men det är ju som sagt en befästning, så det kanske inte var meningen att man skulle vara bekväm.
Mer bekväm var "den långa korridoren"

Den långa korridoren

Det är mer än en korridor, men i princip är det en väldigt lång byggnad längs områdets västra ände (jag vet inte hur bra man ser det, men den syns på utsiktsbilden där uppe, typ mitt i bilden), som tydligen byggdes när Prinsessan Sen (dotter till Japans andra Shogun) och hennes make Honda Tadatoki flyttade dit. Inte för att de skulle bo där (de bodde i en byggnad som inte längre finns kvar), utan för prinsessans tjänare. Sen hade med sig 40 tjänare - kvinnor från låg- och medelklass - från Edo (Tokyo), och de bodde alla i den här långa korridoren. West Bailey (bailey = slottsmur/ringmur) heter den. Jag råkade hamna där av en slump, egentligen, trots att jag när jag kom ut från huvudbyggnaden var väldigt hungrig och egentligen tänkte gå ut och leta reda på mat. Men jag var nyfiken och hittade den här. Och där inne stötte jag på en kvinna som jobbade där och som var jätteentusiastisk om sitt jobb, hon kom fram och gav mig en spontan liten guidning, på riktigt bra engelska. Det var synd att jag var så hungrig, min hjärna fungerade inte tillräckligt bra för att vara så entusiastisk som jag egentligen ville vara där, jag hade kunnat ställa massor av frågor, men ... hennes spontana upplysningar var jätteintressanta, hur som helst :)

Prinsessan Sen och en av hennes tjänare, måhända?

Tre timmar efter att jag kommit till slottet kom jag därifrån. Hungrig och trött i fötterna, men med en upplevelse jag inte hade velat missa för allt i världen :) Men jag gav mig ut på jakt på mat, och behövde inte gå långt. Precis utanför slottsområdet stod flera stånd uppställda, lite festivalaktigt, och flera av dem sålde mat. Jag hittade en som sålde okonomiyaki och bestämde mig för att fuska lite (detta var ju vad jag tänkte äta i Hiroshima annars) och köpte mig en.

Okonomiyaki

Så vad är detta för någonting? Det är vitkål, tror jag, och lite fläskkött och andra grönsaker, inlindade i någonting pannkaksliknande och med ett ägg ovanpå, och soja, majonäs (eller liknande) och nån sorts krydda som var lite salt och lite ... eh, annat. Det var ... intressant. Dels var det intressant att man skulle äta det med pinnar - jag hade behövt en kniv eller allraminst en sked för att dela på den ordentligt. Sen smaken, hälften av tuggorna var helt okej, hälften var konstiga. Jag funkar inte så bra med många smaker samtidigt, nämligen, mina smaklökar blir jätteförvirrade - en tugga var jag helt övertygad om smakade rabarber. Så, jag tyckte inte det smakade äckligt, men jag kunde inte äta upp hela ändå, tyvärr. Tyvärr av flera anledningar - jag var ju jättehungrig :p Men nu vet jag det, vi får se om jag försöker igen här i Hiroshima, köpa på restaurang kan ju tänkas vara annorlunda än köpa från stånd.

Eftersom jag nu var trött i benen, och lite trött i huvudet, så bestämde jag mig för att åka vidare. Det var skönt här, att inte ha reserverat någon sittplats på Shinkansen, för det innebar att jag kunde åka med vilket tåg som helst, jag behövde inte vänta på det som hade mina sittplatser.

Än en gång kunde jag inte ladda upp en film på bloggen, men jag får väl se om jag kan ta YouTube till hjälp helt enkelt. Ett klipp jag filmade ut genom fönstret på tåget mellan Himeji och Hiroshima :)

När jag kom fram till Hiroshima var klockan sex på kvällen. Jag letade reda på spårvagnen och tog mig ut till stationen mitt boende skulle ligga på. Det var lite förvirrande, för just min station hade ingen perrong, man klev bara rakt av på gatan, och jag var dessutom den ende som skulle av där. Men jag kom av iallafall. Och hittade boendet snabbt, det ligger bara en minut bort. Väl där så gick jag in, men det fanns ingen reception eller så, så jag stod och var förvirrad en stund till. Sen dök en av de andra boende upp och upplyste mig om att det fanns en ringklocka utanför dörren (jag hade inte tittat efter det), så jag gick ut igen och ringde på ;) Då dök ägaren upp och jag kunde checka in. Hon var väldigt trevlig, helt okej engelska för en japan. Jag betalade och så, hon visade mig lite hur det såg ut och var allting fanns, och visade mig upp på rummet.
Det här är en ryokan, ett traditionellt japanskt vandrarhem, typ. Så man måste ta av sig skorna vid dörren, och får ett par tofflor man ska använda. Men dessa får man inte ha på sig in i själva rummen (jag råkade gå in med mina och blev tillsagd).

