Takayama

Hej!

Här kommer inlägget om Takayama. Jag skrev det egentligen som flera inlägg medan jag var där, men min SD-konverterare har slutat fungera så jag kunde inte lägga upp bilder :( Och bilder behövs!

Först lite kort från i måndags, efter senaste inlägget. Jag åkte ner till Kyoto Station och köpte biljetter till Takayama, och blev förvånad över hur dyrt det var. Jag hade dubbel- och trippelkollat vad det skulle kosta, och hade bestämt för mig att det var ca 5000 yen enkel resa. Men nu fick jag betala 18000 för hela resan. Betalade såklart, men dubbelkollade när jag kom hem, och konstaterade att jodå, ca 9000 enkel resa var det. Ingen aning om hur jag kunnat se så fel innan. Inte för att det gör så mycket, min budget för resor var ändå väl tilltagen, så det gör ingen större skillnad.
     Efter biljetterna åkte jag till centrum och gick til yakiniku-restaurangen. Det stod en tjej där utanför som hade som jobb att försöka locka in kunder. Tydligen ett otacksamt jobb, för hon såg väldigt förvånad ut när jag tittade på hennes meny och "bestämde mig" för att gå in ;)
     Maten var god, såklart. Jag köpte en all-you-can-eat för 2 timmar. Vilket var lite länge när det gällde maten - jag var nästan för mätt när jag väl kom ut - men det var precis lagom för vädret. Det småduggade nämligen lite grand när jag kom dit, och medan jag var där kunde jag titta ut på folk som desperat försökte hålla sig torra under sina paraplyer när det plötsligt började spöregna. Och när jag väl kom ut så duggade det igen, och medan jag gick hemåt slutade det helt och hållet. Så jag var ändå rätt nöjd ;)

Sedan blev det tisdag, och min plan var att shoppa. Jag tänkte mig att ta promenaden längs floden ner till centrum, men efter tio minuter var jag genomsvettig och hade redan druckit upp mitt vatten, så jag gick till närmaste tunnelbanestation istället. Och köpte mig en Pocari Sweat - låter inte så aptitretande, men det är nån sorts dryck med extra ... mineraler och grejer? Saker man behöver massor av när man svettas, helt enkelt. Det är enormt stor skillnad att dricka en sån mot att dricka vatten i det här vädret, iallafall.
     Min shoppingrunda blev lite si och så, egentligen, jag hittade massor men lade tillbaka det mesta. Det som blev köpt var ett par kortbyxor, för det behövs verkligen i detta väder, och en långärmad röja som definitivt inte behövs, men om man köpte en 30 % reavara fick man 20 % rabatt på hela köpet, och jag behöver ändå fler färgglada tröjor :) Sedan köpte jag också lite mer turistiga souvenirer - en kortlek med Kyotomotiv, och lite sånt.

Sen blev det onsdag. Började dagen med att städa lägenheten, för jag vill att den ska vara ren när jag kommer hem. Sedan åkte jag ner till Kyoto Station och satte mig på Shinkansen mot Nagoya. Det var lite förvirrande vilka biljetter jag skulle använda i maskinerna där, för jag hade fått tre stycken (Kyoto-Takayama, Kyoto-Nagoya och Nagoya-Takayama). Jag använde de två första och kom genom spärren så det var ju skönt.
    Det var rätt mycket folk på Shinkansen, men jag fick iallafall en sittplats. Åkte till Nagoya, det var inte så äventyrligt. Bytte tåg i Nagoya, från Shinkansen till en Limited Express, det var inte heller så svårt.
    Det var nästan inget folk alls på detta tåg, vi var kanske 6 personer i min vagn, så jag fick utan problem fönsterplats. Utan problem alls - de här tågen har enorma fönster. Alltså, väggarna består nästan bara av fönster. Vilket var jättebra när vi kom in i bergen.
    Också lite roligt var att första biten av den här tågresan åkte tåget baklänges. På japanska tåg brukar alla säten oftast vara vända åt ett håll, och det är det hållet alla åker. Här var alla säten vända åt samma hål, men när tåget började åka åkte man baklänges. Det var lite märkligt. Ännu märkligare blev det när vi hade stannat vid första stationen och plötsligt började åka framlänges istället. Men vi togs inte tillbaka till Nagoya igen, den bytte spår, så vi kom dit vi skulle. Men märkligt kändes det.

