Allt detta välbekanta

Igår, måndag, var jag ute på äventyr igen. Jag åkte ner mot de sydvästra delarna av staden, ett område som heter Nagaoka, för att hitta en dockaffär, där planen var dels att kolla runt lite på saker och dels att skaffa ett medlemskap som man behöver för att komma in på företagets största butik, som ligger här i Kyoto.
Det var inte jättesvårt att hitta butiken, jag hade fått bra vägbeskrivningar och kollat in området på Google Maps. När jag väl kom dit, vi hoppar över det mesta, fram tills att jag tagit mod till mig för att gå fram till kassan och fråga om det här medlemskapet. Som jag nästan anat så talade mannen bakom disken i princip ingen engelska alls. Jag lyckades på min halvtaskiga japanska få fram vad det var jag ville, och att jag hade en japansk adress, och han tog fram blanketten man skulle fylla i, men sen tog det stopp. Den var ju på japanska, och jag läser inte längre japanska tillräckligt bra för att klura ut vad som stod på den. Det slutade med att han fick ringa Tenshi no Sato (den där stora butiken man behöver medlemskapet för) och jag fick prata med en person där som kunde lite engelska, och vi lyckades lösa hela grejen. Det kändes väldigt besvärligt, och jag hade lite dåligt samvete för jag såg hur jobbigt han bakom disken tyckte att det var att han inte kunde lösa det här själv
Men när det väl var klart, och jag hade kommit därifrån med mitt medlemskort, så kände jag mig väldigt duktig. Dels för att jag vågat gå fram och göra det här, väl medveten om att det inte skulle bli lätt, och dels för att jag lyckades ta mig igenom hela grejen utan att ge upp. Det ökar på självförtroendet rätt rejält :)

Ovanligt sympatiskt så fanns det anvisningar för var cyklarna skulle ta vägen. Sen att de inte åtlyddes ... 

Och trottoaren var reserverad för ... clowner? Jag vet inte, men jag kände mig färgglad nog för att få gå där. 

Nu är det jul igen! Sådeså!

För att ta sig till den här butiken så åkte man samma tunnelbanelinje som jag bodde på förra gången jag var i Japan, så självklart gick jag på vägen hem av vid min gamla station för att se mig omkring. Ni vet känslan jag pratade om förut att "här har jag varit många gånger", som jag saknade? Den dök upp i samma ögonblick som jag klev av tåget :)
Området i stort såg likadant ut, huset jag bodde i står kvar, livsmedelsaffären vi brukade handla på fanns kvar (och sålde fortfarande de underbara gräddbullarna jag har sökt efter med ljus och lykta sen jag kom tillbaka - jag köpte fem stycken nu), och ... ja, det var sig likt :) Med en enda liten besvikelse, nämligen att bokaffären jag var stamkund på förra gången och hade längtat efter att få besöka igen, har blivit till en 7Eleven ;(

Saiin Station. Jodå, här känner jag igen mig :) 

Livsmedelsbutik, vad jag önskar att jag bodde närmare en sån här nu också.

Hus! Jag gick inte och kollade vem som har min lägenhet nu. 

Som om Japan behövde fler 7Eleven :(

Jag gick till en annan bokaffär istället, en ny som öppnat bara 100 meter bort, och hittade där en serie barnböcker, vilket gjorde mig glad. Det är sagor - jag såg Skönheten och Odjuret, Hans och Greta, massa andra västerländska, blandat med japanska sagor - som är skrivna på enkel japanska och illustrerade. Serien heter något i stil med "bilderböcker för små barn och mammor". Lite tveksam till den beskrivningen, där har vi japansk jämställdhet, men jag köpte några stycken trots detta.
Det jag vill säga om japanska bokaffärer är; det är omöjligt att se skillnad på vad som är porr och vad som bara är ... manga. Verkligen, jag vet inte om de helt enkelt inte har en egen avdelning för faktisk pornografi, eller om det bara är det riktigt hard core som hamnar där, för baserat på böckernas omslag (och jag menar inte bara att de visar hud, jag menar att de visar allt) så fanns det överallt. Så där en fyra meter från där jag hittade barnböckerna, till exempel. Jag har inget emot att de säljer sånt, men tycker kanske att det borde separeras lite bättre. Men, men. Pryd västerlänning här.

