Himmelska drakar och bambu

Här kommer en rapport från dagens äventyr:

Än en gång träffades jag och mormor på hotellet. Vi åt frukost (mormor satt och åt när jag kom, jag hade försovit mig och inte hunnit äta någonting, så jag passade på där), och sedan började vi dagen med en promenad från Karasuma till Saiin, på de gator jag brukade cykla till skolan. Detta är alltså de där smågränderna som visar på Japans nutida kultur på ett sätt som de stora shoppingstråken inte gör, och det fanns mycket mer att se där än jag kom ihåg. Man blir ju hemmablind, och jag såg de här sakerna så mycket förut så jag tänker inte på dem, men med mormor där så kunde ju hon påpeka alla roliga saker. Den fascinerande blandningen av nya, välskötta hus och gamla nästan fallfärdiga som låg sida vid sida. Det är klart och tydligt att det inte finns något skönhetsråd i Kyoto, man får bygga lite vad man vill lite var man vill. Ungefär. Men det här är ju en stor del av stadens charm, tycker jag, och att blanda det gamla och det nya är ju precis vad Kyoto står för :) Och så alla dessa ledningar i luften, såklart. Japan är ju ett jordbävningsland och man gräver inte ner elledningar och liknande, av naturliga anledningar. Lättare att bara hänga upp sakerna igen än att behöva gräva upp och laga och gräva ner hela tiden ;) 

Så här ser alla smågator i Kyoto ut om man tittar uppåt. Ingen ordning!

En liten helgedom vi hittade på vägen

Stor helgedom vi hittade på vägen ;)

Vid Saiin visade jag mitt gamla hus, och lite av kvarteren runt omkring, hotellet mamma och pappa bodde på när de hälsade på, och lite sånt. 

Sedan gick vi till stationen Sai och satte oss på spårvagnen (som heter Randen) som går ut till Arashiyama. Det här är ett till ställe jag aldrig tog mig till förra gången, men som definitivt vart värt att se. 

Spårvagn

Precis vid stationen ligger ingången till ett tempel vid namn Tenryu-ji (det betyder Den Himmelska Drakens Tempel), där vi gick in och tittade på trädgården. Man kunde ha tittat i själva templet också, här fick man gå in, men bara om man köpt rätt sorts biljett, vilket vi inte upptäckte förrns vi redan köpt våra. Men hur som helst, trädgården var jättevacker. Såklart ;) Arashiyama ligger i Kyotos västra ände, precis vid bergens fot, och trädgården vid Tenryu-ji är lite som en botanisk trädgård, de har jättemycket olika växter och små skyltar som upplyser om vad varje växt heter, både på japanska och engelska. 

Liten damm med karp

En mindre trädgård avgränsad från den större av en öppen korridor

Mycket rika grodor (man kastar mynt, träffar man skålen får man tur ... eller har tur, beroende på hur man ser det)

Trappa kantad av dussintals olika träd och buskar

Vi gick igenom denna trädgård för att komma till dess norra ände, som ligger precis där Arashiyama Bamboo Grove börjar. Det här är ett sånt ställe man har sett massor av foton av, men varenda fotograf säger att "bilder kan inte göra det rättvisa". Och de har helt rätt. Jag tog lite bilder trots detta, men det var verkligen in speciell känsla att gå på den här gången omgiven av tät bambuskog. 

Det är inte en jättelång promenad, och jag har inte mycket mer att säga om den - den är jättefin, det är definitivt något man inte glömmer. 

Vägg av bambu

Tak av bambu

Efter detta hade vi ingenting mer inplanerat (jag vågade inte det eftersom jag inte var säker på hur lång tid Arashiyama skulle ta), men klockan var bara tre, så vi bestämde oss för att åka tillbaka in till stan och ta en sväng i Gion-distriktet - Kyotos version av Gamla Stan. Så vi tog Randen tillbaka, och tunnelbanan in till centrum, där vi först åt lite grand (Mos Burger - jag är för förtjust i teriyakiburgare för att låta någon komma till Japan utan att smaka dem), och sedan gick ner till Gion. 

Jag ska säga redan nu - Gion är en sådan sak som står i alla guideböcker att man måste se, att det är jättevackert och häftigt, men jag antar att det måste finnas någonting i alla guideböcker som man faktiskt inte håller med om. För mig är det Gion. Kanske har jag inte hittat rätt delar av Gion att gå i, men jag har svårt att se charmen som skulle finnas där men inte i resten av Kyoto. Men eftersom guideböckerna tjatar så så kan man ju inte låta folk missa det bara för att jag är lite tråkig ;) Vi tog en del av turen som guideboken tipsade om, längs en gata som går längs ett vattendrag, med många fina hus som jag tror är restauranger. Och sen hittade vi den gatan som man har jobbat hårt för att bevara som den såg ut förr i tiden. Inga moderna hus, inga trasselsudd i skyn, alla fasader och butiker och så vidare så nära Kyotos storhetstid som möjligt. Den gatan är fin, det är den, även om jag personligen tycker att den skulle bli finare om bilarna inte fick köra på den :p Jag tror jag är aningen bortskämd med Stockholms Gamla Stan när det gäller det här, faktiskt :) 

Gammaldags hus i Gion 

Nu började jag få slut på energi. Jag är inte van vid att hålla igång så här mycket så här många dagar i rad, så den här gången var det för min skull vi avslutade dagen lite tidigare (okej, klockan var nästan sex och vi hade varit igång sen elva, så det var ju ändå en heldag). Vilket var skönt kände jag när jag kom hem - det här har varit en jättetrevlig dag, precis som de föregående, men det kändes rätt bra att ha ett par extra timmar att ta det lugnt på. Jag måste ju ändå orka med imorgon, som är mormors sista dag här. 