Jag förstår fullständigt varför de här tågen har så stora fönster, för man åker verkligen genom jättefina områden. Resan Nagoya-Takayama tar drygt 2 timmar, och större delen av den tiden åker man längs bergväggar, så man kan se bergssidor, risodlingar, småstäder och byar, berg och massor av berg, och jag såg till och med en ko! Jag har aldrig sett en levande ko i Japan förut ;) Men vyerna fick mig i vilket fall som helst att tänka på Laputa, för er som sett den. Den lilla staden som Pazu bor i, och scenerna i början när de blir jagade av piraterna över tågspåren, det var verkligen precis den miljön.
     Man fick då och då lite guidning i högtalarna: "nu åker vi förbi det här stället" och så vidare, men tyvärr var volymen för låg, så jag hörde inte så mycket
     Andra halvan av tågresan satt jag och halvsov, för det var soligt och varmt och man blev väldigt trött. Jag tror alla i vagnen halvsov eller sov på riktigt stor del av resan ;)
     Till sist kom vi till Takayama station. Som är pytteliten. Okej, inte pytte. Men liten. Den har inga automatiska spärrar, utan det stod stationsvakter och samlade in biljetterna när man kom av perrongen. Och perrongen var såpass smal att man inte får gå in på den förrns det faktiskt är dags att gå på tåget. Eller, man blir insläppt innan tåget kommer, men spärrarna öppnas typ en kvart innan tåget kommer.

Takayama var en jättemysig liten stad. Den är tydligen Japans största till ytan, men med en befolkning av under 100 000 pers. Och större delen av centrala staden består av hotell. Det finns verkligen massor av dem. Så, turiststad. Vilket också märktes på att man stötte på alldeles för många västerlänningar för en så här liten stad ;)
     Mitt hostel var riktigt trevligt. Personalen var bra på engelska (okej, lite varierande, men det varierade från bra till riktigt bra), både de och de andra gästerna var trevliga (hostel innebär ju mycket mer kontakt med andra gäster än hotell brukar göra, trots att jag hade ett singelrum. Man hänger en del i de gemensamma utrymmena). Mitt rum var pyttelitet, mer än hälften av det togs upp av sängen, men det var trevligt och det fanns handdukar i badrummet trots att det stod i bokningen att det inte gjorde det :p Så jag tog med handduk i onödan, men jag kan leva med det. Ett litet problem jag hade var att A/C är inställd på värme, vilket definitivt inte behövs i det här vädret, och man kunde inte ändra det själv. Men man kunde stänga av den, och fönstret gick att öppna lite grand iallafall, så ... jag överlevde.
     Onsdagskvällen tillbringades med att vandra omkring. Bland annat stötte jag på en äldre japansk man som ville öva lite engelska. Jag lyckades inte vara så social som jag borde ha varit, för jag var trött och hungrig, men ändå. Han var från Nagoya, var 60 år gammal och pensionär sedan 10 år tillbaka, och han var på resa i sin husbil. Han tipsade också om att jag borde åka till Hokkaido (Japans nordligaste del), särskilt under sommaren, och berättade om en tvåmånadersresa han gjort i Hokkaido för några år sedan - i sin husbil. Han tyckte om sin husbil ;)
     Som sagt, hungrig var jag, så jag letade efter mat, men hittade bara dyrt eller stängt, förutom ett stånd som sålde gyumans (gyu = nötkött, man = en sorts dumpling, typ). Så det blev min middag, som jag gick och åt på medan jag tittade på stan. Det var rätt mysigt ändå.

Så här ser en gyuman ut.

Japanska skyltar: "There is the restaurant in the depths of the store." Det lät lite väl spännande för mig ... 

Japanska skyltar, fortsättning: Steak & Fun Butchers? Jag vågade inte gå in här heller ... 

Torsdagen, sedan, som var min heldag i Takayama:
     Jag började med den viktigaste anledningen till att jag åkte hit: Hida no Sato (Hida Folk Village, eller helt enkelt Hida by). Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är det en ”konstgjord” by, alltså ett gäng gamla hus som har flyttats från sina ursprungliga platser runt omkring Hida (som detta område hette förr i världen) och satts upp igen som ett sorts museum.
     Min guidebok tipsade om att man kunde hyra cykel eller ta en buss för att komma till den här byn, men när jag såg skyltar som sa att den låg bara 2,5 km bort så tyckte jag att båda dessa alternativ verkade rätt onödiga, så jag följde skyltarna och gick istället. Det var en trevlig promenad, sista biten gick visserligen rätt rejäla uppförsbackar, men det var jättefina kvarter så det gjorde inget.

Man fick gå under en väg, och i tunneln hängde inramade pussel. 