Översta är Urashima Tarou - tänkte jag inte på när jag köpte den, men den spelade jag och min grupp som teater på Japanska I på SU

Efter detta bestämde jag mig för att gå till Kawaramachi. Alltså ta den vägen som jag brukade cykla till skolan förra gången, bara för nostalgins skull. Jag hittade den nästan ;) Jag gick fel nån gång, men tack vare att Kyoto är en så väldigt fyrkantig stad så hamnade jag inte jättefel iallafall. Och jag kom fram till Kawaramachi utan problem. Det kändes väldigt nostalgiskt när jag kände igen att "jomen, här brukade jag ju cykla hela tiden" och "just det, här fick man cykla långsamt, för här ser man ingenting" och så vidare.

Väl framme vid Kawaramachi så bestämde jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda. Jag tog ju inte med så mycket kläder hit, för jag tänkte att det var mer värt att köpa det jag behövde här. Men det är inte helt lätt. Jag hittar inte den butik jag köpte mest kläder på förra gången, den finns nog inte kvar längre, och jag måste ge mig ut till lite mer obskyra ställen för att hitta annat än precis de tråkiga kläder man kan hitta hemma. Okej, det finns undantag. En butik som säljer riktigt coola kläder med japanska motiv (okej, väldigt turistigt, men jag får vara sån), massor av kimono-shops som säljer ... ja, kimonos, och då och då även den manliga motsvarigheten. Dock inte sådana kläder jag är ute efter. Jag hittade dessutom en lolita-butik undangömd på femte våningen i ett osynligt hus (okej, inte riktigt, kanske, men förklara varför jag inte såg huset förrän jag hittade hissen, om ni kan!). De hade jättesöta kläder, men detta var kanske inte heller exakt vad jag var ute efter för stunden.
Däremot tycker jag väldigt mycket om att man kan gå in på en butik som är specialiserade på "men's socks" och hitta massor av färger och motiv! Det är japanerna iallafall bättre på än Sverige - även om man sällan ser folk faktiskt gå klädda i färgglada kläder. Jepp, jag sticker ut av fler än en anledning.

Som sagt, det kanske inte var i jakt på detta jag kom till Japan ;)

Karaoke Rainbow! Jag var bara tvungen X) 

Ni får tyvärr inte så mycket bilder av butikerna jag pratar om, för jag vågar inte fotografera inuti dem, och glömmer ofta att man (ibland, inte alltid) får ta kort på butiken utifrån.

Nu sitter jag i min lägenhet och slösar el på A/C, för när jag vaknade i morse kände jag mig lite halvkrasslig. Risken för förkylning är rätt stor här just nu (syns på alla munskydd de drabbade har på sig), för det är som sagt regnigt och kallt, så jag tänker idag stanna inne, med undantag för att jag måste ut och få tag på mat, men jag går och fixar det på närmaste tänkbara ställe, och vila och hålla mig varm. För det är sånt man kan ägna några dagar åt när man har tre månader på sig att se allt man kom hit för att se :)
Så jag bjuder på en bild på hur det här huset ser ut utifrån, sen ska jag tillbaka ner i min säng med en grillad majskolv. Godmorgon!

Lägg märke till hur man klämmer in parkeringsplatser i den här staden.

I jakt på mat

Först och främst, så ni inte blir besvikna när ni nått slutet av det här inlägget, så har jag egentligen inte gjort något särskilt spännande sen sist. Igår, lördag, tänkte jag ju ursprungligen åka in till Kyoto Station för att skaffa ett japanskt mobilnummer och shoppa lite elektronik. Jag bestämde mig sedemera för att inte göra detta. Jag gick nämligen in på Softbanks hemsida, och konstaterade att det de erbjuder för kontantkorten är i princip lika dåligt för mig som att behålla mitt svenska sim-kort. Sms till utlandet kostar mer med Softbank, likadant med internettrafik, hur nu det är möjligt. Så jag skulle bara tjäna på att skaffa detta om jag faktiskt hade lite folk att kommunicera med här i Japan, så tills jag hittat kompisar här är det inte värt det.

Lunch på CoCo Ichiban Curry House innan jakten på (annan) mat satte igång. Japansk curry är så gott!