Planen för imorgon: Till Kyomizudera - tempel med en jättefin utsikt över Kyoto, och där det dessutom ska hållas en parad imorgon. Det ska bli spännande. Därefter till Sanjusangendo - ytterligare ett tempel, med 1 000 statyer av "Thousand Armed Kannon", som är en boddhisatva och templets främsta gudom. Efter detta, om det orkas med, till Kyoto Station, bara för att se nånting väldigt modernt i Kyoto också, och i hopp om att hitta någon japansk mat i deras restauranger som mormor ännu inte smakat. Hittills har det mesta av maten varit till belåtenhet, enda undantaget tror jag har varit tofulindad sushi, och det förstår jag. Jag är ju inte direkt en expert på mat, men nånting ska nog gå att hitta som man bör ha smakat. Kanske någonting fiskigt, det har förekommit lite skaldjur, men förutom sushin inte så mycket fisk. Men vem vet vad vi hittar. 

Filosofi, björnar och svart silver

Goddag!

Ja, rätt god dag har det varit. Jag mötte mormor på hotellet vid elvatiden i morse, och eftersom det var rätt så fint väder - allt är relativt, det var visserligen mulet, men det var vindstilla iallafall - bestämde vi oss för att tillbringa dagen ute i nordvästra delen av staden med att gå Filosofens väg och se Ginkakuji - Silverpaviljongen. Detta är två saker som jag själv aldrig hade gjort förut, så det var väldigt spännande. Vi började med att ta bussen ut mot östra delarna av staden. jag hade kolla tupp vilken hållplats som borde ligga ganska nära början av Fiosofens väg, men när vi väl kom fram var det lite förvirrande. Vi gissade oss till en riktning, och sen gick vi tills vi hittade en skylt som visade var Filosofens väg låg nånstans.

Lite bakgrundsinformation, då: Filosofens väg är ett vandringsstråk, ca 1,5-2 km långt beroende på var man tycker att den börjar och slutar. Den går längs en liten flod, precis vid foten av Kyotos östra del. Tydligen är namnet relativt modernt enligt Kyotos standard, det kommer sig av en professor vid Kyotos Universitet brukade gå längs den här vägen och meditera. Det här är ett jättepopulärt promenadstråk när körsbärsblommorna blommar, för det finns en massa såna träd längs floden, men det var väldig vackert även utan blommorna.

Filosofens väg, bara allt det gröna är ju jättefint

Plommonblommor längs Filosofens väg

Jag har glömt vad de här heter, men de ska beskydda själarna av barn som har dött. De är väldigt vanliga längs vägar särskilt på Japans landsbygd, och de här står alltså längs Filosofens väg

Och här sitter ett par nallebjörnar och fiskar :D

Vid norra änden av Filosofens väg är man nära Ginkakuji. Ja, namnet är besläktat Kinkakuji - Kinkakuji är Guldpaviljongen, Ginkakuji är Silverpaviljongen. Namnet är dock mest på kul för att de ligger typ mitt emot varandra i olika ändar av Kyoto och har lite liknande historia - byggdes av mäktiga personer som bostadsområde, blev sedan till buddhisttempel efter att byggmästarna hade dött. Ginkakuji är alltså inte gjort av silver. I själva verket var ursprungsbyggnaden tydligen svartlackerad.
Hur som helst, när vi kom fram till slutet av vägen så var jag hungrig, så vi började med att äta lunch på en liten restaurang i korsningen där. Den hade en gullig nallebjörn som satt vakt, men vi blev insläppta :) Servitrisen där var väldigt duktig på engelska, och hon ansträngde sig så mycket för att förklara saker för oss att jag inte hade hjärta att säga ett enda ord på japanska, eller påpeka att jag redan visste hur man drack japansk läsk (flaskorna är lite speciella, de är tilltäppta med en kula istället för kapsyl, som man trycker in i flaskan för att öppna. Det är lite svårt att förklara och jag tog ingen bild, men poängen är att man måste hålla flaskan åt ett särskilt håll för att kulan inte ska rulla tillbaka och täppa till flaskan igen). Men det var väldigt god mat. Jag åt ramen igen, mormor tog stekta nudlar, och vi var båda väldigt nöjda med valet :)

Får man komma in och äta, Nalle? 

Sedan till Ginkakuji, alltså. Som sagt så är paviljongen inte gjord av silver, och även om den är väldigt fin ändå, så är det trädgården man går dit för att titta på. Den är verkligen otroligt vacker, med olika delar i olika stil - allt är japanskt, men varje del är optimerad för att en viss årstid ska göra den mest rättvisa. Det är inte ett så stort område egentligen, men det finns väldigt mycket att se. Vi gick längs vägen, en del av den gick upp en liten bit för berget och gav lite utsikt över området och Kyoto. Sen gick vi tillbaka mot huvuddelen av trädgården - mormor blev väldigt förtjust i den - och satt där en stund och tittade, och njöt av solen när den tittade fram lite då och då.

