Bara lite tankar och vandringar

Idag tog jag mig en promenad till gamla kejserliga palatset. Det är lite fint att det faktiskt ligger inom promenadavstånd. Jag vandrade omkring i den stora trädgården (har ni nånsin tittat på en karta över Kyoto? Den här trädgården är enorm. 700x1350 meter om jag kommer ihåg skylten jag läste rätt, men ett mer effektivt sätt att beskriva det på: en tunnelbanestation ligger i dess södra hörn, nästa ligger i dess norra). Jag tog lite bilder, men de kan inte riktigt fånga det hela.
Det fanns också lite blomning. Körsbärsblomningen har inte börjat än, men plommonträden blommar nu :) De är precis lika fina (i själva verket är det typ ingen som kan se skillnad på dem), det finns bara inte lika många av dem. Och eftersom folk inte är riktigt lika förtjusta i dem så kan jag inte hitta information om de är i början eller slutet av sin blomningstid, så vi får väl se.

Ni får en bild på en port från trädgården till palatset. Kommer inte ihåg vilken det är, men den är fin. 

Sen åkte jag ner mot Teramachi, där jag äntligen lyckades shoppa lite. Jag köpte ett par nya skor. Det är visserligen ett par tygskor precis som mina gamla, men de här är mer än bara ett lager tyg så med lite tur håller de både för vatten och kyla iallafall lite bättre. Jag hittade också en ny favoritbutik, igen ;) Den säljer kläder inspirerade av Sydamerika, så hippie-kläder, och de har till och med en avdelning för män :) Jag köpte strumpor där, det blir säkert mer senare. Jag vågade inte handla så mycket idag för jag börjar få slut på kontanter. Dags att ta ut mer imorgon, tror jag. Det blir ju nämligen automatiskt att man betalar med kontanter här, även om jag har sett några ställen som har lappar som betyder att de tar kort, så förväntar de sig helt uppenbart kontanter. Och jag är ju väldigt förtjust i kontanter med, så det passar mig utmärkt.

Nya favoritbutiken, Chichikaka heter den. 

Skor och strumpor! Visst är de fina? :D

Inte mycket mer att säga idag, egentligen. Åkte hem, fixade mat - fast det är väldigt svårt att hitta på bra mat att laga själv när man bara har en platta och inte kan läsa ordentligt på förpackningar vad det är man köper - och satte mig och tittade på TV. Tyvärr gick det inga barnprogram vid den tiden, så jag vet inte vad det var jag tittade på (i barnprogram pratar de tillräckligt enkelt för att jag ska ha en chans att förstå dem i stora drag, iallafall, i filmer och annat riktat till folk över typ 10 blir det väldigt svårt).
Imorgon får vi se vad jag hittar på. Det ska regna, så vi får se om jag ger mig ut på några äventyr. Jag hade en tanke om att antingen åka ner till Osaka för att undersöka hur jag bäst tar mig till flygplatsen på tisdag, alternativt ge mig ut och kolla vilka busslinjer som går till de olika ställena jag vill visa mormor, och främst hur lång tid de tar. Vi får se om någotdera blir av. Vägen ner till Osaka har jag tagit reda på, egentligen, jag är bara paranoid. Och bussarna här i Kyoto tror jag inte är så svåra, egentligen, jag bara kommer inte riktigt ihåg. Jag åkte ju inte så mycket buss förra gången, eftersom jag hade en cykel och bodde på en tunnelbanelinje: buss var onödigt förutom när jag hade gäster.

Random bild på Kamigawa vid skymning. Jag tyckte den blev mysig. 

Och den här bilden lovade jag ju sist:

Pandor! :D

Och med detta önskar jag er godnatt, eller god eftermiddag eller vad det nu kan tänkas var hos er. Och bjuder på en glad glass:

Glad glass!

Shopping! Typ ...