Mitt rum

Rummet har tatamimattor, som japanska hus ska ha. Det är egentligen inte mattor utan plattor med nån sorts träram och rishalm. Mjukt att gå på och luktar gott (när de är nya), och de är såpass standard att man ofta använder dem som mått för att förklara hur stort ett rum är. Mitt är 4,5 tatamimattor. En tatamimatta är 180x90cm.
Och så sover man på golvet, såklart, på en futon som på bilden ligegr upprullad i ett hörn. Och inga stolar, utan man sitter på golvet. Det är väldigt mysigt, faktiskt :)

Eftersom jag var trött så gav jag mig inte ut på några äventyr efter att jag hittat hit. Men jag var hungrig så jag letade reda på närmaste 7Eleven och köpte en liten sallad, som jag sedan tog med mig och satte mig vid floden som ligger precis här intill. Vad den heter ska jag ta reda på en dag, men under tiden fortsätter vi på temat nattbilder vid floder:

Värre middagsutsikt kan man ha

Så. Planen inför imorgon är att ta mig till Peace Memorial Park (till alla fyra ställena jag skrev om i förra inlägget, i själva verket, eftersom de alla ligger på samma plats), och om jag har tid kanske ta en färja därifrån ut till den där ön med den häftiga torii-porten.

Naturnära

Än en gång har jag inte hörts av på länge, detta beror den här gången på att det kom in jättemycket jobb så de senaste dagarna har ägnats åt att jobba, i princip hela dagarna. Inte mycket mer att säga om det.
Men igår åkte jag ner till Kyoto Station för att få tag på biljetter till Hiroshima. Det gick bra, vid tiotiden imorgon, måndag, åker jag, först till Himeji där jag ska titta på slott och vadhelst annat som visar sig intressant, och sedan vidare på eftermiddagen/kvällen till Hiroshima, där jag stannar i två nätter. Exakt vad jag ska göra förutom att gå till Peace Memorial Park och alla dessa ställen för att bli lite deprimerad vet jag inte. Kanske tar jag en färja ut till Miyajima och tittar på Japans mest kända torii-port (äntligen har jag lärt mig att stava till dem, ignorera alla mina tidigare försök; detta är det korrekta), kanske vandrar jag bara omkring i staden och ser vad guideböckerna inte säger något om (de fyra attraktioner min guidebok listar i Hiroshima är: Atomic Bomb Dome, Peace Memorial Park, Peace Memorial Museum och Hiroshima National Peace Memorial Hall for the Atomic Bomb Victims, men jag förväntar mig att det måste finnas någonting icke-relaterat i stan också). Om inte annat så har körsbärsblomningen precis börjat, och det är alltid värt att se var man än är i Japan. Och så ska jag äta Okonomiyaki, som Hiroshima är kända för, och jag har ingen aning om vad det är. Förutom att beskrivningen verkar ha lite grand gemensamt med typ raggmunkar. Vi får väl se :)

Hur som helst, det var det jag gjorde igår eftermiddag/kväll.

Körsbärsblomningen har börjat så smått, här på Kiyamachi i Kyoto. 

Kamogawa by night, mycket mysig syn, tycker jag.

Idag, förutom att jobba, så tog jag mig en promenad till en helgedom som ligger på ett berg precis här i närheten. Det var jättespännande, man vandrar uppför berget, och väl där är det ett helt komplex med ett par hus, och lite trädgårdar undangömda här och var och en labyrint av gångar däremellan. Vädret var perfekt, också. Det hade regnat, så det droppade fortfarande från träden, det luktade vårregn, och det kändes verkligen som att vara ute i naturen. Vilket man alltid börjar sakna efter en viss tid i den gröna staden Kyoto ;) För det mesta var man alltså omgiven av träd, men på ett par ställen dök det upp en fantastisk utsikt över den lilla dalen på östra sidan och sedan de "riktiga" bergen bortom dem. Verkligen så där så man kunde tänka sig hur det såg ut i den där dalen innan husen byggdes. Hela det här området kittlade min kreativa ådra, det var otroligt inspirerande. Jag tog massor av foton, men just utsikten framförallt är svår att göra rättvisa.

Nästan högst upp låg den här lilla trädgården med fantastisk utsikt över bergen.

Närbild, det här är en kompass (tecknen ni ser på stenarna är norr och väster). Vet inte vad den var till för, men fantasin skenar.

Måste väl vara någon sorts scen.

Trappan ner från berget var väldigt brant och hal, men jag överlevde ;)

Favoritutsikten över dalen.

Så det är dagens rapport. Nu är det dags att packa, och sen sova. Vi får se om det kommer några blogginlägg medan jag är i Hiroshima, för min surfplatta kan inte läsa kamerans minneskort och jag har ingen sladd som passar. Eventuellt kan jag köra på ett annat minneskort medan jag är där. Jag vill inte lägga upp blogginlägg utan bilder, nämligen, jag tycker att en reseblogg måste ha bilder ;) Och det är bara krångligt och förvirrande att lägga upp dem i efterhand. Men hur som helst. Annars kommer ju ändå ett långt, långt inlägg om hela resan när jag väl kommer hem igen.