En bit av silverpaviljongen och dess trädgård

En bit av vägen upp mot berget, massa grönt överallt omkring en :)

Så här går det till när man krattar till en zen-buddhistisk trädgård

Gången fram mellan själva tempelingången och biljettkassan, komplett med ett par kimonoklädda japaner :) 

Ginkakuji ligger inte särskilt långt från mig (nån kilometer eller två kan det kanske vara), så vi tog promenaden till min lägenhet och tittade på den, och mormor tog sig en tupplur i min säng, jetlaggen är ju fortfarande aktuell. Men efter det så åkte vi in till Downtown och gick längs Teramachi och letade lite souvenirer - teburkarna mormor tittade på i tisdags verkar dock fullständigt ha försvunnit. Hela den affären är borta, vi kunde inte hitta den igen. Som sagt, osynliga byggnader, den är nog släkt med det där osynliga femvåningshuset jag hittade förut. Men vi får försöka igen, någon annanstans ska man nog kunna hitta teburkar i Japan, kan man tycka ;)
Därefter åt vi middag på Star, en restaurang jag kom ihåg från förra gången, som har väldigt god mat - risomeletter är deras specialitet - och framförallt väldigt goda efterrätter. Portionerna är stora där (portionerna är ofta stora i Japan, faktiskt), så vi fick dela på en parfait till efterrätt. Man var mycket mätt när man gav sig av :)

Min middag. Ja, jag hade redan börjat äta när jag kom på att den kunde fotograferas :p Efterrätten åt vi upp innan jag kom ihåg kameran ;) 

Ja, det var väl det. Jag följde mormor till hotellet, sen åkte jag hem ... sen skrev jag blogg, nu ska jag sova. Imorgon blir det en resa till Saiin, mitt förra boende, och sedan vidare ut till Arashiyama där vi ska vandra i bambuskog.

Nijo-jo, Kitano Tenmangu och Kinkakuji

Tävling: Hur många av orden i rubriken känner ni igen? ;)

Idag har varit en händelserik och väldigt trevlig dag :)
Jag och mormor träffades vid hennes hotell klockan tolv. Precis som jag anat så hade det gått bra att lista ut rummet även utan mig, och tydligen är det ett väldigt fint rum. Bara baserat på lobbyn kan jag säga att det ser ut som ett väldigt fint hotell, och mormor var jättenöjd, det har uppenbarligen allt man kan önska sig, inklusive möjlighet att göra sitt eget kaffe.
Så vi satt i lobbyn och planerade dagen en stund innan vi började äventyren med en promenad från hotellet upp till Nijo Castle (Nijo-jo på japanska). Detta är alltså ett slott, byggt i början av 1600-talet, på order av en väldigt känd Shogun vid namn Tokugawa Ieyasu. Det som Nijo Castle är mest känt för, förutom att vara ett fantastiskt fint område, är sina näktergalsgolv. Golven i korridorerna i det här slottet är konstruerade så att de låter när man går på dem (det skulle varna för lönnmördare och liknande figurer), och framförallt när några stycken personer går samtidigt över golven så låter det som fåglar som sjunger. Det är jättefascinerande, och en av de saker man ska ha varit med om när man varit i Kyoto. Så vi gick dit, och gick på näktergalsgolven och tittade på de jättevackra väggmålningarna och de tomma rummen (möbler var ju inte vidare vanligt på den tiden). Sedan gick vi såklart varvet runt trädgården och tittade på den också.

Mormor tog kort på mig framför porten till slottet

Själva slottet utifrån (inne får man inte fotografera)

Japanska trädgårdar är bara så otroligt vackra, även vid den här tiden på året

Efter Nijo Castle gick vi först och åt lunch. Vi hittade en CoCo Ichibanya, mitt favoritcurryställe, som jag ändå hade tänkt att vi skulle gå till nån gång, så det passade ju utmärkt. Efter lunchen gick vi vidare mot Kitano Tenmangu. Den här promenaden tog vi på lite mindre gator än den förra (raka vägen till Nijo Castle går på en av Kyotos största gator, trefiligt för bilarna åt båda håll och en jättebred trottoar), och eftersom vi dessutom gick längre och längre bort från Kyotos centrum så blev det mer och mer japanskt. Det var kul att se, framförallt med mormor för jag hade aldrig tänkt på det så tydligt själv.
Hur som helst. Kitano Tenmangu är ett shintoistiskt tempel (Shinto är den gamla japanska religionen) som uppfördes i mitten av 900-talet. Den uppfördes för att hedra en man vid namn Sugawara no Michizane, som var en viktig person som tvingats i exil av sina fiender (han blev senare gudaförklarad). Michizanes favoritträd var tydligen plommonträd, så det planterades en himla massa såna träd i och kring det här templet. Och som jag nämnt tidigare så blommar plommonträden just nu, och eftersom det här är det absolut bästa stället i Kyoto att se dem så tyckte jag det var lämpligt med en utflykt hit. Plommonblomningen är nämligen precis lika fin som körsbärsblomningen, bara det att det inte finns fullt så många plommonträd som körsbärsträd i Kyoto (och plommonen blommar ju när det fortfarande är rätt kallt, så det är inte lika poppis att vandra omkring och titta på dem) :p
Man fick betala för att komma in på själva området där de flesta plommonträden finns, och där inne blev man sen bjuden på grönt te och nåt sorts kex som man ska äta till detta. Trots att vi var lite stressade att hinna vidare så stannade vi och gjorde detta. Personligen är jag inte alls förtjust i grönt te, men mormor tyckte om det, så det var ju bra :)