De senaste dagarna har varit lugna. Jag är förkyld, så jag har mest hållit mig inne, suttit och jobbat och oroat mig för att jag ska göra av med så mycket el på A/C att jag måste betala för mig (10 000 yen ingår i hyran, går jag över det får jag betala mer).
Det är inte en allvarlig förkylning, jag tror jag hade lite feber i tisdags, men sen dess har det mest varit att min hals känns svullen. Vilket egentligen bara gör det än mer irriterande, för då känns det som att jag borde göra nånting när jag blir rastlös.
Så idag kände jag att jag nog mådde tillräckligt bra för att kunna gå ut och se mig om. Jag åkte ner till Kyoto Station, mest för att hitta turistinformationen och hämta ett exemplar av Kyoto Visitor's Guide, en broschyr som ger aktuell info om vad som händer i Kyoto och hur man bäst tar sig till vissa platser. Förra gången jag var här hade jag ju bott här tillräckligt länge för att hitta till det mesta när jag väl fick besök. Nu har jag glömt bort det mesta, och i och med den här förkylningen har jag inte kunnat göra så mycket research som jag hade tänkt inför när mormor kommer. Dessutom ger den här broschyren lite tips om parader och festivaler och sånt som sker under månadens gång. Så det är trevligt.
Hur som helst, när jag hade hämtat den så gick jag och åt, våning 10 av Kyoto Station består av en himla massa ramen-restauranger, så jag gick och åt ramen (nudlar, alltså). Det var jättegott. Det roliga var att jag satt med japaner till höger om mig och andra västerlänningar till vänster, och hörde en distinkt skillnad. I Japan är det nämligen inte bara förväntat utan rent av artigt att sörpla i sig mat, och jag hörde det från höger, men inte ett ljud från vänster. Själv anammar jag gärna den traditionen, särskilt när jag äter nudlar, för de är jättevarma och sörplandet hjälper ju till att kyla ner dem lite.

En del av Kyoto Station från utsidan. 

Utsikt över Kyoto från taket på Kyoto Station (bilden är tagen genom glas, därav speglingen)

Ramen! (Ursäkta färgen, det var inte fotovänlig belysning)

Efter denna lunch så gick jag till Bic Camera, där jag hittade laddningsbara batterier. Och andra batterier, som jag var tvungen att köpa för att ...se bild ;) Och, ni vet, som alla välsorterade elektronikbutiker så bestod första våningen till två tredjedelar av mobilskal till iPhone, medans andra våningen bestod av en tredjedel elektronik, en tredjedel hushållsartiklar (städsaker, tandborstar, hygienartiklar osv) och en tredjedel öl och annan alkohol. Såklart. Jag gick inte högre upp, för jag var ju egentligen bara ute efter batterier.

Jag menar ... Pokémon! :D

Resten av dagen ägnades åt detta värdelösa nöje att försöka hitta kläder. Att shoppa kläder är inte roligare i Japan än det är i Sverige. Tyvärr. Jag hittade några ställen som var lite intressanta, ett ställe som hade varit jätteintressant om inte kläderna hade kostat uppåt 35 000 yen, och ett enda ställe som faktiskt sålde lite kläder jag kunde tänka mig att använda. Vid det laget var jag dock så trött så jag köpte ingenting utan skrev bara upp var det fanns, så jag ska gå dit senare och handla.
Saken är att jag hittade massor av ställen som sålde kläder i min stil – färger, hippie-aktigt – men de sålde nästan enbart kjolar, klänningar, blusar, och så vidare. Det är säkert dit jag till sist kommer gå för att hitta överdelar, men kjolar och klänningar har det stora problemet att de i allmänhet inte har några fickor, vilket stör mig. Ja, det är mitt största problem – fanns det kjolar med fickor som såg bra ut skulle jag inte ha något alls emot att ha på mig dem.
Jag är lite bitter. Jag blir alltid bitter när jag har shoppat kläder. Sorry, jag ska nu övergå till någonting som istället gjorde mig jättelycklig: tygbutiker.
Jag har hittat två tygbutiker, en av dem utforskade jag ordentligt idag, och … wow! Jag ska aldrig mer säga att tygbutiken i Märsta är stor X) Okej, jo, men den här var större – tre våningar – och hade framförallt mycket mer prylar. Jättemycket knappar av alla de storlekar, massor av jättevackra tyger, och de hade band! Jag har letat jättelänge efter band av olika sorter, alltså att använda till att dekorera kläder, och bara hittat samma sorter överallt i Sverige – vissa bra sorter, men jag har saknat mycket – men det är här de har gömt sig! Så dit kommer jag gå, förr eller senare, och lägga massor av pengar på saker jag inte kommer kunna använda förrän jag kommer hem igen ;) Men, alltså, jag kommer ju behöva mjuka saker att packa eventuella ömtåliga prylar jag vill ha med mig hem i … eller hur?

Tygbutik!