Så istället tillbringade jag hela dagen igår med att leta efter mat. Spännande va? Jag vandrade runt hela området här, där det som sagt finns massor av restauranger, men några få och bara små livsmedelsbutiker. Den jag hittade första natten visade sig vara den största inom gångavstånd. Inom cykelavstånd kan det finnas ett par större, men det får jag vänta med att undersöka tills jag har skaffat mig en cykel.
Sedan har vi då problemet som jag upptäckte när jag väl var inne och handlade. Vad sjutton ska man köpa? Jag kommer inte ihåg mycket av vad jag lagade för mat förra gången. Pannkakor vet jag att jag gjorde, och fattiga riddare. Sedan en himla massa saker man ska äta ris till, men jag har ingen riskokare den här gången och tänker inte köpa en för bara 3 månader. Men däremot har jag en toaster oven, vilket jag hoppas ska kunna ge mig lite möjligheter att laga annan mat. Jag har hittills använt den till att grilla en majskolv. Varför är majskolv så fantastiskt gott??

Jag vet inte vilken sorts magi de pratar om, men som tur är smakade detta inte kock. Det var lite som örtsalt, väldigt bra på majsen. 

Men det jag kan konstatera efter min långa promenad är iallafall att området jag bor i är mycket mer av ett bostadsområde än det förra. Jag vet inte om det är uppdelat så, men jag får en känsla av att på den här sidan floden är det mer bostadsområde, och på västra sidan är det mer storstad. Det är där höghusen finns ;) Men mysigt är det här, iallafall, med massa små gator och små hus och vissa ganska sunkiga hus - det är verkligen en salig blandning. De har ju en tendens att inte renovera hus i Japan. Jag säger inte att de aldrig gör det, men oftast låter de husen vara, river dem när det blir omöjligt att bo i dem, och bygger helt enkelt nya. Detta gäller bostadshus, det gäller såklart inte deras kulturskatter, de gamla templen och så, och heller inte höghusen och skyskraporna mitt i stan. Det kanske inte ens gäller bostadshusen egentligen - jag har inte hört detta från några pålitliga källor, egentligen, det är bara intrycket jag har fått.

Exempel på en gata här i området. Mycket mysigt.

Jag och Maria konstaterade förra gången att japanerna gillar att skryta om Kyoto som en "grön" stad, med mycket natur. I stadskärnan består denna natur av några halvdöda träd längs större gator, några väldigt vackra tempelträdgårdar och Sakura (körsbärsträd) längs flera av vattendragen. Här ute måste jag säga att jag förstår bättre. Jag menar, det är fortfarande inte vad jag skulle kalla en grön stad, men nog finns det lite träd och buskar och sånt här och var.
Däremot är jag ju bortskämd när det gäller vatten. Jag menar, Mälaren. Kyoto har en flod. Den heter Kamogawa. Den är väldigt stor. Bred. Den är inte djup. Åtminstone inte när det inte är regnsäsong. Tittar man noga på den så är den inte så imponerande, som vattendrag.

Kamogawa

Kul alternativ om man inte vill ta sig över den normala bron. Förstora bilden - jag älskar sköldpaddorna!

Men sedan har ju Kyoto någonting som Stockholm inte har. Och jag menar inte bara körsbärsträden (ja, Stockholm har Kungsträdgården, ja, det är fint, men nej, det räknas inte i jämförelse med Kyoto - bildbevis finns nånstans på denna blogg och kommer komma igen när säsongen börjar). Det jag menar just nu är de fantastiskt vackra bergen.

Jag skulle kunna spamma med bergbilder från Kyoto, men just nu får ni bara den här. 

Nästan oavsett var man är i Kyoto så kan man vända sig åt öster, norr eller väster och se bergen vid horisonten. Är man där jag bor kan man vända sig åt öster och se bergen väldigt väldigt nära. Går man ett par kilometer österut så har man dem där. Jag har ännu inte gått dit, men jag ska.

Jag har sagt det förr, men Kyoto är en otroligt vacker stad.

Idag kommer jag inte se mycket av den, dock. Idag regnar det. Så idag kommer jag hålla mig inomhus. Jag har lite jobb jag ska roa mig med, jag ska skriva lite, kanske sätta på TV:n en stund och ... ja, förr eller senare kommer jag gå ut iallafall, för ett rum på 14 kvm är inte tillräckligt för att roa mig en hel dag längre. Men det blir inte en lång promenad, och kameran får inte följa med.

Imorgon ska jag däremot ut på äventyr igen. Jag ska ta mig söderut en bit och hitta en butik jag har blivit tipsad om. Den är dockrelaterad. Jag känner att intresset bland mina läsare i allmänhet är svagt, men jag ska nog hitta lite andra roliga saker på vägen också ;)

Utsikt från mitt fönster - detta är inte en betongvägg. Definitiv förbättring jämfört med förra gången.