Taket i porten till templet - väldigt detaljerat och vackert målat

Själva tempeldelen av Kitano Tenmangu, där framme ser ni en kö av folk som vill fram och be

Promenadstråk inne bland plommonträden

Nu var klockan ungefär fyra, och vi skulle vidare till Kinkakuji (guldpaviljongen) som stängde fem, så vi tog bussen den sträckan istället för att gå. Nu ska vi se vad jag kan googla fram om Kinkakuji ;)
Inte mycket som jag inte redan visste. Det är ett buddhistiskt tempel, ursprungligen uppfört i slutet av 1300-talet, men just guldpaviljongen brändes ner 1950 av en novis i templet. Det återuppbyggdes några år senare, så just den här byggnaden är relativt ny, men den ska vara nästan identisk med ursprungsbyggnaden.
Under större delen av dagen hade det varit lite tråkigt väder - molnigt, till och med några enstaka snöflingor här och var - men just när vi skulle till Kinkakuji så tittade solen fram, vilket var alldeles perfekt timing. Som namnet antyder är ju byggnaden täckt av bladguld, och det glittrar jättevackert i solen.
Det är som sagt en jättefin byggnad, och området runtomkring är också väldigt fint, med små dammar och bäckar och vattenfall och grejer. Så det var definitivt en lyckad avslutning på dagens utflykter.

Kinkakuji! Det här är den enda bilden från området som är värd att se, resten är vackert, men inte lika fotogeniskt ;)

Efter Kinkakuji tog vi bussen tillbaka mot Downtown Kyoto. Det började ju bli sent nu, och det var en lång bussresa (bussarna tar ju gärna omvägar här), så vi var rätt trötta. Mormor hade svårt att hålla sig vaken på bussen, och jag kan knappast klandra henne :p
När vi väl var framme vid Kawaramachi så gick vi in på Takashiyama, en av de stora varuhusen där. Jag jämförde det lite med NK för att förklara vad det var, men när vi väl kom in så insåg jag att det nog var nästan värre än NK. Massor av fina kläder för hutlösa priser (en klänning för 20 000 kronor någon?), men det är ju lite kul att gå omkring och titta på (och känna sig nästan ännu mer utstirrad än man gör i vanliga fall). Men vi åkte upp till översta våningen, helt enkelt, för att leta lite bland restaurangerna där efter nånstans att äta middag. Vi var som sagt trötta, och jag var hungrig iallafall, så det var lite svårt att bestämma sig bland alla saker vi inte visste vad det var (plastmodeller i all ära, men när allting ser ut som friterade ... saker, så är det lite svårt). Men vi hittade ett ställe som bland annat serverade udon (en sorts nudlar), som mormor ville pröva att äta, så vi gick in där. Jag beställde västerländsk mat, för det är svårt att hitta utom på såna här ställen, som jag ju aldrig går till på egen hand. Mormor beställde, och lyckades äta, sin nudelsoppa. Det är ju inte helt lätt att äta nudlar när man inte kan hantera ätpinnar utan måste klara sig med en gaffel. Men hon klarade det utmärkt, och smaken uppskattades tydligen också, så det var ju lyckat :)
Det var lite kul också, för när vi var nästan klara med vår mat så kom det ett par män och satte sig några bord bort. Det tog mig en stund att inse att de satt där och pratade svenska ;) Vi hälsade inte på dem :p
Nåväl. Efter middagen följde jag mormor till hotellet, vi kom överens om att vi möts lite tidigare imorgon, vid elva, och så får vi se vad vi gör. Alternativen är Filosofens väg och Ginkakuji, som jag nämnde igår, eller att åka till Saiin och titta på området där jag bodde förra gången och sedan vidare till Arashiyama och vandra i bambuskog. Vi får se :)

Nu är det dags för mig att sova. Det har varit en händelserik dag och jag är trött :) Godnatt! Eller godmorgon! Eller god vad-det-nu-är-var-ni-än-är! :)

Sällskap

Idag kom mormor till Kyoto för att hälsa på :) 

Jag gick upp vid sextiden i morse för att åka in och möta henne på flygplatsen. Jag såg till att åka extra tidigt för jag kom ihåg att när jag skulle möta mamma och pappa på flygplatsen så kom jag dit sent, men jag kom inte riktigt ihåg varför. Jag tror att det kan ha varit delvis för att jag då ännu inte visste hur lång tid det tar att åka buss i Kyoto (tog bussen från mig till Kyoto Station den gången), och delvis att jag inte riktigt hittade på flygplatsen. 