Nu låter det som jag har varit och shoppat utan att handla alls idag, det är inte helt sant. Jag gick in på Loft och köpte sängkläder, en handduk och en kudde. Saker som jag behöver under tiden jag är här. Sängkläderna är jättefina, ni ska få en bild när jag har tvättat dem och bäddat med dem, för exakt hur fina de är kommer inte synas förrns då. Handduken är jättemjuk och kudden var ett fantastiskt inköp. Den är nämligen till för att sitta på – det här skrivbordet är ju inte direkt gjort för att sitta länge vid, så jag har varit tvungen att hitta nödlösningar på vissa problem. Ett av dem är att stolen är för japanska ben, och därmed för låg för att jag ska kunna sitta bekvämt och nå pedalen jag använder när jag jobbar. Detta är nu löst, med en jätteskön kudde som därmed också löser problemet att en hopfällbar stol inte är optimal att sitta flera timmar i streck på.

Ja … roligare än så blir det nog inte, är jag rädd. Ha det bra, så hörs vi när jag har något mer kul att berätta! :)

Här har vi en bild på hotellet mormor kommer bo på sedan. Ligger riktigt bra till :)

Allt detta välbekanta

Igår, måndag, var jag ute på äventyr igen. Jag åkte ner mot de sydvästra delarna av staden, ett område som heter Nagaoka, för att hitta en dockaffär, där planen var dels att kolla runt lite på saker och dels att skaffa ett medlemskap som man behöver för att komma in på företagets största butik, som ligger här i Kyoto.
Det var inte jättesvårt att hitta butiken, jag hade fått bra vägbeskrivningar och kollat in området på Google Maps. När jag väl kom dit, vi hoppar över det mesta, fram tills att jag tagit mod till mig för att gå fram till kassan och fråga om det här medlemskapet. Som jag nästan anat så talade mannen bakom disken i princip ingen engelska alls. Jag lyckades på min halvtaskiga japanska få fram vad det var jag ville, och att jag hade en japansk adress, och han tog fram blanketten man skulle fylla i, men sen tog det stopp. Den var ju på japanska, och jag läser inte längre japanska tillräckligt bra för att klura ut vad som stod på den. Det slutade med att han fick ringa Tenshi no Sato (den där stora butiken man behöver medlemskapet för) och jag fick prata med en person där som kunde lite engelska, och vi lyckades lösa hela grejen. Det kändes väldigt besvärligt, och jag hade lite dåligt samvete för jag såg hur jobbigt han bakom disken tyckte att det var att han inte kunde lösa det här själv
Men när det väl var klart, och jag hade kommit därifrån med mitt medlemskort, så kände jag mig väldigt duktig. Dels för att jag vågat gå fram och göra det här, väl medveten om att det inte skulle bli lätt, och dels för att jag lyckades ta mig igenom hela grejen utan att ge upp. Det ökar på självförtroendet rätt rejält :)

Ovanligt sympatiskt så fanns det anvisningar för var cyklarna skulle ta vägen. Sen att de inte åtlyddes ... 

Och trottoaren var reserverad för ... clowner? Jag vet inte, men jag kände mig färgglad nog för att få gå där. 

Nu är det jul igen! Sådeså!

För att ta sig till den här butiken så åkte man samma tunnelbanelinje som jag bodde på förra gången jag var i Japan, så självklart gick jag på vägen hem av vid min gamla station för att se mig omkring. Ni vet känslan jag pratade om förut att "här har jag varit många gånger", som jag saknade? Den dök upp i samma ögonblick som jag klev av tåget :)
Området i stort såg likadant ut, huset jag bodde i står kvar, livsmedelsaffären vi brukade handla på fanns kvar (och sålde fortfarande de underbara gräddbullarna jag har sökt efter med ljus och lykta sen jag kom tillbaka - jag köpte fem stycken nu), och ... ja, det var sig likt :) Med en enda liten besvikelse, nämligen att bokaffären jag var stamkund på förra gången och hade längtat efter att få besöka igen, har blivit till en 7Eleven ;(

Saiin Station. Jodå, här känner jag igen mig :) 

Livsmedelsbutik, vad jag önskar att jag bodde närmare en sån här nu också.

Hus! Jag gick inte och kollade vem som har min lägenhet nu. 

Som om Japan behövde fler 7Eleven :(

Jag gick till en annan bokaffär istället, en ny som öppnat bara 100 meter bort, och hittade där en serie barnböcker, vilket gjorde mig glad. Det är sagor - jag såg Skönheten och Odjuret, Hans och Greta, massa andra västerländska, blandat med japanska sagor - som är skrivna på enkel japanska och illustrerade. Serien heter något i stil med "bilderböcker för små barn och mammor". Lite tveksam till den beskrivningen, där har vi japansk jämställdhet, men jag köpte några stycken trots detta.
Det jag vill säga om japanska bokaffärer är; det är omöjligt att se skillnad på vad som är porr och vad som bara är ... manga. Verkligen, jag vet inte om de helt enkelt inte har en egen avdelning för faktisk pornografi, eller om det bara är det riktigt hard core som hamnar där, för baserat på böckernas omslag (och jag menar inte bara att de visar hud, jag menar att de visar allt) så fanns det överallt. Så där en fyra meter från där jag hittade barnböckerna, till exempel. Jag har inget emot att de säljer sånt, men tycker kanske att det borde separeras lite bättre. Men, men. Pryd västerlänning här.