Det nya och det gamla

Idag har jag varit ute och vandrat på gamla välbekanta gator. Vissa av dem av mindre välbekanta än jag väntat mig. Mer att jag när jag såg dem kom ihåg att "just det, det var nog så här det ser ut" än känslan att "jupp, här har jag varit många gånger". Det är väl inte mer än man kan vänta sig efter sex år, antar jag, men jag blev lite förvånad. 

Nog för att det fanns mycket välbekanta platser. Framförallt vägen mellan tunnelbanan och skolan som jag brukade gå väldigt mycket förra gången jag var här, så fort jag gick på den kände jag mig verkligen hemma ;) Och Teramachi (Tempelgatan, rakt översatt, stora shoppinggatan i Kyotos centrum) såg ut som den gjorde förut, jag kunde till och med känna igen (är jag rätt säker på) där en butik brukade ligga som inte var där längre. Vilket ju säger en del, tror jag. 

Nihongo Center! Saknar lite grand, men ... nej, glad att bara kunna gå förbi och vinka. 

En del av shoppinggata - lägg märke till namnet på caféet.

En annan sak jag hade glömt bort var hur väldigt anpassat för min dygnsrytm saker och ting i Kyoto är. Jag vaknade tidigt i morse, för min dygnsrytm mår inte bra, och sen åkte jag in så jag var i stan strax innan elva. De flesta butiker hade inte ens öppnat än. Då mindes jag också att så var det ju, de flesta affärer som inte har öppet dygnet runt öppnar klockan elva. Skön sak att komma ihåg, då behöver jag inte känna att jag sover bort särskilt mycket dag när jag börjar kunna sova längre på morgnarna igen. 

Det tar ca 5 minuter att gå till tunnelbanan från lägenheten, och 10-15 minuter in till Kawaramachi, som alltså är så mitt i Kyotos centrum man kan komma. När man är van vid Märsta är det här rena lyxen. 

Vädret var inte perfekt - det regnade av och till och var framförallt rätt så kallt - men trots detta vandrade jag en del. Jag gick mot Karasuma för att hitta mormors hotell, sen insåg jag att jag kanske borde ha skrivit upp vad det hette. Jag får göra ett nytt försök en annan dag :p Jag gick ett par varv längs Teramachi och Shinkyogoku (parallellgator, båda inriktade på shopping), åt lunch på Mos Burger (åh, vad jag har saknat teriyakiburgare!) och när klockan närmade sig tre och jag hade vandrat i fyra timmar, med en kort paus för lunchen, åkte jag hem igen. Sen begick jag misstaget att sova igen, och glömde sätta på ett larm, så nu mår min dygnsrytm ännu sämre. Suck. Men, men, jag ska fixa till den. Jag lovar.

Teriyakiburgare! Och cola, inte iskaffe, som tur var.

Men jag hittade som sagt några gamla godingar. Loft, min favoritbutik från förra gången, hade flyttat lite grand, men jag hittade den ändå. Massor av fina och roliga saker - de säljer alltså allt från kontorsmaterial till heminredning till ... ja, till typ allt :p Dock verkar de inte längre sälja pussel, vilket var lite tråkigt. 

Jag gick in på en massa turistbutiker också, och hittade lite kläd- och skobutiker där jag tänker shoppa förr eller senare. Jag behöver ett par skor som är lite mer vattentäta än mina tygskor. Men jag handlade inte så mycket idag - köpte ett block och lite pennor, för sånt behöver jag - för den här gången tänker jag vara lite mer konservativ med vad jag köper. Jag ska försöka tänka på att allt måste kunna komma över till Sverige på ett bra sätt. Det var ju inte lika viktigt när jag var här i ett helt år, då gjorde det inte så mycket att jag fick slänga en del. Men inget spontanshoppande, är planen. Utom möjligen när jag åker till Tokyo, där finns ju inte riktigt alternativet att gå hem och tänka efter före :p 

Men hur som helst. Morgondagens plan: 

Utforska området kring lägenheten i dagsljus. Hitta en större matbutik, hoppas jag, och gärna en bokaffär. Vi får se. Sedan ta mig in till Kyoto Station där jag tänker se om det är värt att försöka skaffa ett japanskt kontantkort till mobilen, och även in och handla lite saker på Bic Camera (jättestor elektronikbutik). Jag var duktig och tog med mig en batteriladdare, men såg inte till att batterierna jag hade med mig var laddningsbara ;) Bland annat.