Den här gången kom jag fram tillräckligt lång tid innan mormors flyg kom in för att ha tid att gå fel (åka fel, jag råkade ta mig till Terminal 2 istället för Terminal 1, och det är en bra bit att åka när man väl kommer på vart man ska) och ändå hamna rätt så jag kunde möta henne i tid ;) 

Vi tog skytteltaxi upp till Kyoto, och mormor förvånades över att det tog så lång tid. Det gjorde jag också första gången, kan jag säga, men det är faktiskt en bra bit från Osakas flygplats till Kyoto City, och dessutom är hastighetsbegränsningen på deras highway bara 80km/h. Jag vet inte varför, men det ska vara den mest bränsleeffektiva hastigheten att köra bil i, enligt min körskolelärare, så vem vet. 

Väl i Kyoto så var vi lite tidiga för att checka in på hotellet (vi kom dit strax efter 12, check-in började vid 14), så mormor lämnade bara bagaget där, och sen gick vi till ett café och fikade. Eller mormor fikade, jag åt lunch. Satt där inne och tittade på kartor och pratade lite löst om planer för veckan, och sedan gick vi ut på en promenad. Bland annat gick vi igenom Nishiki Market, som är en lång (så där en halv kilometer) gata med en himla massa små och stora stånd och affärer som säljer mat. Mest fisk, en del grönsaker, och så lite annat. Här och där finns också affärer som inte säljer mat, men de är få. Pga fiskbeståndet brukar jag undvika den här gatan själv, men det är en sån sak som man bör ha sett när man är i Kyoto. 

Vi gick också ner till Kamogawa (floden), mest för att titta, och sen gick vi tillbaka. Vi var väl tillbaka vid hotellet vid tretiden, och det var ändå imponerande att mormor fortfarande var vaken. Jag lyckades som sagt inte hålla igång särskilt länge när jag kom av planet. 

Nishiki Market. Titta ordentligt på de små röda sakerna närmast i bild - de är bläckfiskar. På riktigt. 

Ni får två bilder från Nishiki Market - det blev inte mycket annat fotograferat idag :) 

Nu ska sägas att jag gjorde en miss när jag bokade hotellet åt mormor. Hotellet vi bestämde oss för hade nämligen rum som var "Ladies only". Det var det billigaste rökfria rummet som var tillgängligt, och jag tänkte ju bara "ja, mormor är ju kvinna, så varför inte?" 

Därför inte: rummen för bara kvinnor ligger på tionde våningen, och ingen man får komma upp på tionde våningen. Alls. Med andra ord fick jag inte följa med mormor upp på rummet och hjälpa henne lista ut hur saker och ting fungerade. Detta borde jag såklart ha kunnat förstå redan när jag gjorde bokningen (jag insåg att risken fanns att det var så här för ett par dagar sedan), eftersom jag vet hur sånt fungerar i Japan, men ... det gjorde jag inte. Vilket var dumt, men inte mycket att göra åt nu. Jag tror mormor klarar av det utmärkt, egentligen, det var bara lite jobbigt just för att hon var så trött när receptionisten förklarade hur nyckeln och sånt fungerade. 

Hur som helst. På det stora hela tror jag det blev en rätt bra introduktion till Kyoto. Imorgon ska vi ut på äventyr och se lite tempel/slott/de där fina sakerna man åker hit för att se. Exakt vad vi gör beror lite på vädret, men jag tror väl antingen Nijo Castle (näktergalsgolv), Kitano-Tenmangu (plommonblommor) och Kinkakuji (guldpaviljongen), eller vandra Filosofens Väg och se Ginkakuji (silverpaviljongen) och visa lite av området kring där jag bor. Men som sagt, exakt vad och hur mycket vi orkar/hinner med får vi helt enkelt se :) 

Bara lite tankar och vandringar

Idag tog jag mig en promenad till gamla kejserliga palatset. Det är lite fint att det faktiskt ligger inom promenadavstånd. Jag vandrade omkring i den stora trädgården (har ni nånsin tittat på en karta över Kyoto? Den här trädgården är enorm. 700x1350 meter om jag kommer ihåg skylten jag läste rätt, men ett mer effektivt sätt att beskriva det på: en tunnelbanestation ligger i dess södra hörn, nästa ligger i dess norra). Jag tog lite bilder, men de kan inte riktigt fånga det hela.
Det fanns också lite blomning. Körsbärsblomningen har inte börjat än, men plommonträden blommar nu :) De är precis lika fina (i själva verket är det typ ingen som kan se skillnad på dem), det finns bara inte lika många av dem. Och eftersom folk inte är riktigt lika förtjusta i dem så kan jag inte hitta information om de är i början eller slutet av sin blomningstid, så vi får väl se.

Ni får en bild på en port från trädgården till palatset. Kommer inte ihåg vilken det är, men den är fin. 

Sen åkte jag ner mot Teramachi, där jag äntligen lyckades shoppa lite. Jag köpte ett par nya skor. Det är visserligen ett par tygskor precis som mina gamla, men de här är mer än bara ett lager tyg så med lite tur håller de både för vatten och kyla iallafall lite bättre. Jag hittade också en ny favoritbutik, igen ;) Den säljer kläder inspirerade av Sydamerika, så hippie-kläder, och de har till och med en avdelning för män :) Jag köpte strumpor där, det blir säkert mer senare. Jag vågade inte handla så mycket idag för jag börjar få slut på kontanter. Dags att ta ut mer imorgon, tror jag. Det blir ju nämligen automatiskt att man betalar med kontanter här, även om jag har sett några ställen som har lappar som betyder att de tar kort, så förväntar de sig helt uppenbart kontanter. Och jag är ju väldigt förtjust i kontanter med, så det passar mig utmärkt.