Översta är Urashima Tarou - tänkte jag inte på när jag köpte den, men den spelade jag och min grupp som teater på Japanska I på SU

Efter detta bestämde jag mig för att gå till Kawaramachi. Alltså ta den vägen som jag brukade cykla till skolan förra gången, bara för nostalgins skull. Jag hittade den nästan ;) Jag gick fel nån gång, men tack vare att Kyoto är en så väldigt fyrkantig stad så hamnade jag inte jättefel iallafall. Och jag kom fram till Kawaramachi utan problem. Det kändes väldigt nostalgiskt när jag kände igen att "jomen, här brukade jag ju cykla hela tiden" och "just det, här fick man cykla långsamt, för här ser man ingenting" och så vidare.

Väl framme vid Kawaramachi så bestämde jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda. Jag tog ju inte med så mycket kläder hit, för jag tänkte att det var mer värt att köpa det jag behövde här. Men det är inte helt lätt. Jag hittar inte den butik jag köpte mest kläder på förra gången, den finns nog inte kvar längre, och jag måste ge mig ut till lite mer obskyra ställen för att hitta annat än precis de tråkiga kläder man kan hitta hemma. Okej, det finns undantag. En butik som säljer riktigt coola kläder med japanska motiv (okej, väldigt turistigt, men jag får vara sån), massor av kimono-shops som säljer ... ja, kimonos, och då och då även den manliga motsvarigheten. Dock inte sådana kläder jag är ute efter. Jag hittade dessutom en lolita-butik undangömd på femte våningen i ett osynligt hus (okej, inte riktigt, kanske, men förklara varför jag inte såg huset förrän jag hittade hissen, om ni kan!). De hade jättesöta kläder, men detta var kanske inte heller exakt vad jag var ute efter för stunden.
Däremot tycker jag väldigt mycket om att man kan gå in på en butik som är specialiserade på "men's socks" och hitta massor av färger och motiv! Det är japanerna iallafall bättre på än Sverige - även om man sällan ser folk faktiskt gå klädda i färgglada kläder. Jepp, jag sticker ut av fler än en anledning.

Som sagt, det kanske inte var i jakt på detta jag kom till Japan ;)

Karaoke Rainbow! Jag var bara tvungen X) 

Ni får tyvärr inte så mycket bilder av butikerna jag pratar om, för jag vågar inte fotografera inuti dem, och glömmer ofta att man (ibland, inte alltid) får ta kort på butiken utifrån.

Nu sitter jag i min lägenhet och slösar el på A/C, för när jag vaknade i morse kände jag mig lite halvkrasslig. Risken för förkylning är rätt stor här just nu (syns på alla munskydd de drabbade har på sig), för det är som sagt regnigt och kallt, så jag tänker idag stanna inne, med undantag för att jag måste ut och få tag på mat, men jag går och fixar det på närmaste tänkbara ställe, och vila och hålla mig varm. För det är sånt man kan ägna några dagar åt när man har tre månader på sig att se allt man kom hit för att se :)
Så jag bjuder på en bild på hur det här huset ser ut utifrån, sen ska jag tillbaka ner i min säng med en grillad majskolv. Godmorgon!

Lägg märke till hur man klämmer in parkeringsplatser i den här staden.

I jakt på mat

Först och främst, så ni inte blir besvikna när ni nått slutet av det här inlägget, så har jag egentligen inte gjort något särskilt spännande sen sist. Igår, lördag, tänkte jag ju ursprungligen åka in till Kyoto Station för att skaffa ett japanskt mobilnummer och shoppa lite elektronik. Jag bestämde mig sedemera för att inte göra detta. Jag gick nämligen in på Softbanks hemsida, och konstaterade att det de erbjuder för kontantkorten är i princip lika dåligt för mig som att behålla mitt svenska sim-kort. Sms till utlandet kostar mer med Softbank, likadant med internettrafik, hur nu det är möjligt. Så jag skulle bara tjäna på att skaffa detta om jag faktiskt hade lite folk att kommunicera med här i Japan, så tills jag hittat kompisar här är det inte värt det.