Övervuxet traditionellt hus precis intill ett modernt höghus. Här har ni Kyoto. 

Från solsken till regn

Hej!
Jag är i Japan!

När jag lyfte från Arlanda så var det solsken, vindstilla, bästa vårvädret i världen. När jag landade i Osaka var det molnigt, blåsigt, regnigt och kallt ... jag vet inte riktigt vad universum försöker säga.

Om resans början finns inte mycket att förtälja. Jag var nervös inför att flyga själv för första gången, men jag tog mig igenom det rätt bra. Flyget från Arlanda till Helsingfors gick ut på att vi lyfte, fick lite dricka (alltså kaffe/te, typ) och sen landade vi. Vi hann verkligen knappt plana ut innan det var dags att gå ner igen. Och jag satt tyvärr på fel sida för att kunna vinka ordentligt till Åland, men jag vinkade till de sydligaste delarna iallafall :)

Väl i Helsingfors var det inte heller så komplicerat, när man väl överlistat passkontrollen (jag gick igenom maskinerna, scannade passet, klev in i en sluss där man skulle stå på ett visst sätt så en kamera kunde ... vad vet jag, ta en bild, känna igen mig från mitt pass?) Hur som helst blev jag genomsläppt, och satt sen på Helsingfors flygplats en stund innan vi fick kliva på planet till Osaka.
Och så jag kommer ihåg det för all framtid: Economy Comfort hade så varit värt de pengarna! Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar det gällde, men att betala några hundralappar till för lite mer benutrymme hade varit guld. Flygresan tog nästan nio timmar och visserligen klarade jag mig, men med en hel del stelhet. Så nästa gång ska jag uppgradera. Jag ska faktiskt kolla om det går att göra redan nu för hemresan.

Utsikten när vi flög över Kina

Men det var när jag kom av i Osaka som det började hända spännande saker. Först att hon i passkontrollen blev lite förvirrad över att jag kom som turist men ändå skulle hyra en lägenhet. Jag försökte förklara att det var mer av ett lägenhetshotell, och på något sätt förstod hon kanske, för hon släppte igenom mig iallafall. Men sen kom jag till tullen. Och det var uppenbarligen väldigt misstänkt att jag tänkte vara nästan tre månader i Japan och bara turista. Mycket skumt. Så jag fick öppna min väska och visa upp vad jag hade med mig, och försäkra honom om att jodå, mina två 200-gramkakor Marabou mjölkchoklad var för min egen användning. Jag försökte inte smuggla in dem i landet för att finansiera min tre månader långa semester. 

Som tur var gick han med på det och jag kom igenom även tullen. På terminalen sedan hade jag tänkt leta reda på en convenience store (7Eleven eller FamilyMart eller nåt annat som är typ deras version av Pressbyrån), för där brukar det finnas kopieringsapparater, och jag behövde kopiera mitt pass så hyresvärden kunde få kopian. Men det var rätt uppenbart att det inte fanns en sådan butik på terminalen, så jag gick till skytteltaxin istället och tänkte att jag kanske skulle hinna ta tag i det när jag väl var framme.
Det var jag och tre andra passagerare i taxin, och en av dem var en finländska som hade varit på samma plan som jag från Helsingfors, och som berättade att hon skulle till Kyoto för att hälsa på sin dotter, som pluggar på Nihongo Center. Min gamla skola. Så det var ju rätt kul, tyckte jag.
Första delen av taxiresan satt jag storögd och stirrade lyckligt på allt japanskt omkring mig. Sen gick det inte att hålla ögonen öppna så jag halvsov tills vi kom fram till Kyoto, där jag än en gång började stirra mig omkring för att försöka känna igen mig. Jag kände igen en korsning och en massa gatunamn. Det var också lite äventyrligt när vi väl var framme vid lägenheten, för vi var lite osäkra på om vi var på rätt ställe. Men chauffören hoppade ur bilen och sprang för att se till att vi verkligen var på rätt plats, och jag var väldigt glad att japaner tar så väl hand om sina kunder :)