Nya favoritbutiken, Chichikaka heter den. 

Skor och strumpor! Visst är de fina? :D

Inte mycket mer att säga idag, egentligen. Åkte hem, fixade mat - fast det är väldigt svårt att hitta på bra mat att laga själv när man bara har en platta och inte kan läsa ordentligt på förpackningar vad det är man köper - och satte mig och tittade på TV. Tyvärr gick det inga barnprogram vid den tiden, så jag vet inte vad det var jag tittade på (i barnprogram pratar de tillräckligt enkelt för att jag ska ha en chans att förstå dem i stora drag, iallafall, i filmer och annat riktat till folk över typ 10 blir det väldigt svårt).
Imorgon får vi se vad jag hittar på. Det ska regna, så vi får se om jag ger mig ut på några äventyr. Jag hade en tanke om att antingen åka ner till Osaka för att undersöka hur jag bäst tar mig till flygplatsen på tisdag, alternativt ge mig ut och kolla vilka busslinjer som går till de olika ställena jag vill visa mormor, och främst hur lång tid de tar. Vi får se om någotdera blir av. Vägen ner till Osaka har jag tagit reda på, egentligen, jag är bara paranoid. Och bussarna här i Kyoto tror jag inte är så svåra, egentligen, jag bara kommer inte riktigt ihåg. Jag åkte ju inte så mycket buss förra gången, eftersom jag hade en cykel och bodde på en tunnelbanelinje: buss var onödigt förutom när jag hade gäster.

Random bild på Kamigawa vid skymning. Jag tyckte den blev mysig. 

Och den här bilden lovade jag ju sist:

Pandor! :D

Och med detta önskar jag er godnatt, eller god eftermiddag eller vad det nu kan tänkas var hos er. Och bjuder på en glad glass:

Glad glass!

Shopping! Typ ...

De senaste dagarna har varit lugna. Jag är förkyld, så jag har mest hållit mig inne, suttit och jobbat och oroat mig för att jag ska göra av med så mycket el på A/C att jag måste betala för mig (10 000 yen ingår i hyran, går jag över det får jag betala mer).
Det är inte en allvarlig förkylning, jag tror jag hade lite feber i tisdags, men sen dess har det mest varit att min hals känns svullen. Vilket egentligen bara gör det än mer irriterande, för då känns det som att jag borde göra nånting när jag blir rastlös.
Så idag kände jag att jag nog mådde tillräckligt bra för att kunna gå ut och se mig om. Jag åkte ner till Kyoto Station, mest för att hitta turistinformationen och hämta ett exemplar av Kyoto Visitor's Guide, en broschyr som ger aktuell info om vad som händer i Kyoto och hur man bäst tar sig till vissa platser. Förra gången jag var här hade jag ju bott här tillräckligt länge för att hitta till det mesta när jag väl fick besök. Nu har jag glömt bort det mesta, och i och med den här förkylningen har jag inte kunnat göra så mycket research som jag hade tänkt inför när mormor kommer. Dessutom ger den här broschyren lite tips om parader och festivaler och sånt som sker under månadens gång. Så det är trevligt.
Hur som helst, när jag hade hämtat den så gick jag och åt, våning 10 av Kyoto Station består av en himla massa ramen-restauranger, så jag gick och åt ramen (nudlar, alltså). Det var jättegott. Det roliga var att jag satt med japaner till höger om mig och andra västerlänningar till vänster, och hörde en distinkt skillnad. I Japan är det nämligen inte bara förväntat utan rent av artigt att sörpla i sig mat, och jag hörde det från höger, men inte ett ljud från vänster. Själv anammar jag gärna den traditionen, särskilt när jag äter nudlar, för de är jättevarma och sörplandet hjälper ju till att kyla ner dem lite.

En del av Kyoto Station från utsidan. 

Utsikt över Kyoto från taket på Kyoto Station (bilden är tagen genom glas, därav speglingen)

Ramen! (Ursäkta färgen, det var inte fotovänlig belysning)

Efter denna lunch så gick jag till Bic Camera, där jag hittade laddningsbara batterier. Och andra batterier, som jag var tvungen att köpa för att ...se bild ;) Och, ni vet, som alla välsorterade elektronikbutiker så bestod första våningen till två tredjedelar av mobilskal till iPhone, medans andra våningen bestod av en tredjedel elektronik, en tredjedel hushållsartiklar (städsaker, tandborstar, hygienartiklar osv) och en tredjedel öl och annan alkohol. Såklart. Jag gick inte högre upp, för jag var ju egentligen bara ute efter batterier.