Lunch på CoCo Ichiban Curry House innan jakten på (annan) mat satte igång. Japansk curry är så gott!

Så istället tillbringade jag hela dagen igår med att leta efter mat. Spännande va? Jag vandrade runt hela området här, där det som sagt finns massor av restauranger, men några få och bara små livsmedelsbutiker. Den jag hittade första natten visade sig vara den största inom gångavstånd. Inom cykelavstånd kan det finnas ett par större, men det får jag vänta med att undersöka tills jag har skaffat mig en cykel.
Sedan har vi då problemet som jag upptäckte när jag väl var inne och handlade. Vad sjutton ska man köpa? Jag kommer inte ihåg mycket av vad jag lagade för mat förra gången. Pannkakor vet jag att jag gjorde, och fattiga riddare. Sedan en himla massa saker man ska äta ris till, men jag har ingen riskokare den här gången och tänker inte köpa en för bara 3 månader. Men däremot har jag en toaster oven, vilket jag hoppas ska kunna ge mig lite möjligheter att laga annan mat. Jag har hittills använt den till att grilla en majskolv. Varför är majskolv så fantastiskt gott??

Jag vet inte vilken sorts magi de pratar om, men som tur är smakade detta inte kock. Det var lite som örtsalt, väldigt bra på majsen. 

Men det jag kan konstatera efter min långa promenad är iallafall att området jag bor i är mycket mer av ett bostadsområde än det förra. Jag vet inte om det är uppdelat så, men jag får en känsla av att på den här sidan floden är det mer bostadsområde, och på västra sidan är det mer storstad. Det är där höghusen finns ;) Men mysigt är det här, iallafall, med massa små gator och små hus och vissa ganska sunkiga hus - det är verkligen en salig blandning. De har ju en tendens att inte renovera hus i Japan. Jag säger inte att de aldrig gör det, men oftast låter de husen vara, river dem när det blir omöjligt att bo i dem, och bygger helt enkelt nya. Detta gäller bostadshus, det gäller såklart inte deras kulturskatter, de gamla templen och så, och heller inte höghusen och skyskraporna mitt i stan. Det kanske inte ens gäller bostadshusen egentligen - jag har inte hört detta från några pålitliga källor, egentligen, det är bara intrycket jag har fått.

Exempel på en gata här i området. Mycket mysigt.

Jag och Maria konstaterade förra gången att japanerna gillar att skryta om Kyoto som en "grön" stad, med mycket natur. I stadskärnan består denna natur av några halvdöda träd längs större gator, några väldigt vackra tempelträdgårdar och Sakura (körsbärsträd) längs flera av vattendragen. Här ute måste jag säga att jag förstår bättre. Jag menar, det är fortfarande inte vad jag skulle kalla en grön stad, men nog finns det lite träd och buskar och sånt här och var.
Däremot är jag ju bortskämd när det gäller vatten. Jag menar, Mälaren. Kyoto har en flod. Den heter Kamogawa. Den är väldigt stor. Bred. Den är inte djup. Åtminstone inte när det inte är regnsäsong. Tittar man noga på den så är den inte så imponerande, som vattendrag.

Kamogawa

Kul alternativ om man inte vill ta sig över den normala bron. Förstora bilden - jag älskar sköldpaddorna!

Men sedan har ju Kyoto någonting som Stockholm inte har. Och jag menar inte bara körsbärsträden (ja, Stockholm har Kungsträdgården, ja, det är fint, men nej, det räknas inte i jämförelse med Kyoto - bildbevis finns nånstans på denna blogg och kommer komma igen när säsongen börjar). Det jag menar just nu är de fantastiskt vackra bergen.

Jag skulle kunna spamma med bergbilder från Kyoto, men just nu får ni bara den här. 

Nästan oavsett var man är i Kyoto så kan man vända sig åt öster, norr eller väster och se bergen vid horisonten. Är man där jag bor kan man vända sig åt öster och se bergen väldigt väldigt nära. Går man ett par kilometer österut så har man dem där. Jag har ännu inte gått dit, men jag ska.

Jag har sagt det förr, men Kyoto är en otroligt vacker stad.

Idag kommer jag inte se mycket av den, dock. Idag regnar det. Så idag kommer jag hålla mig inomhus. Jag har lite jobb jag ska roa mig med, jag ska skriva lite, kanske sätta på TV:n en stund och ... ja, förr eller senare kommer jag gå ut iallafall, för ett rum på 14 kvm är inte tillräckligt för att roa mig en hel dag längre. Men det blir inte en lång promenad, och kameran får inte följa med.