Vi var där en halvtimme före utsatt tid, så jag vandrade iväg för att hitta en kopiator. Hittade en 7Eleven några minuter bort och kopierade mitt pass, och köpte ett paraply för, som sagt, regn. Sedan gick jag tillbaka, mötte en kvinna från hyresvärden, hon visade mig in i lägenheten, gav mig papper att skriva på, och en av de sakerna man skulle fylla i var passnummer. Och det var där jag insåg att jag hade glömt mitt pass i kopiatorn! En smärre chock, och oerhört pinsamt. Men kvinnan från hyresvärden följde med mig tillbaka dit, och passet låg som tur var kvar i kopiatorn. Inte för att jag hade väntat mig att det skulle vara borta - det här är trots allt Japan - men det var ändå en stor lättnad.
Efter att sedan ha skrivit på kontraktet, blivit visad omkring i huset, fått ordningsregler och sånt förklarat för mig så blev jag lämnad ensam och insåg genast att min plan att vänta med sömn tills kvällen skulle aldrig funka. Klockan var nästan två på eftermiddagen, jag hade varit vaken i nästan 24 timmar och världen snurrade omkring mig. Så jag gick och lade mig. Tänkte att en timme skulle jag få sova. Alarmet ringde efter en timme. Tänkte att en timme till är okej. Alarmet gick igen och jag tänkte att en enda liten timme till - sen! Alarmet gick igen, jag tvingade upp ögonen, och lyckades till sist tvinga mig upp ur sängen.
Nu var det mörkt, men jag gick ut på upptäcktsfärd ändå. En försiktig upptäcktsfärd, för jag ville inte gå vilse, men ändock. Jag hittade en himla massa restauranger (den första jag såg var McDonalds, men den tänker jag undvika, jag lovar), ett par cykelaffärer, en matbutik, en hyakuenshop (butik som säljer allt möjligt smått och gott, från sybehör, porslin, godis, pennor, städartiklar osv, och i princip allting kostar 100 yen (ca 7 kronor).
Så jag köpte lite bra-att-ha-saker, typ tvål, toapapper, frukost till imorgon. Sen gick jag och åt middag på Matsuya, en av de fantastiska japanska snabbmatsrestaurangerna som Teresa saknar så mycket ;) 290 yen. 20 kronor, för en skål ris med kött, som man blir proppmätt på. Jag kommer aldrig laga mat under hela tiden jag är här :D Jag hade glömt att det var så billigt.

Nu har jag packat upp väskan ordentligt och ställt i ordning rummet. Jag var lite orolig när jag såg skrivbordet, att min dator och tangentbord inte skulle kunna samsas där, men det går. Om än knappt. Vi får se hur bekvämt jag tycker det är att sitta så här.

Jag har en TV, förresten! Med kanaler, jag zappade runt lite förut och konstaterade att min japanska är rostig. Jag var stolt över att jag förstod både taxichauffören och hyresvärden när de gled in på japanska, men misstänkte redan då att de nog talade lite bebisspråk. Men ändå. Nu hoppas jag bara att språket ska återkomma snabbt.

Planen för imorgon, i hopp om att det inte regnar;
Ta tunnelbanan in till stan för att se hur lång tid det tar. Leta reda på hotellet mormor ska bo på sen, så jag vet var det är. Återse lite gamla bekanta gator och butiker. Vid fint väder kanske jag tar mig till nåt av de turistiga ställena jag har saknat. Fler bilder utlovas hur som helst i nästa inlägg, när jag har varit ute i dagsljus! :)

Rummet sett från hallen

Badrummet - inte helgjuten plast!

Hallen - dörren är inte av plåt!

Rummet, sett från fönstret

Nu bär det av igen!

Hej på er!

Jag har fyra följare kvar på den här bloggen, jag misstänker starkt att de skyldiga tillhör min familj ;)

Den här bloggen var väldigt aktiv under tiden jag pluggade i Kyoto från oktober 2008 till september 2009. Därefter har den, av det naturliga skälet att jag inte har varit i Japan, legat nere. Men nu, på onsdag, åker jag till Japan igen. Än en gång ska jag bo i Kyoto, jag kommer den här gången att vara där i knappt tre månader. Den här gången kommer jag dock inte att plugga, utan tänker vara där mest som turist, med lite distansjobb vid sidan om.

Min plan är att återuppliva den här bloggen. Skriva om vad jag gör och ser och upplever, skriva om vad som känns bekant och annorlunda med Japan, och lägga upp en himla massa bilder. Så, på det stora hela ungefär det den användes till för sex år sedan :)

Så, var så goda att läsa om mina kommande äventyr! Ni får hemskt gärna kommentera på så många inlägg ni vill, det gör mig glad att se när folk läser och det uppmuntrar mig att skriva fler, ännu intressantare inlägg!