Jag menar ... Pokémon! :D

Resten av dagen ägnades åt detta värdelösa nöje att försöka hitta kläder. Att shoppa kläder är inte roligare i Japan än det är i Sverige. Tyvärr. Jag hittade några ställen som var lite intressanta, ett ställe som hade varit jätteintressant om inte kläderna hade kostat uppåt 35 000 yen, och ett enda ställe som faktiskt sålde lite kläder jag kunde tänka mig att använda. Vid det laget var jag dock så trött så jag köpte ingenting utan skrev bara upp var det fanns, så jag ska gå dit senare och handla.
Saken är att jag hittade massor av ställen som sålde kläder i min stil – färger, hippie-aktigt – men de sålde nästan enbart kjolar, klänningar, blusar, och så vidare. Det är säkert dit jag till sist kommer gå för att hitta överdelar, men kjolar och klänningar har det stora problemet att de i allmänhet inte har några fickor, vilket stör mig. Ja, det är mitt största problem – fanns det kjolar med fickor som såg bra ut skulle jag inte ha något alls emot att ha på mig dem.
Jag är lite bitter. Jag blir alltid bitter när jag har shoppat kläder. Sorry, jag ska nu övergå till någonting som istället gjorde mig jättelycklig: tygbutiker.
Jag har hittat två tygbutiker, en av dem utforskade jag ordentligt idag, och … wow! Jag ska aldrig mer säga att tygbutiken i Märsta är stor X) Okej, jo, men den här var större – tre våningar – och hade framförallt mycket mer prylar. Jättemycket knappar av alla de storlekar, massor av jättevackra tyger, och de hade band! Jag har letat jättelänge efter band av olika sorter, alltså att använda till att dekorera kläder, och bara hittat samma sorter överallt i Sverige – vissa bra sorter, men jag har saknat mycket – men det är här de har gömt sig! Så dit kommer jag gå, förr eller senare, och lägga massor av pengar på saker jag inte kommer kunna använda förrän jag kommer hem igen ;) Men, alltså, jag kommer ju behöva mjuka saker att packa eventuella ömtåliga prylar jag vill ha med mig hem i … eller hur?

Tygbutik!

Nu låter det som jag har varit och shoppat utan att handla alls idag, det är inte helt sant. Jag gick in på Loft och köpte sängkläder, en handduk och en kudde. Saker som jag behöver under tiden jag är här. Sängkläderna är jättefina, ni ska få en bild när jag har tvättat dem och bäddat med dem, för exakt hur fina de är kommer inte synas förrns då. Handduken är jättemjuk och kudden var ett fantastiskt inköp. Den är nämligen till för att sitta på – det här skrivbordet är ju inte direkt gjort för att sitta länge vid, så jag har varit tvungen att hitta nödlösningar på vissa problem. Ett av dem är att stolen är för japanska ben, och därmed för låg för att jag ska kunna sitta bekvämt och nå pedalen jag använder när jag jobbar. Detta är nu löst, med en jätteskön kudde som därmed också löser problemet att en hopfällbar stol inte är optimal att sitta flera timmar i streck på.

Ja … roligare än så blir det nog inte, är jag rädd. Ha det bra, så hörs vi när jag har något mer kul att berätta! :)

Här har vi en bild på hotellet mormor kommer bo på sedan. Ligger riktigt bra till :)

Allt detta välbekanta

Igår, måndag, var jag ute på äventyr igen. Jag åkte ner mot de sydvästra delarna av staden, ett område som heter Nagaoka, för att hitta en dockaffär, där planen var dels att kolla runt lite på saker och dels att skaffa ett medlemskap som man behöver för att komma in på företagets största butik, som ligger här i Kyoto.
Det var inte jättesvårt att hitta butiken, jag hade fått bra vägbeskrivningar och kollat in området på Google Maps. När jag väl kom dit, vi hoppar över det mesta, fram tills att jag tagit mod till mig för att gå fram till kassan och fråga om det här medlemskapet. Som jag nästan anat så talade mannen bakom disken i princip ingen engelska alls. Jag lyckades på min halvtaskiga japanska få fram vad det var jag ville, och att jag hade en japansk adress, och han tog fram blanketten man skulle fylla i, men sen tog det stopp. Den var ju på japanska, och jag läser inte längre japanska tillräckligt bra för att klura ut vad som stod på den. Det slutade med att han fick ringa Tenshi no Sato (den där stora butiken man behöver medlemskapet för) och jag fick prata med en person där som kunde lite engelska, och vi lyckades lösa hela grejen. Det kändes väldigt besvärligt, och jag hade lite dåligt samvete för jag såg hur jobbigt han bakom disken tyckte att det var att han inte kunde lösa det här själv
Men när det väl var klart, och jag hade kommit därifrån med mitt medlemskort, så kände jag mig väldigt duktig. Dels för att jag vågat gå fram och göra det här, väl medveten om att det inte skulle bli lätt, och dels för att jag lyckades ta mig igenom hela grejen utan att ge upp. Det ökar på självförtroendet rätt rejält :)

Ovanligt sympatiskt så fanns det anvisningar för var cyklarna skulle ta vägen. Sen att de inte åtlyddes ... 

Och trottoaren var reserverad för ... clowner? Jag vet inte, men jag kände mig färgglad nog för att få gå där. 

Nu är det jul igen! Sådeså!