Imorgon ska jag däremot ut på äventyr igen. Jag ska ta mig söderut en bit och hitta en butik jag har blivit tipsad om. Den är dockrelaterad. Jag känner att intresset bland mina läsare i allmänhet är svagt, men jag ska nog hitta lite andra roliga saker på vägen också ;)

Utsikt från mitt fönster - detta är inte en betongvägg. Definitiv förbättring jämfört med förra gången.

Det nya och det gamla

Idag har jag varit ute och vandrat på gamla välbekanta gator. Vissa av dem av mindre välbekanta än jag väntat mig. Mer att jag när jag såg dem kom ihåg att "just det, det var nog så här det ser ut" än känslan att "jupp, här har jag varit många gånger". Det är väl inte mer än man kan vänta sig efter sex år, antar jag, men jag blev lite förvånad. 

Nog för att det fanns mycket välbekanta platser. Framförallt vägen mellan tunnelbanan och skolan som jag brukade gå väldigt mycket förra gången jag var här, så fort jag gick på den kände jag mig verkligen hemma ;) Och Teramachi (Tempelgatan, rakt översatt, stora shoppinggatan i Kyotos centrum) såg ut som den gjorde förut, jag kunde till och med känna igen (är jag rätt säker på) där en butik brukade ligga som inte var där längre. Vilket ju säger en del, tror jag. 

Nihongo Center! Saknar lite grand, men ... nej, glad att bara kunna gå förbi och vinka. 

En del av shoppinggata - lägg märke till namnet på caféet.

En annan sak jag hade glömt bort var hur väldigt anpassat för min dygnsrytm saker och ting i Kyoto är. Jag vaknade tidigt i morse, för min dygnsrytm mår inte bra, och sen åkte jag in så jag var i stan strax innan elva. De flesta butiker hade inte ens öppnat än. Då mindes jag också att så var det ju, de flesta affärer som inte har öppet dygnet runt öppnar klockan elva. Skön sak att komma ihåg, då behöver jag inte känna att jag sover bort särskilt mycket dag när jag börjar kunna sova längre på morgnarna igen. 

Det tar ca 5 minuter att gå till tunnelbanan från lägenheten, och 10-15 minuter in till Kawaramachi, som alltså är så mitt i Kyotos centrum man kan komma. När man är van vid Märsta är det här rena lyxen. 

Vädret var inte perfekt - det regnade av och till och var framförallt rätt så kallt - men trots detta vandrade jag en del. Jag gick mot Karasuma för att hitta mormors hotell, sen insåg jag att jag kanske borde ha skrivit upp vad det hette. Jag får göra ett nytt försök en annan dag :p Jag gick ett par varv längs Teramachi och Shinkyogoku (parallellgator, båda inriktade på shopping), åt lunch på Mos Burger (åh, vad jag har saknat teriyakiburgare!) och när klockan närmade sig tre och jag hade vandrat i fyra timmar, med en kort paus för lunchen, åkte jag hem igen. Sen begick jag misstaget att sova igen, och glömde sätta på ett larm, så nu mår min dygnsrytm ännu sämre. Suck. Men, men, jag ska fixa till den. Jag lovar.

Teriyakiburgare! Och cola, inte iskaffe, som tur var.

Men jag hittade som sagt några gamla godingar. Loft, min favoritbutik från förra gången, hade flyttat lite grand, men jag hittade den ändå. Massor av fina och roliga saker - de säljer alltså allt från kontorsmaterial till heminredning till ... ja, till typ allt :p Dock verkar de inte längre sälja pussel, vilket var lite tråkigt. 

Jag gick in på en massa turistbutiker också, och hittade lite kläd- och skobutiker där jag tänker shoppa förr eller senare. Jag behöver ett par skor som är lite mer vattentäta än mina tygskor. Men jag handlade inte så mycket idag - köpte ett block och lite pennor, för sånt behöver jag - för den här gången tänker jag vara lite mer konservativ med vad jag köper. Jag ska försöka tänka på att allt måste kunna komma över till Sverige på ett bra sätt. Det var ju inte lika viktigt när jag var här i ett helt år, då gjorde det inte så mycket att jag fick slänga en del. Men inget spontanshoppande, är planen. Utom möjligen när jag åker till Tokyo, där finns ju inte riktigt alternativet att gå hem och tänka efter före :p 

Men hur som helst. Morgondagens plan: 

Utforska området kring lägenheten i dagsljus. Hitta en större matbutik, hoppas jag, och gärna en bokaffär. Vi får se. Sedan ta mig in till Kyoto Station där jag tänker se om det är värt att försöka skaffa ett japanskt kontantkort till mobilen, och även in och handla lite saker på Bic Camera (jättestor elektronikbutik). Jag var duktig och tog med mig en batteriladdare, men såg inte till att batterierna jag hade med mig var laddningsbara ;) Bland annat.