Välkomna tillbaka!

200; It has to spin - it's round. Look, spinning is so much cooler than not spinning. I'm the general, I want it to spin. Now.

(Citat från Stargate SG-1 avsnittet 200) :D


Hej, här kommer då inlägg 200, som utlovat :) Och detta är det sista inlägget jag kommer skriva här, tyvärr. Ledsen alla följare, men rejoice - jag har skapat en ny blogg!
Den heter A Changeling Child, och den är skapad framförallt för att jag tänker skriva om min könsutredning, som förhoppningsvis ska börja snart :)
Men jag är ju jag så jag kommer inte kunna hålla mig till bara ett ämne, lovar att jag kommer flumma ut även i den bloggen och berätta en massa onödiga saker som inte har med nånting att göra ;) Så är ni intresserade av att fortsätta följa mig så får ni mer än gärna börja läsa den bloggen :)

Och alla ni som åkt till Japan nu för att plugga, jag vill jättegärna följa er också :) Kanske kan hjälpa lite mot min "hem"längtan som börjat dyka upp så smått ;) Kommer att läsa de bloggar jag har länkar till... de bloggar, tror det är två stycken... men ändå :)

Så... det var väl egentligen ungefär det jag hade att skriva. Ha det bra allihopa! Läs gärna min andra blogg för nya uppdateringar om mitt liv :)

Och tack än en gång till alla som har läst och ännu mer tack till alla som har kommenterat :D

Hörs, hoppas jag :)

Så var man hemma i kalla Sverige...

Hej på er. Här kommer ett inlägg från Sverige. Woho!

Okej. Kom hem i onsdags kväll. Flygresan gick bra, det var lite besvärligt att veta hur man skulle ta sig till flygplatsen från hotellet, men det löste sig rätt lätt faktiskt. Sen kom vi fram och checkade in vid kvart i elva, och de tyckte man skulle gå på planet klockan elva (planet skulle lyfta 11:50) så vi hade ingen tid att äta nåt innan vi gick på planet.
Men vi fick mat på planet. Inte särskilt god mat, naturligtvis, men ändå. Planet var trevligt, annars, man hade en egen liten TV och kunde välja mellan massa filmer man ville se. Jag såg Night at the Museum 2, Toy Story 2, Wolverine, Grease och Milk. Inte i den ordningen, men ändå.
Jo, tråkigt var att jag och Teresa inte fick sitta bredvid varandra på det planet mellan Osaka och Paris :( Men vi pratade lite ändå, jag satt precis vid nödutgången och snack-baren så hon kom och hälsade på ett par gånger ;)
Sen i Paris var det lite förvirrande att vi skulle gå igenom en passkontroll för att ta oss från terminal F till en annan del av terminal F, men... fransmän är uppenbarligen konstiga ;)
På det planet var vi smått flummiga, för det blev ingen sömn på första planet. Okej, ingen alls för mig, bara pyttelite för Teresa.
Senkom vi till Arlanda... allt gick smidigt, vi kom ut... blev mött av mamma, pappa och mormor och morfar :) Och Teresa blev hämtad av sin pappa :)

Kallt var det. Okej, då kände jag bara att det var kallt, jag frösinte, till skillnad från idag och igår. typ 6-7 grader är det, det är ju inte okej...
I torsdags... okej, jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i torsdags ;) Packade upp lite och sånt, inget intressant. Igår var jag in till stan för att ge Teresa lite saker vi hade glömt att jag hade i min väska, och för att titta på Gamla Stan :D SF-bokhandeln :D Och växla in mina sista yen. 5000yen, blev 347,5kronor, och det var ju lite trevligt :)
Måste vänja mig vet att saker ser jättebilliga ut nu ;) Är van vid att 500 inte är särskilt mycket pengar, men det är det ju faktiskt nu ;)


Aja, andra reflektioner...
Jag vet inte, det känns lite smått konstigt att vara hemma igen, men inte så mycket som man kunde tro... det konstigaste hittills är att folk pratar svenska omkring mig hela tiden ;) I högtalarna på planet pratade de svenska :o Sista planet alltså. Och alla omkring, det var jättekonstigt...
Och så igår när jag var i stan så såg jag mig om hela tiden och letade desperat efter japaner ;) Hade trott att det skulle vara skönt med svenskar, massa olika hårfärger, och jag känner mig inte som en jätte och så, men jag saknar japanerna... hittade inte en enda japan heller :( Var har de tagit vägen?