För att ta sig till den här butiken så åkte man samma tunnelbanelinje som jag bodde på förra gången jag var i Japan, så självklart gick jag på vägen hem av vid min gamla station för att se mig omkring. Ni vet känslan jag pratade om förut att "här har jag varit många gånger", som jag saknade? Den dök upp i samma ögonblick som jag klev av tåget :)
Området i stort såg likadant ut, huset jag bodde i står kvar, livsmedelsaffären vi brukade handla på fanns kvar (och sålde fortfarande de underbara gräddbullarna jag har sökt efter med ljus och lykta sen jag kom tillbaka - jag köpte fem stycken nu), och ... ja, det var sig likt :) Med en enda liten besvikelse, nämligen att bokaffären jag var stamkund på förra gången och hade längtat efter att få besöka igen, har blivit till en 7Eleven ;(

Saiin Station. Jodå, här känner jag igen mig :) 

Livsmedelsbutik, vad jag önskar att jag bodde närmare en sån här nu också.

Hus! Jag gick inte och kollade vem som har min lägenhet nu. 

Som om Japan behövde fler 7Eleven :(

Jag gick till en annan bokaffär istället, en ny som öppnat bara 100 meter bort, och hittade där en serie barnböcker, vilket gjorde mig glad. Det är sagor - jag såg Skönheten och Odjuret, Hans och Greta, massa andra västerländska, blandat med japanska sagor - som är skrivna på enkel japanska och illustrerade. Serien heter något i stil med "bilderböcker för små barn och mammor". Lite tveksam till den beskrivningen, där har vi japansk jämställdhet, men jag köpte några stycken trots detta.
Det jag vill säga om japanska bokaffärer är; det är omöjligt att se skillnad på vad som är porr och vad som bara är ... manga. Verkligen, jag vet inte om de helt enkelt inte har en egen avdelning för faktisk pornografi, eller om det bara är det riktigt hard core som hamnar där, för baserat på böckernas omslag (och jag menar inte bara att de visar hud, jag menar att de visar allt) så fanns det överallt. Så där en fyra meter från där jag hittade barnböckerna, till exempel. Jag har inget emot att de säljer sånt, men tycker kanske att det borde separeras lite bättre. Men, men. Pryd västerlänning här.

Översta är Urashima Tarou - tänkte jag inte på när jag köpte den, men den spelade jag och min grupp som teater på Japanska I på SU

Efter detta bestämde jag mig för att gå till Kawaramachi. Alltså ta den vägen som jag brukade cykla till skolan förra gången, bara för nostalgins skull. Jag hittade den nästan ;) Jag gick fel nån gång, men tack vare att Kyoto är en så väldigt fyrkantig stad så hamnade jag inte jättefel iallafall. Och jag kom fram till Kawaramachi utan problem. Det kändes väldigt nostalgiskt när jag kände igen att "jomen, här brukade jag ju cykla hela tiden" och "just det, här fick man cykla långsamt, för här ser man ingenting" och så vidare.

Väl framme vid Kawaramachi så bestämde jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda. Jag tog ju inte med så mycket kläder hit, för jag tänkte att det var mer värt att köpa det jag behövde här. Men det är inte helt lätt. Jag hittar inte den butik jag köpte mest kläder på förra gången, den finns nog inte kvar längre, och jag måste ge mig ut till lite mer obskyra ställen för att hitta annat än precis de tråkiga kläder man kan hitta hemma. Okej, det finns undantag. En butik som säljer riktigt coola kläder med japanska motiv (okej, väldigt turistigt, men jag får vara sån), massor av kimono-shops som säljer ... ja, kimonos, och då och då även den manliga motsvarigheten. Dock inte sådana kläder jag är ute efter. Jag hittade dessutom en lolita-butik undangömd på femte våningen i ett osynligt hus (okej, inte riktigt, kanske, men förklara varför jag inte såg huset förrän jag hittade hissen, om ni kan!). De hade jättesöta kläder, men detta var kanske inte heller exakt vad jag var ute efter för stunden.
Däremot tycker jag väldigt mycket om att man kan gå in på en butik som är specialiserade på "men's socks" och hitta massor av färger och motiv! Det är japanerna iallafall bättre på än Sverige - även om man sällan ser folk faktiskt gå klädda i färgglada kläder. Jepp, jag sticker ut av fler än en anledning.

Som sagt, det kanske inte var i jakt på detta jag kom till Japan ;)

Karaoke Rainbow! Jag var bara tvungen X) 

Ni får tyvärr inte så mycket bilder av butikerna jag pratar om, för jag vågar inte fotografera inuti dem, och glömmer ofta att man (ibland, inte alltid) får ta kort på butiken utifrån.

Nu sitter jag i min lägenhet och slösar el på A/C, för när jag vaknade i morse kände jag mig lite halvkrasslig. Risken för förkylning är rätt stor här just nu (syns på alla munskydd de drabbade har på sig), för det är som sagt regnigt och kallt, så jag tänker idag stanna inne, med undantag för att jag måste ut och få tag på mat, men jag går och fixar det på närmaste tänkbara ställe, och vila och hålla mig varm. För det är sånt man kan ägna några dagar åt när man har tre månader på sig att se allt man kom hit för att se :)
Så jag bjuder på en bild på hur det här huset ser ut utifrån, sen ska jag tillbaka ner i min säng med en grillad majskolv. Godmorgon!

Lägg märke till hur man klämmer in parkeringsplatser i den här staden.