Övervuxet traditionellt hus precis intill ett modernt höghus. Här har ni Kyoto. 

Från solsken till regn

Hej!
Jag är i Japan!

När jag lyfte från Arlanda så var det solsken, vindstilla, bästa vårvädret i världen. När jag landade i Osaka var det molnigt, blåsigt, regnigt och kallt ... jag vet inte riktigt vad universum försöker säga.

Om resans början finns inte mycket att förtälja. Jag var nervös inför att flyga själv för första gången, men jag tog mig igenom det rätt bra. Flyget från Arlanda till Helsingfors gick ut på att vi lyfte, fick lite dricka (alltså kaffe/te, typ) och sen landade vi. Vi hann verkligen knappt plana ut innan det var dags att gå ner igen. Och jag satt tyvärr på fel sida för att kunna vinka ordentligt till Åland, men jag vinkade till de sydligaste delarna iallafall :)

Väl i Helsingfors var det inte heller så komplicerat, när man väl överlistat passkontrollen (jag gick igenom maskinerna, scannade passet, klev in i en sluss där man skulle stå på ett visst sätt så en kamera kunde ... vad vet jag, ta en bild, känna igen mig från mitt pass?) Hur som helst blev jag genomsläppt, och satt sen på Helsingfors flygplats en stund innan vi fick kliva på planet till Osaka.
Och så jag kommer ihåg det för all framtid: Economy Comfort hade så varit värt de pengarna! Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar det gällde, men att betala några hundralappar till för lite mer benutrymme hade varit guld. Flygresan tog nästan nio timmar och visserligen klarade jag mig, men med en hel del stelhet. Så nästa gång ska jag uppgradera. Jag ska faktiskt kolla om det går att göra redan nu för hemresan.

Utsikten när vi flög över Kina

Men det var när jag kom av i Osaka som det började hända spännande saker. Först att hon i passkontrollen blev lite förvirrad över att jag kom som turist men ändå skulle hyra en lägenhet. Jag försökte förklara att det var mer av ett lägenhetshotell, och på något sätt förstod hon kanske, för hon släppte igenom mig iallafall. Men sen kom jag till tullen. Och det var uppenbarligen väldigt misstänkt att jag tänkte vara nästan tre månader i Japan och bara turista. Mycket skumt. Så jag fick öppna min väska och visa upp vad jag hade med mig, och försäkra honom om att jodå, mina två 200-gramkakor Marabou mjölkchoklad var för min egen användning. Jag försökte inte smuggla in dem i landet för att finansiera min tre månader långa semester. 

Som tur var gick han med på det och jag kom igenom även tullen. På terminalen sedan hade jag tänkt leta reda på en convenience store (7Eleven eller FamilyMart eller nåt annat som är typ deras version av Pressbyrån), för där brukar det finnas kopieringsapparater, och jag behövde kopiera mitt pass så hyresvärden kunde få kopian. Men det var rätt uppenbart att det inte fanns en sådan butik på terminalen, så jag gick till skytteltaxin istället och tänkte att jag kanske skulle hinna ta tag i det när jag väl var framme.
Det var jag och tre andra passagerare i taxin, och en av dem var en finländska som hade varit på samma plan som jag från Helsingfors, och som berättade att hon skulle till Kyoto för att hälsa på sin dotter, som pluggar på Nihongo Center. Min gamla skola. Så det var ju rätt kul, tyckte jag.
Första delen av taxiresan satt jag storögd och stirrade lyckligt på allt japanskt omkring mig. Sen gick det inte att hålla ögonen öppna så jag halvsov tills vi kom fram till Kyoto, där jag än en gång började stirra mig omkring för att försöka känna igen mig. Jag kände igen en korsning och en massa gatunamn. Det var också lite äventyrligt när vi väl var framme vid lägenheten, för vi var lite osäkra på om vi var på rätt ställe. Men chauffören hoppade ur bilen och sprang för att se till att vi verkligen var på rätt plats, och jag var väldigt glad att japaner tar så väl hand om sina kunder :)