Visserligen tagen på vägen tillbaka, men det här är den finaste bilden jag fick på den fantastiska utsikten mot de japanska alperna. 

När jag kom in till själva byn så kom jag först till ett ställe där man kunde bli fotograferad – det stod en kvinna där som tog kort både med ens egen kamera om man hade en och med deras – man kunde köpa en utskriven version av fotot hon tog med deras kamera, men det var gratis att hon tog med min också. Så det är klart att jag gjorde. Man måste ju ta alla chanser man kan att få bevis på att man faktiskt varit på platser, när man inte har sällskap som kan fota, är för blyg för att be främlingar göra det och inte vill ta selfies ;)

Här är jag! Man fick rekvisita att hålla i också ;)

Den röda lilla figuren jag håller i där är en sarubobo (bebisapa). Den är typisk för Takayama och säljs i olika storlekar i i princip alla affärer (jag köpte en liten i form av ett mobilsmycke), Ursprungligen en amulett som far-/mormödrar gjorde till sina barnbarn, tydligen.
     Anywho, kvinnan som fotade frågade också varifrån jag kom, sedan tittade hon på ett papper hon hade där, men jag tror att hon läste lite fel, för sen sa hon ”kiitos” ;) Som tur är klarar min finska sig såpass långt iallafall.
     Själva byn var jättefin. Det fanns små skyltar vid varje hus som beskrev varifrån det kom, vilka som bott där och lite grand om hur de var byggda. Jag tyckte det var lite kul hur stolta de var över de sluttande taken, och hur stor grej de gjorde av att de sluttade för att de inte skulle gå sönder av all snö. Kort sagt kände jag igen takformen.

Okej, jag kanske inte känner igen den extrema lutningen, men det här var det värsta exemplet ;) 

Man fick gå in i husen också, i några av dem fanns lite utställningar – ett hade massa slädar – och man fick se hur de sett ut. Så nu har jag äntligen fått lite förståelse för hur man levde, iallafall i sådana här hus. Jag har alltid undrat om och hur man värmde upp hus i Japan – eld och tatamimattor känns inte säkert – men i de här husen var det iallafall så att en del av huset hade inget golv – eller jordgolv antar jag att det var då – medan andra delar hade bara trä och bara några av rummen tatamimattor. Eldstäder fanns oftast antingen i jordgolvsrummen eller trägolvsrummen, i form av en eldstad mitt i rummet. Inga skorstenar verkade finnas, utan taken var istället gjorda så att de släppte igenom rök (trots att det var tätt för regn och snö utifrån), och röken var bra för att hålla skadedjur och liknande borta från träet.
     Det stod på skyltarna utanför husen att eldarna alltid var igång, även nu, för att hålla husen i bra skick, men det såg inte ut att ha eldats i nån av de här eldstäderna på ett bra tag, så jag vet inte …

Innuti ett av husen - man kom in till jordgolv (betong i nuläget), sedan upp till trägolv, och längst in kan ni ana tatamimattor.

Bara en mysig liten bild av byn.

Rokujizou - "sex stycken jizou" - man bad till dessa för att förhindra olyckor och lidande. De brukar oftast finnas längs vägar.

När jag hade sett hela byn gick jag tillbaka. Jag letade efter ett ställe att äta lunch på, men det gick inte så bra. Det är när det gäller mat som jag framförallt hade behövt resesällskap, nån som bara kan tröttna på att jag velar så mycket och säga ”nu går vi in här”. Resesällskap är i och för sig bra på flera andra sätt också, men just maten är mitt största problem.
     Till sist blev det så att jag köpte en till gyuman, och sen gick jag till ett café och fikade. Köpte en iste (det var för varmt för vanligt te) och en chokladkaka, och sen satt jag en stund och pratade med en kvinna från England, som hade rymt från sin chartergrupp för att hon tänkte att Takayama var tillräckligt litet så hon inte skulle gå vilse ;) Det var till och med nästan jag som tog kontakt med henne – hon ville ha sötningsmedel till sitt kaffe, och jag tolkade åt henne när servitrisen inte förstod att det inte var socker hon ville ha, utan sirap. Så då kände jag mig lite stolt ;) Och hon trodde jag var amerikan, vilket jag tog som en komplimang för min engelska.
    När jag gick ut ur caféet stötte jag på mannen jag pratat med dagen innan igen. Bara lite snabbt, vi vinkade till varandra, men ändå. Liten stad.