Att vara just hemma och träffa familjen igen var... väldigt trevligt såklart, men det kändes inte att jag varit borta ett år ;) Kan vara för att jag på senaste tiden inte har haft särskilt mycket hemlängtan... hade ju det för ett halvår sen typ, men nu hade jag inte depserat längtat efter att träffa alla, så då var det bara allmänt trevligt. Vilket ju iofs är positivt, hade ju varit deprimerande om jag inte ens blivit lite glad att träffa dem ;)

Nu måste jag bara ta tag i allt jag måste göra i Sverige. Ska sätta igång på måndag. Maila FTV och säga att jag är i Sverige och vill börja jobba (inte omedelbart, men efter nåt par veckor iallafall). Och ringa Huddinge sjukhus och säga att jag vill sätta igång min könsutredning nu. Omedelbart. (för de har varit usla och inte brytt sig om mig på tre år. Okej, två år, de kallade mig ju den dagen jag åkte till Japan) Och maila Jessica och Vinkis och träffa dem igen :) Och börja titta på utbildningar till nästa höst. Och leta reda på nåt jobb jag kan skaffa mig när jag är klar på FTV.
Ojojoj vad mycket man behöver göra. Ta tag i livet igen. Jobbigt. Men som sagt, på måndag ska jag börja syssla med detta. Möjligen ta kontakt med kompisarna innan dess, för det är ju inte en av de besvärliga sakerna ;) om vi råkar vara inne på msn samtidigt. Insåg äntligen i förrgår att jag kunde försöka lägga in Vinkis på msn iallafall, jag har bara tänkt att det inte har funkat när jag försökt maila henne, så det skulle nog inte gå på msn heller, men det verkar det faktiskt ha gjort :p Aja, bättre sent än aldrig ;)

Så. Här har det tyckts att jag ska skriva lite djupa saker om hur man förändras av att bo ett år i Japan, men... orka. Jo, jag har förändrats, jag har blivit lite modigare, jag har bevisat för mig själv (och mamma) att jag klarar av en sån här utmaning... jag har gått ner fem kilo ;)
Men jag orkar inte vara djup om saken just nu.
Kan säga att jag är jätteglad att jag åkte iväg, jag ångrar det inte det minsta, och jag skulle hemskt gärna göra om det. Nej, inte exakt samma sak. Men jag hoppas verkligen att jag kommer tillbaka till Japan, och jag hoppas att jag hittar tillfällen att ta mig ut till andra ställen i världen också. Bara, kanske inte plugga... inte språk iallafall, kan tänka mig att plugga nåt annat skojigt i nåt engelsk-språkigt land, men hur som helst.
Poängen är att jag inte tänker bli fast i Sverige nu, jag har fått mersmak, vill se mer av världen nu. Herregud, jag vill åka till London, jag har aldrig varit i London! Och Vancouver. Och Nya Zeeland, och Australien, och massa andra platser...
Som sagt, ta tag i livet och skaffa jobb så jag har råd att göra allt detta ;)

Detta är inlägg nummer 199. Jag ska skriva åtminstone ett till inlägg, för 200 måste det ju bli ;)
Men hur mycket bloggande som blir av annars vet jag inte... hur intresserade är ni av att läsa om min vardag i Sverige? ;) Det är ju inte särskilt intressant, inbillar jag mig... men vill ni läsa så säg till, jag skriver redan dagbok, är inte så svårt att lägga upp det som blogg istället ;)
Möjligen funderar jag på att starta en ny skrivblogg, min förra lade jag ner rätt snabbt. Men det är ju inte heller alla som är intresserade av :p
Och möjligen funderar jag på att starta en blogg om den där könsutredningen, för det kommer jag säkert vilja skriva av mig massa om, men det får vi också se...

Så vi får väl se hur mycket mer ni får höra av mig :)
Tills dess, det har varit skojigt att skriva blogg. Hoppas ni har fått ut nåt av den också (okej nu var jag korkad, varför skulle ni läsa om ni inte fick ut nåt av det?). Och tack till alla som har kommenterat och visat att ni läser, det gör mig jätteglad varje gång :)

Vi hörs (minst en gång till) :)