Vi var där en halvtimme före utsatt tid, så jag vandrade iväg för att hitta en kopiator. Hittade en 7Eleven några minuter bort och kopierade mitt pass, och köpte ett paraply för, som sagt, regn. Sedan gick jag tillbaka, mötte en kvinna från hyresvärden, hon visade mig in i lägenheten, gav mig papper att skriva på, och en av de sakerna man skulle fylla i var passnummer. Och det var där jag insåg att jag hade glömt mitt pass i kopiatorn! En smärre chock, och oerhört pinsamt. Men kvinnan från hyresvärden följde med mig tillbaka dit, och passet låg som tur var kvar i kopiatorn. Inte för att jag hade väntat mig att det skulle vara borta - det här är trots allt Japan - men det var ändå en stor lättnad.
Efter att sedan ha skrivit på kontraktet, blivit visad omkring i huset, fått ordningsregler och sånt förklarat för mig så blev jag lämnad ensam och insåg genast att min plan att vänta med sömn tills kvällen skulle aldrig funka. Klockan var nästan två på eftermiddagen, jag hade varit vaken i nästan 24 timmar och världen snurrade omkring mig. Så jag gick och lade mig. Tänkte att en timme skulle jag få sova. Alarmet ringde efter en timme. Tänkte att en timme till är okej. Alarmet gick igen och jag tänkte att en enda liten timme till - sen! Alarmet gick igen, jag tvingade upp ögonen, och lyckades till sist tvinga mig upp ur sängen.
Nu var det mörkt, men jag gick ut på upptäcktsfärd ändå. En försiktig upptäcktsfärd, för jag ville inte gå vilse, men ändock. Jag hittade en himla massa restauranger (den första jag såg var McDonalds, men den tänker jag undvika, jag lovar), ett par cykelaffärer, en matbutik, en hyakuenshop (butik som säljer allt möjligt smått och gott, från sybehör, porslin, godis, pennor, städartiklar osv, och i princip allting kostar 100 yen (ca 7 kronor).
Så jag köpte lite bra-att-ha-saker, typ tvål, toapapper, frukost till imorgon. Sen gick jag och åt middag på Matsuya, en av de fantastiska japanska snabbmatsrestaurangerna som Teresa saknar så mycket ;) 290 yen. 20 kronor, för en skål ris med kött, som man blir proppmätt på. Jag kommer aldrig laga mat under hela tiden jag är här :D Jag hade glömt att det var så billigt.

Nu har jag packat upp väskan ordentligt och ställt i ordning rummet. Jag var lite orolig när jag såg skrivbordet, att min dator och tangentbord inte skulle kunna samsas där, men det går. Om än knappt. Vi får se hur bekvämt jag tycker det är att sitta så här.

Jag har en TV, förresten! Med kanaler, jag zappade runt lite förut och konstaterade att min japanska är rostig. Jag var stolt över att jag förstod både taxichauffören och hyresvärden när de gled in på japanska, men misstänkte redan då att de nog talade lite bebisspråk. Men ändå. Nu hoppas jag bara att språket ska återkomma snabbt.

Planen för imorgon, i hopp om att det inte regnar;
Ta tunnelbanan in till stan för att se hur lång tid det tar. Leta reda på hotellet mormor ska bo på sen, så jag vet var det är. Återse lite gamla bekanta gator och butiker. Vid fint väder kanske jag tar mig till nåt av de turistiga ställena jag har saknat. Fler bilder utlovas hur som helst i nästa inlägg, när jag har varit ute i dagsljus! :)

Rummet sett från hallen

Badrummet - inte helgjuten plast!

Hallen - dörren är inte av plåt!

Rummet, sett från fönstret

Nu bär det av igen!

Hej på er!

Jag har fyra följare kvar på den här bloggen, jag misstänker starkt att de skyldiga tillhör min familj ;)

Den här bloggen var väldigt aktiv under tiden jag pluggade i Kyoto från oktober 2008 till september 2009. Därefter har den, av det naturliga skälet att jag inte har varit i Japan, legat nere. Men nu, på onsdag, åker jag till Japan igen. Än en gång ska jag bo i Kyoto, jag kommer den här gången att vara där i knappt tre månader. Den här gången kommer jag dock inte att plugga, utan tänker vara där mest som turist, med lite distansjobb vid sidan om.

Min plan är att återuppliva den här bloggen. Skriva om vad jag gör och ser och upplever, skriva om vad som känns bekant och annorlunda med Japan, och lägga upp en himla massa bilder. Så, på det stora hela ungefär det den användes till för sex år sedan :)

Så, var så goda att läsa om mina kommande äventyr! Ni får hemskt gärna kommentera på så många inlägg ni vill, det gör mig glad att se när folk läser och det uppmuntrar mig att skriva fler, ännu intressantare inlägg!

Välkomna tillbaka!