Nu tänkte jag ta mig till parken jag sett på kartorna över staden, och där jag läst i min guidebok att det skulle finnas slottsruiner. Det fanns skyltar. Jag följde skyltar. Skyltar tog slut och jag befann mig inte i en park. Jag befann mig vid ett tempel, som höll på att renoveras, och som skulle ligga i parkens norra ände, men jag hittade inget sätt att ta sig söderut förutom en jättesmal stig som hade bergvägg på ena sidan och stup på andra och var täckt av löv och såg väldigt hal ut. Jag valde att inte ge mig på den.
     Istället gick jag tillbaka in mot stan, tog ett par varv kring de fina gamla gatorna och tittade i souvenirshopper och lite andra affärer. Köpte lite souvenirer. Fick plötsligt massa inspiration till att skriva så jag gick tillbaka till mitt hostel, hämtade datorn och satte mig nere i loungen och skrev. Var lite social med de andra gästerna också, fast inte så mycket.
     Det var också här jag skrev större delen av det här blogginlägget och tänkte publicera det, men utan foton så går det ju inte.

På kvällen sen så gick jag ut och hittade en restaurang som sålde Hida-biff till ett någorlunda rimligt pris. Hida-biff är alltså en specialitet för det här området. Kanske inte lika fint som Kobe-biff, men jag tycker ändå att 6000 yen är för mycket att betala för en middag. Jag är snål. 6000 yen är strax under 450 kronor.


Men det var torsdagen. När det gäller fredag (idag) så ska jag säga att jag är väldigt glad att jag köpte tågbiljetter utan att boka sittplats. Det går ungefär ett tåg i timmen mellan Takayama och Nagoya, och igår kväll kunde jag inte bestämma mig för vilket jag ville ta. Jag ville åka nån gång efter 10, men alternativen som fanns däromkring var 9:38 och 11:24. Så jag bestämde mig för att 11:24 var bra, då skulle jag kunna få sova på morgonen, och utcheckningstiden var senast 11:00, så. Perfekt.
     Sen vaknade jag klockan sju i morse och kände inte att det var nån idé att somna om. Jag lekte lite med tanken på att checka ut, gå och låsa in min väska vid stationen och sen vandra runt i stan och kanske åka hem först på eftermiddagen, men kände att jag inte skulle hinna med mycket mer än att vandra i samma områden under de timmarna. Så jag bestämde mig för 9:38-tåget, helt enkelt.
     Så det var väldigt skönt att kunna bestämma sig för det bara så där, utan att vara fast vid att jag måste åka en viss tid. Jag förstår att mannen jag pratade lite med igår kväll på hostelet tyckte det var skönt med ett JR-pass för 3 veckor och bara åka runt utan att egentligen ha några planer. Det ska jag nog göra nån gång, nästa gång jag har råd att resa till Japan kanske.

Tågresan var lugn och fridfull, den här gången var vi hela 9 personer i vagnen ;) Utsikten var lika fin som förra gången. Solen och tågets rytm var lika sövande.
     Byte vid Nagoya gick också bra, Shinkansen var långt ifrån fullsatt, inga problem att få sittplats. Kom till Kyoto, åkte upp till centrum och åt lunch och köpte mig en till resväska.
      Innan jag åkte fick jag tips från flera håll att jag skulle ta med mig en resväska som fick plats i min stora, så jag kunde ha två väskor på vägen hem. Dum som jag var lyssnade jag inte - trots att jag har inte bara en utan två väskor som får plats i min stora - för jag var övertygad om att en skulle räcka. Synd, för nu blev jag ju tvungen att lägga pengar på att köpa en väska jag egentligen inte behöver när jag väl kommer hem igen. Men jag kanske kan sälja den när jag kommer hem, så får jag tillbaka lite av pengarna. Eller så säljer jag en av mina andra, för den här var roligare. Men, men, den dagen den sorgen.

Men det var iallafall den resan. Jätterolig, jag är otroligt nöjd med den, och nu ser jag fram emot att bara njuta av Kyoto med omgivningar närmaste två veckorna. Jag har vaga planer på att kanske åka ut till Biwako (Biwa-sjön, stor insjö som ligger någon timmes tågresa härifrån) bara för att det är varmt och det skulle vara lite skönt med en strand. Någon dag. Om jag känner för det ;)

Nu är det så att jag har tre stycken filmklipp jag ville lägga in här också, men internet är långsamt och vill inte riktigt ladda upp dem. Men de kommer komma upp på Youtube, och med lite tur kommer jag ihåg att lägga in dem i ett annat inlägg. Jag har fått in bilderna i det här iallafall, så nu tänker jag publicera det här inlägget ändå, för det har försenats så mycket redan :p